Har lite svårt att släppa frågan om politikerarvoden. Inte så mycket nivån på arvodena, utan orsaken till att Bengt-Olov Renöfält (C) vill höja dem. Om jag läser insändare och artiklar rätt så är B-O djupt bekymrad över kommunens ekonomi. Han menar att vi måste bredda politikerutbudet och locka fler yrkesgrupper att ta heltidsuppdrag. Dagens politiker håller inte måttet, de ägnar allt för mycket tid åt personliga vendettor och annat tjafs i stället för att söka gemensamma lösningar på kommunens utmaningar. Politiker med annan (bättre) bakgrund ägnar sig inte åt gnabb och tjafs. Ungefär så tolkar jag orsaken till att han vill höja politikerarvodena. Han har en viktig poäng i att politiken behöver breddas och att inkomst inte ska vara ett hinder för att engagera sig politiskt. Ingen ska behöva förlora ekonomiskt på att vara politiker. Så långt kan jag hålla med. Han tänker på kommunens bästa, men på vägen gör han en rejäl tankevurpa. I alla fall enligt mitt synsätt. Vad är det som säger att välutbildade människor inte ägnar sig åt personliga vendettor, intrigerar mot varandra eller på annat sätt uppträder olämpligt i sina roller som heltidspolitiker? Sen känner jag mig felaktigt utpekad av Renöfält. Varken jag eller någon annan heltidspolitiker från majoriteten ägnar tid åt det som Renöfält anser vara olämpligt.
Vår demokrati vilar på några mycket viktiga fundament. Ett av dessa är åsiktsfrihet och rätten att rösta. En annan är faktiskt att vem som helst kan bli politiker. Det heter förtroendeuppdrag för att man fått andra människors förtroende att utföra ett uppdrag. När det gäller nämndspolitiker så är det respektive parti som gett sina politiker förtroende att vara sitt partis representanter. Om sållningen av uppdragen ska ske på samma sätt som vid anställningar, dvs "rätt" utbildning exkluderar vissa att bli politiker. Är man affärsrådgivare kan man bli heltidspolitiker, men om man är undersköterska, kvalitetsamordnare, butiksbiträde eller byggnadsarbetare göre man sig icke besvär? Då har vi inte längre demokrati utan en slags teknokrati. Det är därför kommunen har förvaltningar som ska stå för verksamhetskompetensen och en politisk organisation som ska stå för den politiska kompetensen. Dessa kompetenser ska inte blandas. Därför tror jag att det är olämpligt att höga kommunala chefer är politiker i den kommun de arbetar i, lika mycket som jag tror att det är olämpligt att sitta i BUN om man är lärare, förskollärare eller rektor. Jag har inga problem med att Bengt-Olov anser att jag och de andra är dåliga heltidspolitiker. Som oppositionsföreträdare ska han granska och kritisera majoritetens politik och även dess politiker. Men om han anser att vi är dåliga för att vi har fel bakgrund, eller för att vi har fel utbildning då blir jag bekymrad. Som om exempelvis en affärsrådgivare med starkt politiskt engagemang per automatik är en bättre politiker än en undersköterska, en kvalitetsamordnare, en sjuksköterska eller en lantbrukare med samma politiska engagemang? Jag tror inte Bengt-Olov Renöfält egentligen tänker så. Jag har lärt känna honom som en klok och engagerad politiker som brinner för skolan och för att utveckla kommunen. Tyvärr kan hans uttalanden i ord och skrift tolkas väldigt elitistiskt, vilket är synd. Jag ser fram emot framtida diskussioner om politikerrollen och politikers förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar