I helgen var det dags för årets nostalgitripp. Strindbergs spelade i Bollnäs. Det var 32 år sen sist. Janne Borg är fortfarande skitsnygg och Johan Johansson har fortfarande fula skor. De flesta från för var där. Strindbergs var under ett par år på 80-talet det viktigaste bandet i mitt liv. Stilmässigt och utseendemässigt var de förebilder och låtarnas texter vägledde mig på den svåra resan som kallas ungdom. Strindbergs var mer genomtänkta än de punkband de föddes ur, samtidigt som punkilskan fanns kvar i något tyglad form. Ett bortglömt och underskattat band.
Strindbergs håller förvånansvärt väl. Det är inte samma energi som fjolårets nostalgikick, Alonzo men helt klart en bra konsert. Låtarna håller förvånansvärt väl och några låtar känns mer aktuella idag än när de skrevs. Spelglädje, energi och igenkänningsfaktor fulländar nostalgitrippen. Det är en nostalgitripp, fast med en lite konstig eftersmak. En eftersmak som jag inte riktigt kan skaka av mig. Det är märkligt hur man kan bära med sig minnen och känslor som man inte visste fanns kvar väller ut som en slags befrielse, en bekräftelse på vem man är och varför.
Musiken och värderingarna musiken gav mig och andra borde ha gett en annan värld än den vi lever i idag. Vi var unga och arga för att ingen lyssnade på oss, för att vi inte passade in, för att vi stöttes ut. Idag får fler vara med, färre stöts ut, men har vi blivit bättre på att lyssna? Trots att samhället är mer öppet och tolerant idag upplever jag att hatet och orättvisorna är större idag än någonsin tidigare under min livstid.
Kampen för människovärdet är en kamp varje generation måste utkämpa. Vi vann nästan den kampen. Det vi tog för givet var inte självklart och det kanske är därför klyftorna och orättvisorna växer idag. Jag kämpar vidare, idag som tråkig gråsosse och konstaterar leende att även socialdemokratin har sina kvasibarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar