Jag älskar kongresser!

På väg hem från partikongressen i Göteborg har jag tid att tänka, fundera och reflektera. Restid är bra tid. De ger nyttig avkoppling för mig i en ganska hektisk vardag. Restiden tvingar så att säga mig att vänta, att gå ner i varv och koppla av. Jag hade i år förmånen att vara på kongressen som åhörare. Det ger en friare roll jämfört med att vara ombud. Jag har kunnat gå till hotellet för att sova i god tid istället för att jobba till efter midnatt, men också möjlighet att lyssna, nätverka och knyta kontakter med partivänner från hela landet. Årets kongress var mycket speciell eftersom den präglades av fredagens terrordåd i Stockholm.

Jag älskar kongresser! Inte bara den socialdemokratiska kongressen utan även andra partiers kongresser, landsmöten eller vad de väljer att kalla dem. Jag brukar följa alla partiers kongresser på tv. Man lär sig väldigt mycket om partierna genom att följa deras kongresser. En kongress visar hur smart och effektiv demokratin är som metod att leda ett parti och ett land på. Gräsrötterna har skrivit motioner, valt kongressombud som försvarar motionerna, som sitter i arbets eller temagrupper som jobbar fram förändringar till partistyrelsens förslag till partiprogram och politiska riktlinjer osv. Sedan debatteras partiprogram, politiska riktlinjer och motioner. Det är allvar, känsla och passion. En kongress förändrar ett partis politik i stort och i smått och därmed ett lands utveckling. Det går en röd tråd och en direkt koppling mellan den enskilde partimedlemmens motion till beslut på kongressen. Genom hårt arbete och genom att förbereda sig väl kan man som gräsrot förändra sitt partis politik. Kongresser är i mina ögon vackra. Demokratin är vacker, men också skör.

Mitt engagemang för en miljöanpassning av vattenkraften, för fiskvägar och för återställning av vattendrag efter flottledsrensning är ett exempel på hur jag genom hårt arbete och stort tålamod bidragit till påverka partiets hållning i dessa frågor. När jag började jobba med dessa frågor i partiet för 10-15 år sedan kände jag mig ganska ensam. Visserligen fanns redan då en överenskommelse mellan kommunalråden efter Ljusnan/Voxnan att det ska tillskapas fiskvägar förbi kraftverken i Ljusnan/Voxnan, men engagemanget och kunskapen i mitt parti var synnerligen begränsad. Jag började driva frågan i partiet lokalt, på distriktsnivå genom att skriva motioner till distriktkongressen, genom att uppvakta riksdagsledamöter och andra politiker. Jag har när tillfälle getts pratat med ministrar, EU-parlamentariker, Länsstyrelsen osv. Jag har skrivit insändare, deltagit på debatter, medverkat på samråd, miljödomstolar mm.

Ifjol skrev jag en motion om behovet av miljöanpassning/avveckling av den småskaliga vattenkraften till vår distriktkongress. Utan min vetskap gästades distriktkongressen av energiminister Ibrahim Baylan. Jag höll därför ett långt anförande där jag förklarade relationen mellan miljöskadan och samhällsnyttan med den småskaliga vattenkraften och att samhällsnyttan inte längre kan försvara den miljöskada den småskaliga vattenkraften gör för livet i de små vattendragen. Ministern lyssnade och han kom fram till mig efter mitt anförande och berättade att ett nytt lagförslag var på gång. Till årets kongress skrev jag en liknande motion där jag påtalar behovet av en omställningsfond för den småskaliga vattenkraften. Ägare av småskalig vattenkraft ska kunna söka medel ur en sådan fond för att kunna avveckla eller miljöanpassa sina kraftverk.

I kongresshandlingarna och i partistyrelsens yttrande nämner man behovet av en sådan fond, att vattenkraften måste anpassas till modern miljölagstiftning, att EU:s vattendirektiv måste efterlevas, men också att tillståndsansökningarna måste bli enklare. Partistyrelsen föreslår därefter att min motion ska besvaras. Kongressen vill dock inte gå så långt att man vill avskaffa den småskaliga vattenkraften, vilket jag inte heller förväntat mig. Jag ser det hur som helst som en framgång. På kongressen finns också de som vill annat, att den småskaliga vattenkraften inte ska behöva underkasta sig modern miljölagstiftning, att kraftverksägarnas intressen ska väga högre än miljöintresset och därmed behovet av en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften. Dessa tankar avslogs av kongressen och kongressen ställer sig bakom de tankar som ligger bakom min motion. Det har tagit 15 år av hårt arbete att förändra partiets syn på vattenkraften. Jag har självklart haft stor hjälp av sportfiskare, älvräddare och likasinnade partivänner men jag är övertygad om att det tagit längre tid för partiet att ändra sin syn om inte jag drivit på i frågan.

Samma sak händer i många andra frågor, allt från att arbetsgivaren ska tillhandahålla arbetskläder där basala hygienkrav kräver det till förbud för bottentrålning efter räkor till frågor om vinster i välfärden och integration.

Jag älskar kongresser! Jag älskar demokrati!

Träningsabstinens och irritation

Har känt mig stressad och lättirriterad en längre tid. En ovan känsla. Det borde vara tvärtom. Ljuset är tillbaka, min nya sportbil är hemma och mitt nya flugspö är på gång. Jag har varit irriterad även förr, men då har det funnits orsaker. Är det som jag tror har jag nått en ny fas i mitt liv. Jag misstänker att jag drabbats av träningsabstinens! Jag har inte motionerat sen jag ställde undan längdskidorna. Det tillsammans med ett valberedningsuppdrag som jag inte kunnat utföra på det sätt jag önskat har stressat mig. Har jag rätt betyder det att själen (och kroppen) kräver motion för att må så bra som jag önskar.

Jag kände det tydligt på Hållbarhetsnämnden igår. Jag irriterade mig på Sjukvårdspartiets Kent Olsson som kommer med påståenden om sjukresor och färdtjänst som han inte kan belägga. Han hävdar att 8 av 10 resor är försenade. Jag ifrågasatte hans påstående och han svarade "Menar du att Arbetarbladet ljuger?". Vem som ljuger vet jag inte men vår statistik visar att förseningarna inom sjukresor/färdtjänst för närvarande på 6.7%...

I helgen begår jag flugfiskepremiär på Lilla Malma utanför Malmköping. Det och en portion självdisciplin som gör att jag kommer igång med barmarksträningen kanske gör att oron i kroppen släpper.

Om lyssnande ledarskap i teori och praktik

Det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard har för vana att i regionfullmäktiges talarstol prata om att han och Moderaterna står för ett lysssnande ledarskap. Han säger sig att Moderaterna har örat mot de verksamheter man vill leda och att det i sin tur innebär att man får verksamhetens synpunkter med i de politiska besluten. Sånt är lätt att säga i fullmäktiges talarstol, men betydligt svårare att stå för i handling.

Som ni säkert känner till är Patrik Stenvard också kommunfullmäktiges ordförande i Gävle, vilket innebär att han som en av Gävles mäktigaste politiker har alla möjligheter i världen att visa hur han och Moderaterna praktiserar sitt lyssnande ledarskap. Jag måste säga att han visar det med bravur. Gävle kommun står inför samma verklighet som många andra kommuner. Man måste anpassa budget till en ekonomisk verklighet, dvs genomföra stora besparingar. Det moderatledda Gävle väljer då att bland annat sälja en del fastigheter som enligt Moderaterna inte är kommunal kärnverksamhet. Det är allt från lägergårdar till campingplatser och samlingslokaler. Jag har inga synpunkter på det, det är vad man kan förvänta sig av moderater. De vill ju ha en så kallad nattväktarstat. Det som däremot förvånar är bristen på dialog med de berörda, de som idag bedriver verksamhet i de lokaler Moderaterna har för avsikt att sälja. De som berörs får läsa om förslagen via media. Moderaterna, i alla fall Patrik Stenvard säger ju sig stå för ett lyssnande ledarskap...

Min slutsats är att Patrik Stenvards och Moderaternas lyssnande ledarskap endast fungerar i ord, i opposition. När det kommer till handling visar det sig att det lyssnande ledarskapet bara är retorik. Att lyssna på och med de som berörs av besluten visar Stenvards moderater noll intresse av i Gävle kommun. Vad är det som säger att det blir annorlunda om Stenvards moderater får styra i Region Gävleborg?

Om kontant och korthantering på bussar.

Har träffat ett gäng busschaufförer som anser att vi borde ta bort kort och kontanthanteringen på våra tåg och bussar. Kortterminalerna funkar enligt chaufförerna dåligt, vilket skapar stress och dålig arbetsmiljö för busschaufförerna. Jag förstår busschaufförernas frustration om kortterminalerna inte funkar. Det finns många fördelar med att ta bort kort och kontanthanteringen på bussarna. Snabbare ombordstigning, mindre stress, minskad rånrisk mm. Snabbare ombordstigning medför att det blir enklare att hålla tidtabellen, vilket minskar stressen för busschaufförerna. Med andra ord en viktig arbetsmiljöfråga för busschaufförerna.

Tyvärr är inte frågan enkel.

Som politiker hamnar jag i ett dilemma, nämligen det mellan mitt uppdrag som medborgarföreträdare och mitt ansvar som arbetsgivare. Hur ska jag tänka i en sådan situation?

Fördelen för medborgaren och anledningen till att vi har kvar möjligheten att betala ombord är smidigheten. Man behöver inte leta upp ett försäljningsställe, eller ha en biljettapp kopplad till sin telefon. Har man slut på surfmängd kan man ändå köpa bussbiljetter eller ladda sin reskassa. Tillgängligheten till kollektivtrafiken är helt enkelt större om man behåller kontanthanteringen på bussar och tåg.

Därför tänker vi behålla kontanthantering på våra bussar och tåg ett tag till. Medborgarnyttan väger i det här fallet tyngre. När gävleborgarna känner att tiden är mogen att ta bort kontanthanteringen på bussar och tåg gör vi det. Vi måste därför säkerställa att kortterminalerna fungerar som de ska så att stressen och den dåliga arbetsmiljön krånglande kortterminaler minskar.

Tänker vi rätt?

Påminnelse om varför jag bloggar

Med viss regelbundenhet måste jag påminna mig själv om varför jag bloggar. Precis som samhället står i ständig utveckling, utvecklas även jag. Jag har två bloggar. En där jag skriver om politik och en där jag skriver om flugfiske. De handlar egentligen om samma sak, nämligen om min resa på livets stigar.

Jag skriver den här bloggen för att beskriva min vardag som politiker. Hur jag tänker och resonerar kring beslut och frågeställningar jag ställs inför. Jag skriver också för att utmana. Först och främst mig själv, men även den värld jag lever i. Jag är nämligen övertygad om att om man inte vågar utmana sig själv och andra förlorar man sin frihet och blir fånge i någon annans värld.

Det betyder att mitt skrivande inte styrs av andra mallar än mina egna. Det ställer självklart stora krav på mig att välja ord och formuleringar med omsorg. Som ledande politiker med makt kan jag  inte formulera mig hur som helst. Eftersom jag vill beskriva mina tankar, min värld är det mycket viktigt för mig att jag gör det med mina egna ord. Samtidigt som jag söker orden finner jag också ett eget språk. Jag är nämligen övertygad om att den som har något att säga gör det bäst om man finner sitt eget sätt att säga det på, sitt eget språk.

Det finns gemensamma beröringspunkter mellan flugfiske och politik. En är passionen. Utan passion blir politiken tråkig och ointressant. Passion är liv, ett ibland okontrollerat hav av känslor. Det måste det få vara. När politiken drivs av passion blir såväl politik som politiker levande och därför intressanta. Samma sak gäller inom flugfisket. Det är de som väcker känslor, de passionerade som driver flugfisket framåt. De som frigör sig från massan, de som utmanar, de som formulerar sitt eget språk, sitt eget uttryck.

Trots att jag menar att jag eller andra framträdande politiker alltid måste tänka på vad vi säger eller skriver får detta inte döda passionen. Därför måste det få bli fel ibland. Då menar jag fel i andras ögon. Jag avskyr fernissa och polerade ytor. Jag tror inte politiken blir bättre av att man målar upp en fasad som stämmer dåligt överens med verkligheten. Samtidigt är det ju så att jag ser saker ur ibland lite andra perspektiv jämfört med de som inte är politiker på min nivå, min verklighet. Jag har förmånen att se helheter, vilket ger mig perspektiv som ibland är en förbannelse. Att se helheter och veta för mycket kan ibland hämma och dölja lösningar. Det gäller att vara trygg i sig själv och våga fatta beslut och därmed också lita på sitt eget omdöme. Det gäller att vara medveten om att ibland blir det fel. Samtidigt är det ju så att om man inte vågar göra fel skapas ju heller ingen utveckling. Utveckling handlar ju mångt och mycket om att bryta gamla strukturer och bygga upp nya. Om du då inte vågar spränga gränser handlar ditt liv bara om att möblera om inom de gränser andra byggt, dvs förvaltning.

Jag har på något märkligt sätt blivit beroende av att skriva.

.

Om enögdhet eller framtidstro

Du är enögd.

Påståendet var ett avslut på en kortare diskussion på Facebook ang Elvägsprojektet utanför Sandviken. Den som fällde påståendet menar att projektet saknar förankring i verkligheten. "Lägg ner den där elvägen - den är enbart ett sätt att för industrin att våra utveckling skattepengar - pengar de aldrig skulle lägga dit själva. BC däremot är bra för oss alla. Vi har ju bra start där" skriver min facebookvän.

Jag delar tron på BC (bränsleceller) som en del i en fossil och utsläppsfri framtid. Inte bara i fordon utan också som en del i elproduktionen framför allt till hushåll. I min framtid är samtliga hushåll självförsörjande på el. Vi har solceller på taken som producerar den el vi behöver. Sommartid när solcellerna producerar mer än vad hushållet gör av med används överproduktionen till att tillverka vätgas samt att ladda batterier. Vätgasen används sedan vintertid till att driva bränsleceller som producerar förutom el även värme. I och med att vi producerar vår egen el blir hushållen mindre känsliga på elavbrott och andra störningar i elnätet.

Varför är då Region Gävleborg engagerade i frågor som rör elvägar och bränsleceller? Det finns flera skäl till det, men de främsta skälen är att Sandvik har en fabrik i Sandviken som tillverkar komponenter till bränsleceller, samt att Sandvikens kommun driver på i frågan genom att det har byggts en tankstation för vätgas i Sandviken. Det finns därför stor kompetens inom bränsleceller i Gävleborg. Vi vill genom vårt engagemang bidra till klimatomställningen och samtidigt skapa förutsättningar för tillväxt i länet. När bränslecellstekniken slår igenom på allvar är ju chansen stor att Sandvik bygger fler fabriker för tillverkning av bränslecellskomponenter i länet. Om vi samtidigt driver på genom att testa bränsleceller i bussar eller köper in vätgasbilar skyndar vi på utvecklingen. Idag är ett av de stora problemen med bränsleceller brist på tankstationer. Tror det finns fyra stycken i Sverige. Det som krävs för att försörja Sverige med en grundinfrastruktur för bränslecellsfordon är ca 15 tankställen strategiskt utplacerade i hela landet. Den grundinfrastrukturen skapar förutsättningar för en marknad för bränslecellsfordon som i sin tur skapar behov av fler tankställen som i sin tur skapar efterfrågan på vätgasbilar. Jag tror att det krävs statligt stöd för att bygga denna grundinfrastruktur. Kostnadsmässigt handlar det om 150 miljoner kronor. Ungefär lika mycket pengar som klottersaneringingen i Stockholm kostar per år.

Tillbaka till min eventuella enögdhet. Om jag förstår min facebookvän rätt så är jag enögd eftersom jag menar att offentliga medel ibland måste till för att testa olika nya sätt att tänka, jobba eller att använda ny teknik på. Då i samarbete med privata företag. När det gäller elvägen handlar det mer om att testa och utveckla känd teknik på nya områden. Jag vet inte hur mycket pengar Siemens har lagt på att utveckla elvägstekniken eller hur mycket Scania lagt på att utveckla lastbilar som enkelt kan anpassas till elvägar men jag vet att om projektet inte genomförts i Gävleborg har det genomförts någon annanstans och om projektet faller väl ut är det andra än vi som haft de möjligheter till utveckling som Gävleborg nu har tack vare detta projekt. Jag är också är övertygad om att EU, staten och ibland regionen måste bidra med projektpengar för att få igång utveckling. Vi gör det inom andra områden, exempelvis besöksnäringen. Jag menar att det inte är enögt utan tvärtom vidsynt!

Elvägsprojektet har rönt internationellt intresse. Det har varit studiebesök från bland annat Japan, Sydkorea, Nederländerna, Italien och nästa vecka kommer en tysk delegation på besök till Sandviken för att studera projektet. Anledningen till intresset är att man kör eldriven långtradare i skarp drift på en allmän väg inom ramen för de regelverk som omgärdar såväl trafik som trafiksäkerhet. Tekniken bygger på en kombination av den teknik som används av spårvagnar och trådbussar och modern fordonshybridteknik. Idag drivs lastbilen av en diesel/elhybridmotor. Slår projektet väl ut och elvägar blir verklighet är det inte omöjligt att man byter ut dieselmotorn mot en bränslecell och på så sätt blir lastbilen helt utsläppsfri. Beräkningar som finns visar att elvägar kan bära sina egna kostnader och därför är projektet mycket intressant. Det allra bästa vore ju om alla tunga transporter kan gå på järnväg, men det är tyvärr inte möjligt. Det går helt enkelt inte att bygga ut järnvägen så mycket. Investeringskostnaderna är för höga. Elvägar på strategiska platser, exempelvis mellan stålverken i Dalarna och Gävle hamn är därför intressanta. Kostnaden för diesel kan användas för investering i en sådan elväg och på så sätt betalar elvägen sina egna investerings och driftkostnader och inga skattemedel behöver bekosta elvägen. Däremot bekostar ju skattemedel den väg elvägen byggs på eftersom det är en allmän väg öppen för all trafik.

Idag vet vi inte säkert om elvägen i verkligheten motsvarar de teoretiska beräkningarna. Därför är projektet viktigt och det är också därför det rönt internationell uppmärksamhet. Fungerar elvägen under dåliga svenska vinterförhållanden fungerar den troligen överallt där den kan vara intressant att bygga.

Region Gävleborg kommer om elvägen byggs ut mellan stålverken i Dalarna och Gävle hamn inte ha några ekonomiska intressen i elvägen. Vi kommer heller inte att lägga några skattepengar i elvägen. Det vi vinner är att vi genom projektet bidragit till klimatomställning samt att en elväg skapar utvecklingsmöjligheter för Gävle hamn och de företag som kommer att vara engagerade i att bygga och driva elvägen.

Baltic Sea Commission. Två dagar i Umeå

Har tillbringat måndagen och tisdagen i Umeå för möte med Baltic Sea Commissions transportgrupp. Det är en del av mitt infrastrukturuppdrag. Många tankar surrar i mitt huvud. Känner mig ganska trött. EU:s byråkratengelska är svår och nu var det ett tag sedan det var ett möte i den här gruppen senast. Det känns.

Det finns många perspektiv om man pratar transport och infrastruktur runt Östersjön. Kymmenä-Laakso i sydöstra Finland ser det som mycket viktigt att ha fokus på att utveckla järnvägen mot Kina. Västerbotten och Österbotten ser färjeförbindelsen mellan städerna som mycket viktig. Vi jobbar alla tillsammans för att lyfta Botniska korridroen, järnvägen norr om Örebro-Stockholm. Extra roligt denna gång är att Stockholm gått med i transportgruppen. Det tror jag stärker oss alla som vill ha en bättre järnväg i våra regioner.

Det är viktigt att vara med i dessa sammanhang. Det är ett långsiktigt arbete att påverka för en bättre järnväg. Man måste träffa olika människor och organisationer, bygga upp relationer med dessa och utifrån det utveckla ett samarbete i gemensamma frågor. Det vi arbetade med den här gången förutom att rapportera vad som är på gång i våra respektive regioner var bla en så kallad Work Plan för transportgruppen. Vilka frågor ska gruppen lyfta gentemot EU under 2017-2018? För Gävleborgs del handlar det om att finnas på kartan. Tittar du på kartor över de viktigaste järnvägsstråken i Europa finns det ingen järnväg norr om Stockholm/Örebro. Detta trots att det mesta av det som produceras i form av malm och skogsråvara faktiskt exporteras till EU.

På vägen hem konstaterar jag att det tar tid att åka tåg från Umeå till Söderhamn. Första sträckan från Umeå och söderut funkar bra. Där är järnvägen ny. Sedan går det periodvis ganska sakta. Ska tåget vara ett attraktivt alternativ till flyget krävs högre järnvägsstandard så att restiden upplevs attraktiv.