Med viss regelbundenhet måste jag påminna mig själv om varför jag bloggar. Precis som samhället står i ständig utveckling, utvecklas även jag. Jag har två bloggar. En där jag skriver om politik och en där jag skriver om flugfiske. De handlar egentligen om samma sak, nämligen om min resa på livets stigar.
Jag skriver den här bloggen för att beskriva min vardag som politiker. Hur jag tänker och resonerar kring beslut och frågeställningar jag ställs inför. Jag skriver också för att utmana. Först och främst mig själv, men även den värld jag lever i. Jag är nämligen övertygad om att om man inte vågar utmana sig själv och andra förlorar man sin frihet och blir fånge i någon annans värld.
Det betyder att mitt skrivande inte styrs av andra mallar än mina egna. Det ställer självklart stora krav på mig att välja ord och formuleringar med omsorg. Som ledande politiker med makt kan jag inte formulera mig hur som helst. Eftersom jag vill beskriva mina tankar, min värld är det mycket viktigt för mig att jag gör det med mina egna ord. Samtidigt som jag söker orden finner jag också ett eget språk. Jag är nämligen övertygad om att den som har något att säga gör det bäst om man finner sitt eget sätt att säga det på, sitt eget språk.
Det finns gemensamma beröringspunkter mellan flugfiske och politik. En är passionen. Utan passion blir politiken tråkig och ointressant. Passion är liv, ett ibland okontrollerat hav av känslor. Det måste det få vara. När politiken drivs av passion blir såväl politik som politiker levande och därför intressanta. Samma sak gäller inom flugfisket. Det är de som väcker känslor, de passionerade som driver flugfisket framåt. De som frigör sig från massan, de som utmanar, de som formulerar sitt eget språk, sitt eget uttryck.
Trots att jag menar att jag eller andra framträdande politiker alltid måste tänka på vad vi säger eller skriver får detta inte döda passionen. Därför måste det få bli fel ibland. Då menar jag fel i andras ögon. Jag avskyr fernissa och polerade ytor. Jag tror inte politiken blir bättre av att man målar upp en fasad som stämmer dåligt överens med verkligheten. Samtidigt är det ju så att jag ser saker ur ibland lite andra perspektiv jämfört med de som inte är politiker på min nivå, min verklighet. Jag har förmånen att se helheter, vilket ger mig perspektiv som ibland är en förbannelse. Att se helheter och veta för mycket kan ibland hämma och dölja lösningar. Det gäller att vara trygg i sig själv och våga fatta beslut och därmed också lita på sitt eget omdöme. Det gäller att vara medveten om att ibland blir det fel. Samtidigt är det ju så att om man inte vågar göra fel skapas ju heller ingen utveckling. Utveckling handlar ju mångt och mycket om att bryta gamla strukturer och bygga upp nya. Om du då inte vågar spränga gränser handlar ditt liv bara om att möblera om inom de gränser andra byggt, dvs förvaltning.
Jag har på något märkligt sätt blivit beroende av att skriva.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar