Melankoli i Oravais

Har varit några dagar i Vasa, Finland och deltagit i Baltic Sea Commissions årsmöte. Östersjökommissionen är en del av något som heter CPMR. Regionerna runt Östersjön samarbetar i områden där gemensamma intressen finns, exempelvis energifrågor och transport och infrastrukturfrågor. Det har varit mycket intressanta och givande dagar och jag har otroligt mycket att lära mig när det gäller EU-perspektivet på de regionala frågorna. Jag sitter med i arbetsgruppen för transportfrågor, vilket hänger ihop med mitt uppdrag som Regionråd och vice ordförande i Hållbarhetsnämnden. Alla dessa förkortningar som finns i EU-språket är också viktiga att lära sig. Förstår man förkortningarna är det lättare att förstå sammanhangen.

Dagarna avslutades med en middag och en historielektion i Oravais utanför Vasa. Där stod det sista slaget på finsk mark i kriget 1808-1809 som ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Det finns en koppling till Hälsingland då Wilhelm von Shcwerin ledde Helsinge regemente vid en berömd strid vid en bro. Von Schwerin dog 15 år gammal och hans tapperhet nämns i Runebergs Fänrik Ståls sägner.

"Det var, när Oravais' blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast hans mod,
Då träffade säkrast hans vingade lod,
Då eldades varmast kanonen,
När han stänkte den röd med sitt blod."

Vi bjöds på en middag som bestod av rätter från 1700-1800-talet. Rökt lamm, kumminpotatis, rödbetspannkakor, kalvdans mm. Lite som Historieätarna på tv. Upplevelsen förstärktes genom att kocken och servitriserna berättade om vilka regler och bordsskick som gällde vid tiden för kriget. En mycket trevlig kväll.

Efter middagen fick jag en släng av melankoli. Varför? Svårt att säga, jag dras åt det melankoliska. Har alltid gjort det. Egentligen är det nog inte melankoli, bara en känsla av melankoli. I yngre dagar fann jag styrka hos Joy Division, Cure och annan lite dyster och melankolisk musik. Idag är det Dan Andersson, Stefan Sundström, Johnny Cash, Thåström men också flugfiske och Hans Lidman som skänker ro. Tror att flugfiske och melankoli hänger ihop.

Har ju finska rötter från min fars sida, han kom till Sverige som krigsbarn. Vid Oravais fanns också minnesmonument över de finska krigen under andra världskriget. En sorg jag känner är att jag aldrig lärt mig finska. När jag var barn var jag stolt över mina finska rötter, samtidigt skämdes jag. Ord som finnjävel gav djupa sår. Sår som aldrig riktigt vill läka. Hur som helst så är det nu för sent att lära mig finska.

Jag får alltid en märklig känsla i kroppen när jag är i Finland. Det är någonting som drar i mig, en saknad som är svår att förklara. Jag känner mig hemma, men ändå inte. Det var den känslan som sköljde över mig vid Oravais. Saknad. Har aldrig träffat min farfar, han dog strax efter kriget, min farmor har jag träffat en eller två gånger, min finska släkt en handfull gånger. Jag tänker på alla de människor som flytt och som idag flyr, vad ska inte de sakna? Vad fyller de hålen med?

Det är i dagarna 70 år sedan andra världskriget slutade i Europa. Det väcker en del tankar. Har vi redan glömt?

Skönt att flugfiskesäsongen har börjat.