Bränslecellsfunderingar

Är inne i en mycket intensiv period. Tack vare att torsdagens regionfullmäktige var över innan lunch fick jag några timmar över. Det är skönt att finna dessa små andningshål även när det är intensiv. jag behöver reflektera och lägga till rätta de intryck och tankar som uppkommit utifrån de möten och aktiviteter jag deltagit i. Torsdag kväll åker jag till Västerås för en konferens om framtidens kollektivtrafik.

Kom hem från Bryssel sent inatt. Missade sista bussen från Gävle på grund av försenat flyg. Tack Majje för att du kunde hämta mig i Gävle. Brysselresan handlade om att delta i ett så kallat Stakeholder Forum för bränsleceller och vätgas. Stakeholder är EU-språk för intressent. Det finns ett intresse att ansöka om medel till ett EU-projekt som går ut på att testa bränslecellsdrivna bussar i kollektivtrafiken. Egentligen är det inte bränslecellen som driver bussen eller bilen, det är en elmotor. Bränslecellen producerar el som i sin tur driver fordonet. Det är Sandvikens kommun och deras arbete med bränslecellsbilar som väckt Region Gävleborgs intresse för frågan.

Det är mycket spännande och givande att delta på aktiviteter av det här slaget. Alla som är där pratar framtid, utveckling och möjligheter. Det ger en enorm energiboost. Eftersom jag är mycket intresserad av hållbarhet, utveckling, miljö och klimat och energifrågor var forumet som klippt och skuret för mig.

Jag är övertygad om att bränsleceller är en del av framtiden inom såväl transporter som elproduktion. Det mesta av tekniken är känd, men den behöver utvecklas. Utvecklingen går för närvarande mycket snabbt. Mycket av det som var drömmar och visioner igår är verklighet idag. Lite förenklat kan man säga att en bränslecell fungerar så att man trycker in vätgas i bränslecellen som består av ett antal tunna plåtar. När vätgasen passerar genom cellen bildas elektricitet och värme. Restprodukten är rent vatten.

Jag gjorde en del noteringar från forumet. Noteringar som sätter igång tankar och drömmar om en mer miljövänlig elproduktion och mer miljövänliga transporter. En riksdagsledamot från Norge berättar att Norge har satt som mål att alla nya bilar som säljs 2025 ska vara utsläppsfria. Det innebär antingen batteridrivna bilar eller bränslecellsbilar. Redan idag är 15-20% av nybilsförsäljningen i Norge elbilar.

Representanten från Aberdeen i Skottland berättade att man använder erfarenheten från olje och gasindustrin i omställningen till fossilfritt och utsläppsfritt.

I Tyskland har man börjat sälja bränsleceller för villor. Det innebär att man tillsammans med solceller producerar hushållsel och el för vätgasproduktion när solen skiner och använder bränslecellen när solelen inte producerar el. Bränslecellen ger också värme som kan användas för uppvärmning. Ett system som innebär att man i princip kan bli självförsörjande på el.

Det pratas också om att använda förnybar el för vätgasproduktion. På så sätt skapar man helt ren energi som kan användas både i hus och hem och i fordon.

Idag är vätgasproduktion dyrt, men innebär det att det alltid kommer att vara så? När de första persondatorerna kom var de mycket dyra, likadant med mobiltelefonerna. Idag är det var mans egendom. Jag är därför övertygad om att det kommer att gå snabbare än vad man tror att få ner kostnaderna för vätgasproduktion.

Nu till min dröm/vision om framtiden. Den ser ut ungefär så här. Våra hem är i princip självförsörjande på el genom olika system med solceller som är så effektiva att de ger tillräckligt med överskott för att kunna producera vår egen vätgas som i sin tur täcker hushållets behov. Vi kan lagra den elen antingen som vätgas eller i hypereffektiva batterier, troligtvis i en kombination. Våra hus är trots det fortfarande kopplade till elnätet eftersom det då och då kan uppstå behov att tanka in eller ut el från hemmet. Därför är elnätsavgifterna mycket låga. Det blir ju ett ömsesidigt beroende mellan fastighetsägaren och nätägaren att fastigheten är inkopplad på elnätet. Genom att kombinera olika metoder för elproduktion skapas ett robust system som gör oss mindre känsliga för störningar i nätet. Strömavbrott pga stormar eller snöoväder märker vi knappt av. Kommer det en Gudrun har vi egenproducerad el som är lagrad i batterier eller i vätgas. Tittar man in i ett hem idag så är det i princip endast spis, kyl/frys och varmvattenberedare som kräver starkström. Resten av hushållets elbehov klarar sig på svagström (typ 12 volt) Det innebär att man kan minska elbehovet ganska rejält och klara sig långt på batterier.

Våra fordon är elektriska, antingen batteridrivna eller bränslecellsdrivna. Dessa kan kopplas ihop med våra hem och fungera som reservkraft. Det blir i stort sett endast den energikrävande basindustrin och kanske serverhallar som kräver storskalig elproduktion. Det innebär att den storskaliga elproduktionen kan miljöanpassas. Vindkraften (om den behövs) kan koncentreras dit den gör minst skada. Vattenkraften är inte längre lika nödvändig som baskraft, vilket innebär att korttidsreglering inte längre är nödvändig. Man kan producera mer jämt och ha ett flöde som är så likt vattendragets naturliga flöde som möjligt. Överskottet används självklart till vätgasproduktion. Fiskvägar förbi kraftverken är självklara. Lax, ål, öring, flodpärlmussla och övriga arter som behöver fria vandringsvägar har återtagit sin naturliga plats i älvarna. På sikt kan troligtvis vattenkraften fasas ut och älvarna kan återställas.

Vi bromsar den globala uppvärmningen tack vare omställningen till utsläppsfri energiproduktion och utsläppsfria transporter. Flyget drivs av fossilfria bränslen och därigenom blir även flygets klimatpåverkan mycket liten.

I slutet av min dröm vandrar jag efter Svartåns stränder, tänker på Hans Lidmans dystra framtidsbild om snickare Jugenbom. Jag gläds över att människan hade mod och vilja att återställa de skador industrisamhället åsamkat vår jord samtidig som jag lägger min torrfluga framför Svartåns största öring. Jag vet hur stor den är eftersom jag tappade den förra gången jag fiskade i Svartån.

Jag kommer att ägna mycket tid åt förverkliga min dröm om det utsläppsfria samhället. Mitt första steg är att arbeta för att Region Gävleborg ska ansöka om att få medverka i ett utvecklingsprojekt där man testar bränslecellsdrivna bussar i kollektivtrafiken samt att man därför också bygger en tankstation för vätgas. Erfarenheterna från ett sådant projekt kan bidra till att det samlas en hel del kompetens kring vätgas och bränsleceller i vår region, vilket leder till en positiv utveckling för regionen. Ett sådant projekt kan också bidra till en snabbare utveckling av vätgasproduktion och bränsleceller till såväl fordon som för fasta installationer. Det gör att det går snabbare att få fram produkter som är kommersiellt intressanta.

Resan till Bryssel skänkte optimism och framtidstro i novemberrusket.

Personliga tankar om att vara personlig

Bara jag får ha mitt ansikte kvar dolt i min älsklings hår skaldade Cornelis. Ibland får jag den känslan. Att ligga kvar i sängen, omfamnad av min älskling. Jag kliver upp ändå, drar upp rullgardinen, läser min morgontidning, morgonens mail, uppdaterar mig på sociala medier, äter min frukost och börjar dagen. Skillnaden mellan vardag och helg är att det inte kommer någon tidning på söndagar.

Att vara politiker är svårare än vad de flesta tror. Som heltidspolitiker förväntas du ha en lägstanivå i klass med en elitidrottare. Du ska vara personlig, våga sänka garden, vara dig själv. Samtidigt granskas allt du säger och gör. Försök till skämt missförstås medvetet av dina motståndare, minsta misstag lyfts upp och du får löpa gatlopp framför allt i sociala medier. Gammelmedia är fortfarande mer balanserad och därmed lättare att förhålla sig till. Mitt sätt att hantera kraven som ställs är att använda mina andra intressen som en slags ventil. Jag flugfiskar sommartid och åker skidor vintertid. Det fungerar bra för mig. Jag är övertygad om att jag blir en bättre politiker om jag ger mig tid att utveckla mina övriga intressen.

Det är en ganska svår balansgång att samtidigt vara väl insatt i de frågor jag ansvarar över och behålla det politiska perspektivet. Som politiker företräder jag i första hand medborgarna och medborgarnas perspektiv. Ju mer insatt man blir i frågorna ju närmare det rena verksamhetsperspektivet hamnar man. Det är betydligt enklare och bekvämare för en politiker att företräda verksamheten och verksamhetens perspektiv, jämfört med att företräda medborgarperspektivet.

Förra veckan läste jag en insändare som hävdade att undersköterskor var viktigare än regionråd. Hur skulle länet se ut egentligen om vi hade färre heltidspolitiker? Jag är övertygad om att medborgarnas perspektiv inte skulle lyftas på samma sätt. Det skulle vara mer av en teknokrati. Ett exempel är servicefönstret på Norra stambanan. Hade det inte varit för oss politiker hade Trafikverket infört ett servicefönster som inneburit att all persontrafik upphört i ett fyratimmarsfönster under dagtid från Gävle och Ljusdal och norrut. Kommunerna efter Norra stambanan protesterade tillsammans med Region Gävleborg och politikerna uppvaktade Trafikverket på ett sätt om är omöjligt för tjänstemän att göra. Hur mycket är det värt ur ett länsperspektiv att de negativa konsekvenserna av servicefönstret blev betydligt mildare? Går det att omsätta i arbetstillfällen? Att människor kan bo i Lingbo, Bollnäs eller Järvsö och jobba eller studera i Gävle eller någon annanstans efter stambanan?

Hur skulle sjukvården se ut utan regionråd? Skulle Bollnäs sjukhus finnas kvar? Skulle det verkligen satsas 2 miljarder på Hudiksvalls sjukhus när det är mer rationellt ur ett rent verksamhetsperspektiv att koncentrera en del av sjukvården till Gävle eller Sundsvall? Om vi inte hade regionråd och andra politiker, skulle vi då alla hälsocentraler kvar? Det är ju lättare att bemanna färre, men större hälsocentraler om man ser primärvården ur ett rationellt verksamhetsperspektiv, särskilt när det råder läkar och sjuksköterskebrist. Stordriftfördelar ni vet. Om man jämför med statliga myndigheter som exempelvis Polisen, Trafikverket, Försäkringskassan eller Arbetsfömedlingen. Där finns inga politiker att ställa till svars. Ministrarna är ju ganska svåra att få träffa och ställa till svars. Hur ställer man som medborgare en verksamhetschef eller en generaldirektör till svars när myndigheten missat medborgarperspektivet? I deras uppdrag ingår sällan medborgarperspektivet. Är det då inte bättre att ha kommunalråd eller regionråd att ställa till svars och ha möjlighet att rösta bort i nästa val?

Som politiker förväntas vi stå över lögner och skitsnack. Jag har den senaste tiden förstått att vi inte ens ska få kalla lögner för lögner och bemöta det som numera kallas för trumpifiering. Särskilt inte om de kommer från andra politiker. Lögner och fakta blandas ihop med åsikter och värderingar och ska tydligen respekteras på samma sätt som man ska respektera andra åsikter och värderingar. Det gör mig irriterad och jag kommer fortsätta att kalla lögner för lögner när jag anser det vara nödvändigt. Jag tänker dessutom aldrig respektera alla åsikter. Åsikter som har sin grund i exempelvis rasism, homofobi, sexism kommer jag aldrig att respektera. Jag menar att det är viktigt att hålla isär respekten för åsiktsfrihet och yttrandefrihet med själva åsikterna. Jag respekterar självklart åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att respektera alla åsikter är inte bara naivt, det är dumt och farligt.

