Tankar efter Bollnäs Pride

Motstånd - en ständig följeslagare för den som rör sig framåt. Kloka ord från en av de människor jag beundrar.

Förra veckans Pride i Bollnäs var för mig en omtumlande upplevelse. På grund av att jag har Gävle som tjänstgöringsort har jag inte hunnit med att delta på några andra evenemang och föreläsningar än lördagens aktiviteter på torget och den avslutande paraden. Jag är fortfarande överväldigad av Bollnäsbornas uppslutning och engagemang. Den glädje och kärlek hela centrala Bollnäs översvämmades av i lördags knockade mig nästan. Samtidigt väcks minnen från en tid då Bollnäsborna visade upp helt andra känslor gentemot hbtq-personer och andra som inte riktigt passade in i normen.

Det var 80-tal och vi var några vänner som höll ihop i vått och torrt. Vänner som inte riktigt passade in i den lilla staden. Vänner som sökte en identitet, ett liv och som gemensam nämnare var att de blev bespottade av sin omgivning.  Gruppen hade NK som träffpunkt. Där var vi accepterade. Det gick något år. Några flyttade, andra blev kvar. De som flyttade gjorde det för att de inte kunde leva sina liv fullt ut i den lilla staden. Bollnäs tillät dem inte att få vara de personer de faktiskt var. Några av dem kom aldrig att återvända till vår lilla stad. Såren blev för djupa.

Under Prideparaden kunde jag ändå se och höra dem, i alla fall när jag slöt mina ögon. De gick hand i hand med mig och övriga Bollnäsbor. Stolta, tysta med bestämda steg som om de ville visa att det som är möjligt 2017 var möjligt även 1986 om bara den lilla staden vågat se dem som människor. Det var delvis för dem jag gick i paraden. Stolt, glad och full av kärlek till mina vänner och till min stad.

Jag ser förra Bollnäs Pride som en start. En start för mig att ta nya tag i mig själv och mitt engagemang för allas lika värde och allas rätt att vara den de är. En start för mitt parti lokalt att på allvar gå från ord till handling i hbtq-frågor och en start för min kommun att på ett tydligare sätt kliva fram och öppet välkomna alla människor oavsett bakgrund, kön eller sexuell läggning. Det finns en hel del att jobba med. Vi är kanske där i ord, men är vi där i insikt och i handling?

Det är ganska svårt att jobba med frågor som bryter mot eller utmanar normer. Oavsett sammanhang.  En del känner sig osäkra när man tvingas släppa taget om den ledstång som en norm fungerar som. Osäkerhet kan föda rädsla och rädsla kan föda hat.

Måndagen efter Pride blev det en kortare diskussion i en chatgrupp jag är med i, en chatgrupp för sossar. Diskussionen handlade om ordet hen och började med att en i gruppen uppmärksammat att Region Gävleborg på sociala medier ser sig som hen, det vill säga ett könsneutralt pronomen. Det var en uppmaning på sociala medier att gilla hens (Region Gävleborgs) sida som startade diskussionen. En del tyckte det var bra och andra är ännu inte bekväma med att använda hen. En bra diskussion som belyste för och nackdelar med ett könsneutralt pronomen. För mig tog det några år innan hen blev en del av mitt språk. Senare på kvällen hade vi ett partimöte som avslutades med att en partikamrat tydligt markerade att vi socialdemokrater rimligtvis borde ha viktigare frågor att diskutera än ordet hen. Själv ser jag inget problem med att diskutera flera saker samtidigt. Ingen fråga är för liten om någon ser ett behov av att lyfta den. Hen som framförde åsikten var mycket tydlig med att hen kände sig kränkt om någon i något sammanhang använde pronomenet hen om hen. Några av oss försökte förklara att det ibland finns fördelar med att det finns ett könsneutralt pronomen och att det funnits länge i andra språk. Inget konstigt, bara nytt för oss som har svenska som modersmål. Hen stod på sig och jag konstaterade med viss sorg att även små avsteg från normen fortfarande provocerar till och med människor som i grunden har värderingar som bygger på allas lika värde. 

Motstånd - en ständig följeslagare för den som rör sig framåt.

Om fullmakter och varför jag som politiker inte behöver en sådan

För ett tag sedan deltog jag på ett samråd om kraftverken i Galvån. Den främsta anledningen var att jag har en särskild relation till den ån. Den rinner genom min själ. Det var där jag lärde mig flugfiske. Den har genom åren gett mig fantastiskt fina upplevelser. Möte med en utterfamilj samt ett möte med den största harr jag någonsin sett håller jag som de främsta upplevelserna. 

Det finns två kraftverk i Galvån. Bägge saknar giltigt tillstånd, därför har Länsstyrelsen krävt att de söker tillstånd. En del av en sådan process är att man har ett samråd. Jag har drivit frågan om en miljöanpassning av vattenkraften hårt och länge och sett goda resultat både nationellt och lokalt. Jag är stolt över att vara en del i den förändringen. 

Bollnäs kommun har antagit en översiktsplan där man bland annat pratar om nödvändigheten av en miljöanpassad vattenkraft ur såväl miljöperspektiv och ur ett kommunalt utvecklingsperspektiv. En miljöanpassad vattenkraft ger större intäkter till kommunen eftersom det skapar förutsättningar för natur och sportfisketurism.

