Första året som regionråd. En tillbakablick

Tiden bara flyger iväg! Första året som regionråd börjar gå mot sitt slut och jag brukar varje år på något sätt blicka tillbaka. Erfarenheterna är lättare att fånga upp och göra något klokt av om man skriver ner dom som text, antingen åt sig själv eller som i mitt fall i en blogg. Bloggen har för mig blivit allt viktigare. det är inte så jättemånga som läser mina inlägg, det är heller inte syftet. Det handlar om mina egna tankar om mitt liv som politiker, hur jag ser och reagerar på olika frågor. Ganska privat ibland, men det känns ganska bra att skriva dessa blogginlägg.

Regionuppdragen har gett mig en ny horisont. Såväl politiskt som privat. Jag har tvingats ompröva sanningar och åsikter på ett sätt som fört mig framåt som människa och som politiker. Om jag ska vara helt ärlig är jag nog fortfarande berusad av den där härliga nyfikna upptäckarkänslan. Det spritter i mitt inre på ett sådär barnsligt sätt.

Att lära känna nya människor och en ny organisation är både pirrigt, nervöst och mycket spännande. Även om jag i vissa lägen betraktar mig som något av en ensamvarg så gillar jag att jobba i grupp och lära känna nya människor. Vi är fler regionråd och politiska sekreterare såväl i majoritet som i opposition vilket innebär fler kollegor i vardagen jämfört med tidigare. Vi är olika som personer, vilket har lärt mig mycket. Jag föredrar att finnas i miljöer där olikheter finns. Olikheter utvecklar, jag växer, jag lär mig lyssna och förstå. Det handlar inte bara om besluten, det är lika mycket processen fram till besluten.

Som person betraktar jag mig som lite trögstartad och försiktig när jag närmar mig nya uppgifter och nya människor. Jag vill gärna få en bild av uppdraget, omgivningen och av de människor som finns i min nya värld innan jag börjar sticka ut hakan allt för mycket. Första året som regionråd medgav inte särskilt lång startsträcka. Uppdraget är svårt och omfattande och man måste vara självgående från dag ett. Det kändes därför skönt att ha 6 år i den absoluta hetluften som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden med sig in i det nya uppdraget. Ur det perspektivet är regionrådsuppdraget mer anonymt, det är inte mig pressen kontaktar i samband med beslut. De sista två åren som BUN-ordförande slet ordentligt. Regionrådsuppdraget är som sagt var mer komplext och på många sätt mycket svårare än de uppdrag jag haft tidigare. Samtidigt ger anonymiteten en slags arbetsro som jag inte känt på många år. Det har gjort att jag kunnat ägna all energi till att sätta mig in i uppdraget. Det gäller att kunna balansera detaljer med helhet och hela tiden befinna sig på rätt nivå. Borrar man för djupt i detaljerna tappar man helheten och tappar man detaljerna kan det också vara svårt att få ihop helheten.

Tågresorna till och från Gävle betraktar jag som en skön avkoppling i en annars hektisk tillvaro. Ser fram emot 2016 och internet ombord på X-tåget.

Vad har jag då gjort? Mitt fokus har legat på infrastruktur och kollektivtrafik samt folkhälsa. Vi har antagit ett regionalt folkälsoprogram. Ett program som har fokus på människans grundläggande livsvillkor, på barn och unga. Arbetet pågår nu för fullt med att ta fram en folkhälsoplan som kan göra verkstad av folkhälsoprogrammet. Vi har jobbat med infrastruktursatsningar inom ramen för Länsplanen, vilket bland annat innebär satsningar i 100-miljonersklassen på Riksväg 83 förbi Bollnäs och norrut, vi har beslutat om utökad kollektivtrafik i hela länet, om internet på bussar och tåg (kommer 2016), vi har tillsammans med kommuner och andra (tillfälligt?) stoppat den dåliga idén om servicefönster på Norra stambanan, vilket har stoppat all tågtrafik flera timmar per dag i 5 år, jag har deltagit i styrgruppen för Atlantbanan, jag har träffat Västernorrland i diskussioner om buss och tågtrafik till Sundsvall, jag har deltagit i järnvägsforum. Har också varit på en hel del resor utomlands, två gånger i Bryssel, En gång i Helsingfors, en gång i Vasa och en gång i Kotka. Den gemensamma nämnaren har varit infrastruktur och regional utveckling. Har också träffat landsbygdsministern, infarstrukturministern och socialförsäkringsministern samt statsministern. Har även varit på Almedalen för första gången. Är man minsta intresserad av samhällsfrågor och politik rekommenderas Almedalen. Oerhört intressant och lärorikt.

Arbetssättet vi regionråd  majoriteten har tilltalar mig. Varje vecka har vi en aktivitet vi kallar rådsberedning. Tillsammans med regiondirektören, de politiska sekreterarna och de biträdande regiondirektörerna och övriga i ledningsstaben går vi igenom de frågor som är aktuella och som är på väg upp till styrelsen för behandling. Detta sker på förmiddagarna. På eftermiddagarna sitter vi själva utan tjänstemännen. Då går vi också igenom aktuella frågor i nämnderna och fördelar uppgifter som måste göras. Oftast handlar det om motioner, interpellationer, möten och konferenser som är direkt kopplade till regionrådsuppdraget, men en hel del av tiden handlar naturligtvis också om vår egen politik. Det gör att alla får en hyfsad bild av vad som är på gång inom regionen. De riktigt djupa diskussionerna förs i nämnderna och nämndsgrupperna. Arbetssättet tror jag är nödvändigt. Vi är fyra partier och sju regionråd och vi måste arbeta nära varandra om vardagen ska fungera. En del av er kanske anser att vi är för många. Faktum är att under vissa perioder har vi varit för få. Dubbel och trippelbokningar har inte varit ovanliga under året. Några fullmäktigesammanträden, nämnds och styrelsesammanträden har jag varit tvungen att prioritera bort pga andra möten och aktiviteter som krävt ett regionråds närvaro. Att skapa en organisation utan stuprör har varit en bärande tanke för oss alla. Vet inte om någon kommun, region eller landsting lyckats riva stuprören. Ett arbete som aldrig tar slut.

En sak som känns ovant och annorlunda jämfört med när jag hade min vardag i kommunen är kopplingen till det lokala partiarbetet och det som händer i kommunen. Jag delar vardag med färre personer från Bollnäs nu. Det är endast några stycken från mitt parti som är engagerade i regionen, bara jag på heltid. Trots att jag går på i stort sett alla partimöten och aktiviteter så finns min vardag numera i regionen. Det ger nya perspektiv på gott och ont. Jag ser det som en fördel att kunna betrakta såväl det lokala partiarbetet som lokalpolitiken utifrån andra perspektiv än tidigare. Nackdelen är att det är svårare att hålla i kopplingen till det lokala. Vardagsfrågorna i det lokala partiarbetet är sällan mina frågor numera. Jag är en del av gänget men ändå inte. Vardagsfrågorna i kommunen hinner jag inte sätta mig in i helt enkelt.

Det enda jag är riktigt besviken på är hur delar av oppositionen agerar i regionstyrelsen och i regionfullmäktige. Det verkar vara viktigare att vara mot allt majoriteten gör än att presentera en egen politik. Bristen på egen politik gör att att man istället fokuserar på formalia och detaljfrågor som många gånger ligger på tjänstemannanivån att hantera. Hade dessa partier (M och SVP) en egen politik kunde vi utifrån våra olika ståndpunkter få en bättre och för medborgarna viktigare debatt om hur länet bäst ska utvecklas. Nu fastnar vi i formalia och byråkrati, vilket knappast gynnar någon. Arbetet i Hållbarhetsnämnden och övriga nämnder fungerar betydligt bättre. Där uppfattar jag oppositionen som konstruktiv och lösningsorienterad. När vi har olika uppfattningar så har oppositionen egna genomarbetade förslag som ställs mot våra förslag. Klimatet blir därmed mycket bättre. Även besluten blir bättre.


Att summera mitt första år på några få rader visade sig vara helt omöjligt! Ni får därför hålla till godo med en relativt lång text. Ett av mina mål i livet är att ständigt utvecklas, att somna klokare än jag var när jag vaknade i morse. Ur det perspektivet känns det som jag verkligen utvecklats. Det har varit ett av mina bästa år någonsin!

Jag avslutar denna betraktelse med ord från Thåström. Ord som lika gärna kunnat vara mina egna, även om det kanske inte märks i betraktelsen ovan:

Folk frågar "Varför är du så självkritisk hela tiden?" I min värld är det helt omöjligt att göra musik utan tvivel. Man kan alltid höja sin nivå. Allting går att göra lite bättre. Tvivel är det som driver en framåt

Samma sak gäller mig. Jag är självkritisk i den mening att jag är övertygad om att jag alltid kan höja mig en nivå, att jag ständigt utvecklas så länge jag har förmåga att vara lyhörd och nyfiken.

Jag ser fram emot 2016.