MIn blogg är ett sätt för mig att beskriva hur jag tänker och funderar. Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig i det jag skriver, tvärtom så hoppas jag att läsarna reagerar och kommenterar. Då får jag möjlighet att vidareutveckla mina tankar och resonemang. Däremot förväntar jag mig någon form av respekt. Jag sänker garden rejält med mina blogginlägg, tar smällarna när de kommer, gör vad jag kan för att förklara mina resonemang istället för att gå i försvar. Jag skriver mycket. Det mesta av det jag skriver är små korta tankar som blir kvar i min dagbok eller i min dator. Att skriva är ett sätt att sortera tankar och intryck.

Jag gillar livet som politiker. Även de dagar det känns tungt. Så länge politiken ger mer än vad den tar i form av glädje och energi kommer jag att på ett eller annat sätt engagera mig. Det är så mycket jag måste hinna med.

Tankar från skidspåret

Säsongens första skidtur är avklarad. Det är full vinter i Harsa och man har spårat en skogsväg. Nästan 8 km orkade jag. Skönt att vara igång igen. Som vanligt har jag slarvat med barmarksträningen vilket påverkar flåset rejält. Det gör ingenting. Skidåkning handlar inte bara om att åka så fort som möjligt eller att ställa upp i Vasaloppet. Jag har aldrig känt den där endorfinkicken som många säger sig uppleva av att motionera. Det kanske är därför sommarträningen aldrig blir lika regelbunden som längdskidåkningen.

För mig har skidåkning en annan mening. Ska man åka Vasaloppet räcker det inte med att vara vältränad, man måste kunna hushålla med krafterna. Därför god teknik nödvändig. Jag är inte tillräckligt intresserad av teknik för att kunna genomföra ett Vasalopp. Jag vet att teknikträning lönar sig men det är så tråkigt att tillbringa tid för teknikträning när man kan vara ute och njuta i spåret. Det är ungefär som med mitt flugfiske. Jag kommer aldrig att bli en teknisk skicklig flugfiskare, men har ändå en stor passion för flugfiske. Teknik blir lätt tävling och det är inte för att tävla eller för att prestera jag flugfiskar. Jag åker inte skidor för att tävla även om jag vill åka så fort jag kan. Därför räcker det med att behärska den grundläggande tekniken och åka i eget tempo.

I skidspåret kan man sluta sig i sin bubbla och liksom svettas fram en inre balans. Det är därför en perfekt syssla under den mörka årstiden. Den bästa skidåkningen har man när det snöat. Det är tyst och stilla. Snön som tynger träden fångar upp själens oro, kapslar in den och fyller kropp och själ med energi.

Jag har trots det satt upp några mål för säsongen. Minst 50 mil vill jag åka. Jag vill också kunna åka tre mil utan att bli helt slut. Jag har också en del otalt med slutsträckan på stafettvasan. Med bättre förutsättningar än i fjol borde jag kunna kapa tiden med tio minuter. Lite teknikträning blir det eftersom jag har köpt ett par nya skidor, semiracingskidor med lite hårdare spann. Det innebär att jag måste lära mig att trampa fast skidorna om jag ska slippa bakhalt.

Ett annat mål jag har är att utmana oppositionen i Region Gävleborg på stafettvasan. Det skulle vara kul och dessutom sporra mig till stordåd i skidspåret.

Det blir fler helger i Harsa. Mer snör är utlovat, vilket gör att fler spår kan öppnas. Hoppas snön ligger kvar fram till att det är skidspår i Bolle.

Hofors HC. Än en gång

Förra veckans ilska och frustration har gått över. Skönt. Reaktionerna från mitt förra inlägg, samt ett bra kommunfullmäktige i måndags har gett mig såväl energi som en del att fundera på. Det är viktigt att komma ihåg att den enda jag kan förändra är mig själv. Det faktum att oppositionsrådet också skrivit en blogg som beskriver en liknande frustration jag kände efter förra veckans regionfullmäktige känns också på ett sätt bra. Bägge känner frustration fast ur lite olika perspektiv. Kanske finns en möjlighet att hitta varandra i konstruktiva debatter som för frågorna och länet framåt om vi bara vågar sänka garden?

Tänkte jag skulle beskriva hur jag ser på situationen för Hofors hälsocentral och varför vi vill lyfta den ur hälsovalssystemet. Vi har ett hälsovalssystem i vårt län som dels innebär att jag som invånare kan fritt lista mig på den hälsocentral som jag anser passa mig bäst och dels innebär att vi har etableringsfrihet för privata utförare av primärvård. Etableringsfriheten innebär lite förenklat att privata utförare garanteras konkurrensneutralitet. Därför finns ett regelverk för hälsocentralerna som i detalj beskriver vad som ska finnas på en hälsocentral, mellan vilka tider det ska finnas läkare på plats osv. Hälsocentralerna får ersättning per listad invånare. Hälsovalet är ett bra system som ger invånarna större möjligheter att lista sig på en HC som passar dem bäst. Jag kan exempelvis lista mig på en HC i Gävle eftersom jag jobbar där och det kanske då blir smidigast för mig.

Hofors HC har under en längre tid haft stora problem att bemanna hälsocentralen, inte bara med läkare. Det har också varit brist på sjuksköterskor och terapeuter. Man har från primärvården försökt lösa problemen inom ramen för regelverket i hälsovalet men inte lyckats. Därför hamnade frågan hos politiken. Både hälsovalsutskottet och Hälso- och Sjukvårdsnämnden vill testa ett nytt sätt att jobba, ett projekt "Framtidens öppenvård som ett gemensamt ansvar". Syftet är att säkerställa att hoforsborna ska få den primärvård de har rätt till, men som dagens hälsovalssystem inte kan ge dem. Därför krävs ett beslut i regionfullmäktige om att lyfta ur Hofors HC ur hälsovalssystemet. Det motsätter sig M, KD och SD. De tror att projektet gör att hoforsborna får en sämre primärvård och vill därför att man fortsätter att söka lösningar inom ramen för hälsovalssystemet. Deras förslag ser ut så här:

-Att stoppet av hyrsjuksköterskor och hyrläkare för Hofors HC upphävs.

-Att regiondirektören ges i uppdrag att säkerställa att tillräcklig kompetens finns tillhands på Hofors   HC, detta kan ske genom extraordinära lösningar under en begränsad  tid  för  att  befintlig  personal  ska  stanna  kvar  på  Hofors  HC.

-Att HSN ges i uppdrag att ta fram en plan för att långsiktigt kunna säkerställa en välfungerande primärvård  i  hela  länet  där  andra  driftsformer  utreds.

-Att regiondirektören ges i uppdrag att kontakta alternativa vårdgivare för att grundligt utreda om det finns intresse för annan aktör att ta över driften av Hofors HC.

Mina kommentarer på deras förslag är följande:

De vill upphäva ett stopp för inhyrning av personal på Hofors HC, vilket för det första inte är en fråga för fullmäktige att besluta om och för det andra så är ett sådant stopp redan upphävt. 

Regiondirektören och Hälso- och sjukvårdsdirektören har redan genom politiska beslut uppdraget att säkerställa att tillräcklig kompetens finns tillhands på Hofors HC. För att kunna utföra det uppdraget menar vi att vi måste testa metoder som inte är möjliga inom ramen för hälsovalet. Det är därför Hofors HC bör lyftas ur hälsovalet.

Hälso- och Sjukvårdsnämnen har redan uppdraget att jobba långsiktigt med att säkerställa en väl fungerande primärvård i hela länet. Om andra driftsformer menas bolagisering är det inget majoriteten menar löser det akuta läget i Hofors.

Genom att vi har ett hälsovalssystem med fri etableringsrätt kan privata vårdgivare redan idag etablera sig i Hofors om de bedömer att det finns förutsättningar för det.

Kort sagt. Oppositionens förslag till beslut arbetas det redan med och har inte löst den akuta situationen på Hofors HC. Vi i majoriteten menar att vi måste våga testa nya modeller och om de fungerar väl kan vi utifrån erfarenheterna med projektet besluta om förändringar i hälsovalssystemet som gör att vi på ett bättre sätt än idag kan säkerställa att samtliga länsinvånare har lika tillgång till en bra primärvård nära där man bor. 

Jag är övertygad om att samtliga partier i regionfullmäktige är lika angelägna om att alla medborgare har tillgång till en bra primärvård när där man bor. Just nu har vi lite olika syn på hur vi når dit.

Om politik, perspektiv, sanningar och lögner

Jag bloggar lika mycket för mig själv som för att dela med mig av mina tankar och funderingar. Att skriva ner tankar och genom det sortera dem, räta ut frågetecken, testa om jag är på rätt väg är en metod som funkar för mig. Mycket av det jag skriver ner hamnar aldrig i bloggen, men gör ändå nytta för mig själv. Ord och tankar som inte riktigt fäster får vila ett tag. När jag läser om mina tankar ser jag styrkor och svagheter i det jag skrivit. Avstånd i form av tid ger också nya perspektiv. Det som fortfarande håller publicerar jag. Det som kräver mer brytande med ord och tankar jobbar jag vidare med och det som är rena återvändsgränder släpper jag. Min ambition är att vara öppen med mina tankar och funderingar. Reaktioner från läsare hjälper mig framåt i min tankemöda och i mitt uppdrag. Gränsen mellan det rent privata och det som är värt att dela är svår att dra. Dagens inlägg kanske är färdigbearbetat, kanske inte, men jag väljer att publicera det ändå.

Politik handlar mycket om konflikt. Olika syn på hur samhället ska se ut och organiseras bryts mot varandra. Så ska det vara och det är enligt mig viktigt att konflikten blir synlig så att medborgare och väljare har tydliga alternativ att välja mellan på valdagen. I den politiska vardagen är det också självklart att majoriteten lyfter de frågor de anser visa att deras politik är den bästa. Lika självklart är det att oppositionen lyfter fram de brister som de anser visa att majoriteten inte klarar sitt uppdrag. Majoriteten menar att oppositionen svartmålar och oppositionen menar att majoriteten skönmålar. Inget konstigt med det, det är ju självklart att det funkar så när partierna har olika värderingar, åsikter och perspektiv.

Jag gillar debatter, när åsikter och värderingar bryts, när ens politiska motståndare är skickliga och kompetenta. Det gör att jag och övriga i majoriteten måste tänka till, bli bättre, utveckla våra argument osv. Det är helt enkelt så att en skärpt och engagerad opposition bidrar positivt till utvecklingen av en kommunen, regionen eller landet. Varför lämnar jag då ofta regionstyrelsen och regionfullmäktige med olika grad av ilska? Förra regionfullmäktige avslutades med att sjukvårdspartiets Stig Zettlin kallade majoriteten för maktgalna babianer. På den här veckans regionfullmäktige hävdade han att majoriteten har en dold agenda och egentligen vill lägga ner kvinno och förlossningssjukvården i Hudiksvall trots att han vet att så inte är fallet. Moderaternas Patrik Stenvard hävdar att majoriteten lämnar hoforsborna i sticket genom att erbjuda dem sämre vård för att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral ur hälsovalet när det är fakta att hälsovalet idag inte klarar av att erbjuda hoforsborna den vård de har rätt till på Hofors hälsocentral. Skälet till att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral är att vi vill hitta andra sätt än vad som är möjligt inom ramen för hälsovalet. Det vet egentligen Patrik Stenvard, men väljer ändå att påstå att vi vill erbjuda hoforsborna en sämre vård i stället för att tydligare lyfta fram sin egen uppfattning, nämligen fördelarna med att Hofors hälsocentral ska fortsätta att verka inom hälsovalets ramverk.

Det är lögner och medvetet slirande med fakta som gör mig ilsken, som gör att vi lockas in i debatter som är destruktiva och egentligen inte gagnar någon, definitivt inte länsinvånarna. Centerns Kenneth Nilshem kallar det för trumpifiering. Ett passande ord eftersom sjukvårdspartiet behandlar fakta och sanningar med liknande nonchalans som Donald Trump gör. Jag bemötte Stig Zettlins lögner och uppmanade honom att sluta med att sprida felaktig skräckpropaganda. Då krävde sjukvårdspartiets gruppledare att jag skulle tillrättavisas eftersom jag gått över gränsen. Är det att gå över gränsen att kalla lögner för lögner och spridande av lögner i syfte att skrämma folk för skräckpropaganda? I så fall kommer jag att med skärpa passera den gränsen många gånger. Har man en egen politik och goda argument för att ens egen politik skulle ge länsinvånarna ett bättre Gävleborg att bo och leva i behöver man inte ta till rena lögner. Uppenbart saknar sjukvårdspartiet detta. Samtidigt är jag medveten om att gränsen mellan, fakta, sanning, lögn och åsikter och värderingar ibland kan vara svår att dra. Vi ser ju på världen utifrån olika perspektiv.

Det tar några dagar att skaka av mig ilskan jag känner efter ett regionfullmäktige. Ilskan övergår i övertygelse att vi är på rätt väg när vi vågar fatta nödvändiga beslut, trots massiv kritik från oppositionen. Att stå fast vid sin uppfattning trots att det blåser hårt är en förutsättning för att utveckling ska ske. Det stärker mig också i min uppfattning att jag måste bli bättre på sjukvårdsfrågor trots att jag idag mer än väl fyller min tid med kollektivtrafikfrågor, infrastruktur, folkhälsa, miljöfrågor och fastighetsfrågor.

Tankar från en folkhälsodag

Under tisdagen deltog jag på en dag som handlade om folkhälsa, social hållbarhet och samhällsplanering. Deltagarna var en kombination av politiker och tjänstemän som jobbar med folkhälsa och samhällsplanering. Dagen var mycket intressant och gav upphov till många tankar.

Jag gillar att jobba med helhetsperspektiv, att se och hitta detaljernas placering i den stora helheten. Detaljerna i sig är jag inte så intresserad av. Dels så räcker jag inte till som människa att ha 100% fokus både på detaljer och 100% fokus på helheten. Jag är också övertygad om att det är detaljernas plats helheten som gör helheten och politikens uppgift är att jobba med helheten. Detaljarbetet är professionens uppdrag. Detaljernas placering i helheten är däremot politikens ansvar. När jag började intressera mig för folkhälsofrågor för en 7-8 år sedan pratade vi politiker mest om kost, motion och alkohol och tobaksprevention. Idag pratar vi om grundläggande livsvillkor och folkhälsoperspektiv i samhällsplanering. Jag är inte lite stolt över att ha bidragit till den utvecklingen. Om vi inte har fokus på de grundläggande livsvillkoren, om barn och ungas uppväxtvillkor, om jämlikhet och jämställdhet osv är det nästan omöjligt att höja befolkningens hälsa.

Region Gävleborg har tillsammans med länets kommuner i det gemensamma nätverket för strategisk folkhälsa i Gävleborg (NSFG) tagit fram ett folkhälsoprogram som har fokus på de grundläggande livsvillkoren. Utifrån detta program har Region Gävleborg tagit fram en handlingsplan för regionens folkhälsoarbete. Beslut om den handlingsplanen fattas vid Hållbarhetsnämndens nästa sammanträde.

För oss med mycket makt är det viktigt att komma ihåg att de flesta inte är som vi. För många är inte samhället lika tillgängligt och är inte samhället tillgängligt för alla blir en del exkluderade. Vår huvuduppgift som politiker måste därför vara att skapa ett samhälle där alla människor känner sig välkomna och delaktiga i, ett inkluderande samhälle. Jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt. Det handlar "bara" om att samhällsbygget utgår från människan och skapar strukturer som utgår från att vi alla är unika och ofta lite olika istället för att tvinga alla in i normer och strukturer som är för trånga. Mina största förebilder inom det här området Kulturkommunikatörutbildningen i Bollnäs. De visar att det vi andra pratar om är fullt möjligt. De arbetar med inkludering på riktigt.

Det var riktigt roligt att delta i och lyssna på samtalen i workshoparna. Samtal som handlade om stort och smått. Om tillgänglighet, om människosyn, om kollektivtrafik, om samverkan över förvaltningsgräner, om samverkan mellan kommun och region osv.

En dag som gav energi och arbetslust.

Om bolagisering av primärvården

Moderaternas oppositionsråd Patrik Stenvard vill bolagisera primärvården. Anledningen är att konkurrensen gentemot de privata hälsocentralerna enligt Stenvard är snedvriden eftersom Region Gävleborg balanserar överskott från hälsocentraler med överskott mot underskotten en del hälsocentraler har. En bolagisering skulle enligt honom göra det enklare för samtliga hälsocentraler att hålla sin budget. Jag vet inte vad han har för erfarenhet av bolag. Min erfarenhet är att bolag avvecklar de verksamheter som inte är lönsamma. En annan erfarenhet jag har är att bolag gärna centraliserar sin verksamhet för att uppnå stordriftfördelar.

Enkla lösningar är sällan bra lösningar. Det är viktigt att komma ihåg vilket uppdrag Region Gävleborg har, nämligen att säkerställa god hälso och sjukvård för länets invånare. Vår bestämda uppfattning är att primärvård i form av hälsocentraler ska finnas nära där folk bor. Vi har till skillnad mot de privata hälsocentralerna alltid ett sistahandsansvar för primärvården. Det innebär att vi måste acceptera att vissa hälsocentraler där sämre ekonomiska förutsättningar finns får svårare att hålla sin budget, medan andra där bättre förutsättningar finns har lättare att hålla sin budget. Vårt hälsovalssystem innebär att privata aktörer kan etablera sig var de vill. De privata aktörerna har inget ansvar att finnas i hela länet utan kan etablera sig där förutsättningar för lönsamhet är goda.

Ett alternativ kan ju vara att utgå från de hälsocentraler som har sämst förutsättningar och budgetera utifrån dessa. Konsekvensen av ett sådant tänk blir att de hälsocentralerna som har bättre förutsättningar gör stora överskott. Det innebär att pengar låses fast i överskott som borde gå till sjukvård, samt att de privata hälsocentralerna får större vinster. Region Gävleborg tillämpar koncerntänk och låter överskott balansera underskott mellan de olika hälsocentralerna. Vi tror nämligen att det ger bättre förutsättningar för primärvården och hälsocentraler nära invånarna sett ur ett länsperspektiv.

Undrar hur Stenvard tänker när det gäller de hälsocentraler som gör underskott. Han efterlyser i tisdagens Ljusnan åtgärder. Hade verksamheten varit bolagiserad såsom Stenvard vill hade det varit naturligt för det bolaget att avveckla de hälsocentraler som inte är lönsamma. Stenvard verkar vara mer intresserad av att värna de privata vårdbolagen medan vi i majoriteten värnar medborgarnas behov av att ha nära till en hälsocentral.