Twittertankar

Jag fixar inte Twitter. Känner mig obekväm i såväl formatet som miljön helt enkelt. Kan uppskatta en del diskussioner som förs där men har svårt att finna min form, mitt språk. 140 tecken är för svårt för mig. Jag vill ibland fördjupa mig och reflektera och det klarar jag inte av på 140 tecken. Andra klarar av det och dessa följer jag med både intresse och glädje. Kanske hjälper det mig att finna mitt språk och mitt anslag. Alla personliga små kommentarer om allt från tv-program till feber och förkylningar kanske är viktigt för de som byggt personliga nätverk på Twitter men är inget för mig, varken att skriva eller att läsa om. Ofta verkar de politiska debatterna gå ut på att med olika retoriska grepp vinna debatten istället för att väcka intresse för frågan. Jag upplever det ofta som onödigt aggressivt, kanske är det formatet som stimulerar aggressivitet? Vem vinner egentligen på den aggressiva tonen? Man får kanske ryggdunkar av sina följare, men har debatter av den typen verkligen fört frågan framåt? Det som jag kan se som positivt med den aggressiva tonen är att den avslöjar personerna och deras värderingar. Ibland är det positivt och ibland gör det mig besviken. Jag kommer att jobba med mig själv och förhoppningsvis finner jag mitt språk, mitt anslag så att jag kan bli mer aktiv. Behöver också lära mig vilka debatter jag ska delta i, debatter som går ut på att väcka intresse för frågan och inte debatter där syftet är att förgöra debattörerna med härskarteknik och diverse retoriska grepp. Det får jag nog av i kommunstyrelsen och i kommunfullmäktige.