Ibland går jag igång på märkliga saker, jag omfamnas av känslor jag inte längre trodde berörde mig, banala saker jag borde ha växt ifrån. Samtidigt så känner jag någon form av rus och glädje över att fortfarande bära dessa känslor. I min ungdom hade jag svårt att hantera starka känslor, jag höll mig undan, stängde in mig, gömde mig bakom en rustning av nitar, läder, smink och frisyrer. Idag behöver jag inte dessa attribut, i alla fall inte för det mesta. Hårdrockare kunde dansa tryckare gråta till smöriga hårdrocksballader när andra känslor än ilska och frustration skulle hanteras. Hos mig fanns Die mauer med Ebba Grön, några låtar med Human leauge (trots att de var ett syntband) men också Jag är ingenting med KSMB och Maktlös med Attentat och Anyway Who gives a damn med Sham 69. Det är bara Die Mauer som fortfarande håller, men de andra finns där allihop och ibland slår de till så att jag skakas om och tappar andan. Igår hände det.
Vi hade årsmöte i Bollnäs/Rengsjö socialdemokratiska förening. Årsmötet hade vi förlagt till Heden och kulturkommunikatörutbildningen. En av få yrkeshögskoleutbildningar som är 100% inkluderad, dvs elever med utvecklingsstörning läser i samma kursplan som elever utan utvecklingsstörning. Vi fick uppleva teater, berättelser och samtal om människovärde och inkludering. Jag blev fullständigt golvad! Vi lever i 2014, är upplysta och välutbildade men samhället är kanske kallare än någonsin. Vi sorterar människor, placerar in dem i fack och hanterar dem utifrån våra egna fördomar. Jag försöker ständigt jobba med mina fördomar men inser att min inre resa knappt har börjat. Jag är nog som folk är mest. Fördomsfull och bekväm med en rustning av floskler som håller de som inte är som mig utanför mitt skinn. Maktlös med Attentat ekade i mitt inre. http://m.youtube.com/watch?v=Av0QMO0z2S8 Jag har makt, men använder jag makten rätt? Arbetar jag verkligen för ett samhälle där alla får finnas till och har samma människovärde trots att vi alla är olika? Bidrar jag till att öka eller minska sorteringssamhället? Det känns som om jag påbörjade en ny fas i min inre resa igår. Jag vet inte idag hur jag ska hantera gårdagens upplevelser och mina känslor, men jag vet att gårdagskvällen var viktig för mig.Tack Kulturkommunikatörer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar