Var det verkligen bättre förr?

Var det verkligen bättre förr? Och vad var iså fall bättre? Anledningen till mina funderingar är att jag är livrädd för nostalgi, alla fall inom politiken. Politik ska handla om framtiden, om drömmar och visioner, om att bygga ett samhälle. När politiken blickar tillbaka med nostalgi i blicken blir det aldrig bra. Nostalgi inom politiken är farligt, den göder mörka krafter. Jag kan ändå förstå de som gillar nostalgi. Man blir varm inombords av små portioner nostalgi. Såg ett program om människor som lever i en slags modern 50-talsskultur eftersom de gillar musiken, bilarna, kläderna, ja stilen helt enkelt. Men om det är nostalgi vet jag inte. Det är nog mer en modern variant av 50-talet med en rejäl dos nostalgi. Jag hemfaller ibland åt nostalgi i mitt flugfiske, där är nostalgin relativt ofarlig. Lite old school mår bara flugfisket bra av.

Under julledigheten har jag bland annat läst klart boken om Herman Lundborg, rasbiologen, jag har följt Fröken Frimans krig på SVT, jag har sett ett minnesprogram om året 1966 och jag har sett en dokumentär om Katarina Taikon. Jag är intresserad av historia. Det är en outsinlig källa av kunskap och  erfarenheter att ösa ur. Att lära av historien är viktigt. Det är den enda källa till kunskap vi har. Drömmar och visioner om framtiden är ju som sagt var drömmar och något helt annat än kunskap och erfarenheter.

Var det verkligen bättre förr? Om det var bättre, vad var iså fall bättre? Jag var ju inte med förr, i alla fall inte det förr som många med nostalgi i blicken trånar efter. Det förr jag kan relatera till är från mitten på 70-talet och framåt.  När jag blev vuxen på 80-talet var a-kassa, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik bättre. Men i övrigt? Arbetslösheten var lägre. Sedan då? Eller räcker det? Har nostalgin gjort att vi glömt att vardagsrasismen var allmänt accepterad, att äldreomsorgen fortfarande handlade i mångt och mycket om långvård eller att livsvillkoren för homosexuella var minst sagt bedrövliga?

Om man går tillbaka några år kanske ni minns Tage Danielssons debatt med Olof Palme om kärnkraften? Uppträdde Palme respektfullt gentemot Tage Danielsson? Eller Torbjörn Fälldins svek i samma fråga? Palme igen som i princip blåljög om förre justitieministerns kontakter med prostituerade? Eller dåvarande finansminister Gunnar Strängs försök att tysta Astrid Lindgren? I dokumentären om Katarina Taikon beskrivs hur Palme svek romerna och den store arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson uppträdde som en fullblodsrasist gentemot romerna. Ser man tillbaka på kommunpolitiken så var det väl så att dåvarande kommunalrådet drev igenom en rivning av det gamla bryggeriet (där Max ligger idag) för att han ansåg att där skulle fjärrvärmeverket ligga. Samma kommunalråd drev också frågan att Bollnäs behövde en flygplats. Var allt verkligen bättre förr?

En del saker var bättre, andra var sämre, en del saker var riktigt vidriga jämfört med idag.

Vi som sysslar med politik ska först och främst ägna oss åt framtiden. Det är i framtiden dagens drömmar kan förverkligas. Att med nostalgisk känslosamhet blicka bakåt skapar inte en bättre framtid, det skapar en rädsla för framtiden, en rädsla för drömmar och visioner. Rädsla är farligt eftersom rädslan bygger murar och förlamar.

Släpp nostalgin. Bygg framtiden på drömmar om just framtiden istället för att drömma om tider som aldrig funnits.