Golvad

Ibland går jag igång på märkliga saker, jag omfamnas av känslor jag inte längre trodde berörde mig, banala saker jag borde ha växt ifrån. Samtidigt så känner jag någon form av rus och glädje över att fortfarande bära dessa känslor. I min ungdom hade jag svårt att hantera starka känslor, jag höll mig undan, stängde in mig, gömde mig bakom en rustning av nitar, läder, smink och frisyrer. Idag behöver jag inte dessa attribut, i alla fall inte för det mesta. Hårdrockare kunde dansa tryckare gråta till smöriga hårdrocksballader när andra känslor än ilska och frustration skulle hanteras. Hos mig fanns Die mauer med Ebba Grön, några låtar med Human leauge (trots att de var ett syntband) men också Jag är ingenting med KSMB och Maktlös med Attentat och Anyway Who gives a damn med Sham 69. Det är bara Die Mauer som fortfarande håller, men de andra finns där allihop och ibland slår de till så att jag skakas om och tappar andan. Igår hände det.

Vi hade årsmöte i Bollnäs/Rengsjö socialdemokratiska förening. Årsmötet hade vi förlagt till Heden och kulturkommunikatörutbildningen. En av få yrkeshögskoleutbildningar som är 100% inkluderad, dvs elever med utvecklingsstörning läser i samma kursplan som elever utan utvecklingsstörning. Vi fick uppleva teater, berättelser och samtal om människovärde och inkludering. Jag blev fullständigt golvad! Vi lever i 2014, är upplysta och välutbildade men samhället är kanske kallare än någonsin. Vi sorterar människor, placerar in dem i fack och hanterar dem utifrån våra egna fördomar. Jag försöker ständigt jobba med mina fördomar men inser att min inre resa knappt har börjat. Jag är nog som folk är mest. Fördomsfull och bekväm med en rustning av floskler som håller de som inte är som mig utanför mitt skinn. Maktlös med Attentat ekade i mitt inre. http://m.youtube.com/watch?v=Av0QMO0z2S8 Jag har makt, men använder jag makten rätt? Arbetar jag verkligen för ett samhälle där alla får finnas till och har samma människovärde trots att vi alla är olika? Bidrar jag till att öka eller minska sorteringssamhället? Det känns som om jag påbörjade en ny fas i min inre resa igår. Jag vet inte idag hur jag ska hantera gårdagens upplevelser och mina känslor, men jag vet att gårdagskvällen var viktig för mig.Tack Kulturkommunikatörer!

Kompetenstankar

Vilken kompetens behöver man som politiker? Vilka utbildningar finns? Svåra frågor som kanske inte har några svar. Jag tror att man som politiker måste gilla att jobba tillsammans med människor, ha ledarskapskompetens, ha förmåga att se frågor ur olika perspektiv. Vem som helst kan bli politiker, detta oavsett vilken bakgrund man har. Det är en viktig del i vårt demokratiska system. Behöver jag då som skolpolitiker pedagogisk kompetens? Många menar det. Har man pedagogisk kompetens så är det enligt dessa lättare att klara sitt uppdrag som skolpolitiker. Jag menar att det inte är nödvändigt. Den proffesionella kompetensen skall finnas inom förvaltningen. Det jag ska kunna är politiken, i detta fall skolpolitiken. Det är enligt mig stor skillnad på politisk kompetens och proffesionell kompetens. Pedagogerna och förvaltningsledningen har inte den politiska kompetensen och jag har inte den proffesionella kompetensen. Jag måste som skolpolitiker kunna och förstå skolan, dess system, organisation och utmaningar.

Saknar jag då något när det gäller min egen utbildning och kompetens? Jag kan ibland känna att jag skulle vara betjänt av att ha en utbildning i statsvetenskap och beteendevetenskap. Jag har den erfarenhet som krävs för de uppdrag jag har med det skulle vara enklare om jag varit statsvetare eller beteendevetare med inriktning mot offentlig sektor. Har jag då varit en bättre politiker? Det är naturligtvis omöjligt att svara på eftersom politik först och främst handlar om förtroende.

Återhämtningsreflektioner

Dagen efter kommunfullmäktige känns alltid lite avslagen. Skulle behöva sovmorgon eller helst en stund i skogen vid en sjö eller en å, gärna med en liten lägereld att titta in i och rensa kropp och och själ. Kommunfullmäktige är en kraftansträngning och en anspänning som kostar på rätt hårt. Gårdagens möte var ur mitt perspektiv bra. Bra debattnivå och inga personliga påhopp. Igår hade jag en så kallad interpellation att besvara och att också delta i den efterföljande debatten. Det tar sin tid att skriva svaret och det tar ocksån lite tid att läsa på och förbereda mig på den efterföljande debatten. Interpellationen handlade om Framtidens skola och det blev en mycket bra debatt. Alla utom KD vill ha en snabb hantering av frågan om en central 7-9 skola på gärdet, vilket glädjer mig.

Det som förvånar är det nyvaknade intresset för vårdnadsbidrag. Jag har lite svårt att svälja argumenten. Vårdnadsbidrag är en återvändsgränd och ingenting man ska ta till för att det är överfullt på förskolorna eller för att föräldrarna (mammorna verkar det som) är arbetslösa eller vad det nu kan finnas för anledning till att införa vårdnadsbidrag. Ur mitt perspektiv är det uteslutet att Bollnäs kommun ska införa ett vårdnadsbidrag. Finns det en majoritet för detta så är det bara att beklaga. Vad det verkar så är det nog bara KD som är positiva. Det är ju inte så konstigt eftersom det är KD:s främsta bidrag till regeringens nuvarande politik.

En annan fråga som det blev lite diskussion om var en boardwalk mellan Scandic och Långnäs. Tilltalande men inge kostnader eller andra förutsättningar fanns i beslutsunderlaget. Därför återremitterades ärendet för komplettering.

En mästare är på besök

I lördags besökte jag Bollnäs konsthall. Det är inte ofta det sker. Jag är inte så konstintresserad. Egentligen är det fel att säga så, jag har helt enkelt inte tid att fördjupa mig i konst. Eftersom jag är intresserad av människor så är jag nog också intresserad av konst och kultur. Konsthallen är en riktig pärla för oss bollnäsbor. Ska försöka ta mig tid att göra fler besök, det brukar bli ungefär ett besök om året. Nåväl, nu pågår en utställning av Sven-Olov Hård. En av världens duktigaste flugbindare av klassiska laxflugor. Flugorna är kanske inte konst, men väl konsthantverk. Sven-Olov är tydligen från Viksjöfors från början men bor numera i Gävle.

Det unika med hans flugbindning är att han binder på samma sätt som de gamla mästarna, nämligen i handen utan bindstäd. Den som någon gång bundit en fluga vet hur pilligt det kan vara att få allt material att ligga på rätt ställe på kroken. Att dessutom göra det genom att hålla i kroken och därigenom bara ha en hand och några fingrar att jobba med gör det hela än svårare, men enligt Sven-Olov så får man bättre känsla för materialet om man binder i handen.

Flugorna är verkligen riktiga konstverk. Man kan ofta känna se vilken flugbindare som bundit flugan eftersom varje flugbindare har sin egen högst personliga stil även om man följer mönsterbeskrivningen till punkt och pricka. Sven-Olov Hård har mästarna från Hardy som förebilder när det gäller flugornas utseende.

Det var inte bara flugor som visades utan även akvareller. Dessa är illustrationer från en bok Sven-Olov skrivit, en bok som tagit 20 år att få färdig. Akvarellerna är gjorda av Lars Sundström och fångar miljöerna och laxflugfiskets själ på ett mycket bra sätt. Jag köpte en bok av honom och fick den signerad. En bok jag värderar oerhört högt. Boken finns också i en begränsad upplaga med läderband och en fluga i pärmen. En ouppnåelig dröm att å äga en sådan bok.

Jag och kompisen Christian fick ett samtal med Sven-Olov, ett samtal som handlade om laxfiske, flugbindning och lite allmänt fiskeljug. Laxflugfiskesverige är ju inte så stort och det visar sig att vi har en del gemensamma bekanta även om vi aldrig tidigare träffats.

Helgen och den närmsta tiden är nu räddad. Det känns lite underligt att läsa en bok om flugbindning på engelska som är skriven av en man som är från Viksjöfors och bor i Gävle. Men det är faktiskt så att Sverige är för litet för att en sådan här bok ska kunna ges ut på svenska. Det är helt enkelt en för smal nisch.

Stegeteftertankar

Den som ligger steget före äger sitt liv, äger förmåga att påverka, äger dagordningen. Därför är ett av mina mål att ligga steget före. Jag är på väg dit som flugfiskare, delar av mitt politiska liv är där.

Ser man till gymnasieskolan ligger vi hopplöst efter. Det har vi gjort under hela 2000-talet. Det är huvudorsaken till att vi har underskott inom gymnasieverksamheterna. Vi försöker komma ikapp och ibland har vi nästan haft jämna steg med utvecklingen. Vi har inte ens haft en budget i balans en handfull gånger under 2000-talet, inte ens när gymnasieskolan hade mycket pengar och sprängfullt med elever hölls budgeten. Gymnasiesärskolan hade däremot bra ekonomi under de goda åren. Under första delen av 2000-talet handlade det ofta om något som kallades för semesterlöneskuld som tydligen inte gick att förutse. Sedan började elevkullarna minska och eftersom vi låg steget efter hann vi inte med att anpassa programstruktur eller organisation. Underskotten eskalerar och förslagen till lösningar känns panikartade.

I torsdags fattade nämnden beslut om programstrukturen för gymnasiet och gymnasiesärskolan. Beslutet skulle egentligen ha fattats redan i september men eftersom vi politiker inte fått beslutsunderlag som beskriver organisation, budget och konsekvenser av föreslagen programstruktur har vi inte kunnat fatta något beslut förrän nu. Det innebär att gymnasiet och vi tappat 5-6 månader av planering och tid att verkställa beslut och genomföra organisation och budgetanpassningar. Det har kostat drygt 700 tusen i månaden, dvs ca 3,5 miljoner mer i underskott än vad vi hade haft om vi kunnat fatta beslut i september som det var tänkt. Tyvärr kunde vi i torsdags inte besluta om en åtgärdsplan för en budget i balans, den var inte helt komplett och den var inte heller förhandlad med de fackliga organisationerna. Den måste därför kompletteras, förhandlas och beslutas om i mars. Det betyder att vi förlorar minst 700 tusen till. Det är långt ifrån tillfredställande. Att ligga steget efter sliter, det mal ner självförtroende och självkänsla, det äter sig in under skinnet.

Det gäller att jobba bort den känlsan, bita ihop och ta nya tag. Jag vet min och nämndens kapacitet och jag är trots dagens dystra tankar övertygad om att vi kommer att få ordning på gymnasiets och gymnasiesärskolans ekonomi. Torsdagens  beslut var ett steg närmare att hamna steget före. Andas ut får vi göra när vi tillräckligt många av oss ligger steget före och vi kan lösa av varandra när någon måste återhämta sig.

Lögner, sanningar och politik

Vid dagens sammanträde med Barn och Utbildningsnämnden hävdade bollnäspartisten Jonny Röstberg att marknadsföringen av gymnasiesärskolan är "Noll och ingenting". Jag skickade därför ett mail till rektorn på Höghammar där jag frågade vilka marknadsföringsinsatser som bedrivs. Rektorn svarade så här:

Vi har marknadsfört oss i år lika som i fjol.
Med andra ord, i tidningen föräldrakraft, via Idrottsgymnasiets Kennet Karlsson då han är på olika tävlingar i landet. Kostnaderna har delats med IG.
Broschyrer, hemsidan, utskick till landets SYV. Estetiska programmet gör marknadsföringsresor i samband med att de uppträder runt om i landet.
Kostnaderna har tagits direkt ur programmens drift.

Det bedrivs alltså en hel del marknadsföring av Höghammarskolan. Om det är rätt eller fel typ av marknadsföring låter jag vara osagt. Det jag reagerar på är att politiker tvärsäkert gör sanningar av det som de facto inte är sant. Jonny Röstberg (BP) borde istället tagit reda på fakta och kritiserat de marknadsföringsinsatser som faktiskt görs om nu Jonny anser att det är fel insatser. Att sprida osanningar är oansvarigt.

Passionstankar på Alla hjärtans dag

För mig är politik passion. När jag släpper efter finns passionen där. Det dunkar i mitt hjärta och mitt blod kokar av känslor. Ilska, frustration, glädje och beslutsamhet.

Passion är viktigt tror jag. Utan passion blir politiken kall och känslolös. Ibland måste man som politiker strunta i känslorna och agera ändå. Jag skriver strunta i känslorna, inte gömma undan dem. Om man gömmer undan sina känslor är det lätt att man aldrig återfinner dem. Då blir man en streber.

Passion kan också vara farligt eftersom passionen kan göra en enögd, man missar lätt de små nyanserna som ger politiken möjlighet att förändra i stort och i smått. Är man för passionerad är det svårt att göra de kompromisser som ofta är nödvändiga inom politiken. Därför måste man som politiker lära sig att hålla passionen i schack när det är nödvändigt att göra så, inte kväva den bara hålla emot ibland. Kan man inte det ska man kanske verka som aktivist i stället. En aktivist kan vara mer hämningslöst passionerad än en politiker.

Flugfiske däremot är 100% passion för mig.