Jag dansar inte

Det här med att vara politiker är inte alltid så lätt. Det är utmaningar i stort och i smått. Ett av "kraven" på mig som jag har svårt att leva upp till är det här med dans. På en del av de konferenser vi har inom parti och arbetarrörelse så brukar kvällen avslutas med dans. Jag dansar inte så jättegärna, särskilt inte styrdans till dåliga coverband. Jag har aldrig lärt mig att dansa styrdans och jag finner inget nöje i att försöka röra mig i takt till musik jag inte tycker om. Det förväntas ändå att jag ska behärska styrdans och att jag ska tycka om att dansa. Tyvärr, jag dansar inte! Säger man så när man blir uppbjuden så anses det strida mot god ton. Ibland kan jag känna dåligt samvete för att jag inte lärt mig dansa. Det känns rätt taskigt att avböja när man blir uppbjuden. Varför kan inte ett nej tack respekteras?