Min tanke när jag åkte till samrådet var att lyssna hur kraftverksägaren tänker sig att en miljöanpassning av kraftverken kan se ut och fungera. Kraftverksägarens ombud uttryckte sig i mina ögon mycket kritiskt till Bollnäs kommuns hållning i dessa frågor. Minns jag rätt använde han ordet rigid när han för samrådet beskrev kommunens hållning. Jag begärde ordet, presenterade mig som kommunpolitiker och redogjorde för innehållet i kommunens översiktsplan. Jag var mycket tydlig med att jag inte företräder kommunen, möjligtvis mitt parti. Därför kunde jag inte komma med några löften å kommunens vägnar, men jag lovade att jag ska göra allt som står i min makt för att exempelvis vattenspegeln i Åsbackadammen ska ligga kvar på nuvarande nivå om kraftverket rivs. Jag möttes av spridda burop.

Någon månad senare begärde två personer som har fastigheter i Åsbacka ett möte med kommunalrådet. De hade ett antal frågor med anledning av samrådet. Jag har fått ett kort referat från det mötet och det jag skriver nedan bygger på det referatet. De två fastighetsägarna ifrågasatte min närvaro på samrådet, de ifrågasatte mitt mandat att företräda kommunen trots att jag var tydlig på samrådet att jag inte företrädde kommunen. Jag var där som intresserad medborgare och kommunpolitiker. De menade att jag borde haft en fullmakt från kommunen. De hade även andra frågor på sin agenda, frågor som är relevanta att ställa till en kommun eller till ett kommunalråd.

Jag menar att herrar fastighetsägare borde gå en grundkurs i demokrati. Som enskild fullmäktigeledamot är det självklart min fulla rätt att på ett offentligt möte redovisa innehållet i kommunala beslut och dokument, i det här fallet kommunens översiktsplan. Jag behöver inte någon fullmakt för göra det. Jag behöver inte heller någon fullmakt för att redovisa vad jag som enskild politiker kommer att göra för att påverka mitt parti, kommunfullmäktige eller kommunen i en enskild fråga. Det borde dessa välutbildade (bägge arbetar inom offentlig verksamhet) herrar självklart känna till. Jag känner bägge som kloka och omdömesgilla personer. Här verkar dock egenintresset eller ogillandet av det jag står för samt kritik mot delar av kommunens översiktsplan grumlat deras normalt goda omdöme.

Jag kommer även i fortsättningen driva frågan om miljöanpassning av vattenkraften med oförändrad styrka och intensitet. Jag kommer att göra det internt i mitt parti, offentligt via debattartiklar, sociala medier, i kommunfullmäktige och i andra offentliga sammanhang. Jag kommer att göra det utan någon annan fullmakt än min absoluta övertygelse om att vattenkraften måste miljöanpassas som en del i ett långsiktigt hållbart samhälle. Den småskaliga vattenkraften är visserligen fossilfri, det är även ånglok som eldas med ved. Vem vill ha tillbaka dessa? Den småskaliga vattenkraften har spelat ut sin roll. Den bidrar inte längre till samhällsutvecklingen, den eventuella nytta den gör överskuggas av den miljöskada den orsakar. Varje kraftverk, varje damm som saknar fria vandringsvägar är ett kraschat ekologiskt system. Småskalig vattenkraft som investerar i fiskvägar blir mycket sällan företagsekonomiskt lönsamma. Det är därför bättre att investeringen görs i mer moderna och mer miljövänliga energislag exempelvis solel. Den småskaliga vattenkraften har helt enkelt spelat ut sin roll.

Om att vara med i radio.

Förra veckan ringde P4 Gävleborg. De planerade att ha en temadag om biogas och fossilfria transporter under fredagen förra veckan. De önskade att jag skulle vara med i ett samtal under eftermiddagen tillsammans med en representant för BioDriv Mitt. Jag tackade självklart ja. Omställning till ett fossilfritt samhälle är ett av mina ansvarsområden och jag känner mig väl insatt i vad som krävs för att nå ett fossilfritt Gävleborg.

Det var första gången jag var med i en direktsändning, i alla fall i form av debatt eller i det här fallet samtal. Jag förberedde mig genom att läsa in mig på Region Gävleborgs mål, vad som är på gång i regionen och i kommunerna. Det händer ju en del inom området just nu. Till Hösten räknar vi med att kollektivtrafiken är fossilfri, biogasproduktionen i Forsbacka har kommit igång, Sandviken jobbar med vätgas och bränslecellsbilar, Colabit oil i Norrsundet med HVO mm. Det som saknas för att vi ska kunna ta ett rejält steg framåt är tankställen för fossilfria bränslen samt snabbladdstolpar för elbilar.

Innan sändningen går reporten igenom upplägget med oss, ca 5 minuters samtal mellan låtarna. Det känns mycket bra. Första frågan lyder, vad har Region Gävleborg för målsättning? Jag drabbas av en tillfällig blackout. Det är nerverna som spelar mig ett spratt. Jag svamlar något om fossilfri kollektivtrafik till svar. Pinsamt! Resten av inslaget går dock bra, jag får sagt det jag vill och läser man på Facebook verkar det också gått bra. Tycker också att upplägget från radion var bra. Samtal istället för debatt. Frågor som höll bra nivå utifrån ett lyssnarperspektiv. Nästa gång kommer jag att vara ännu bättre!

Har man tagit fan i båten...

En fråga har ofta fler dimensioner. Det finns olika perspektiv. Sanningen är sällan svart eller vit, sällan så enkel som man kan önska. Ni som följer min blogg vet att den handlar om hur jag tänker och resonerar i frågor jag stöter på i min vardag. Vardagspolitik är mer än partipolitik, även om det självklart utgår från mitt socialdemokratiska perspektiv. Vardagspolitik är också ofta rena verksamhetsfrågor. Frågor som har sitt ursprung i politiska beslut men som egentligen inte ska hanteras av politiken.

Har man tagit fan i båten får man ro honom iland. Det ligger en hel del i det gamla ordspråket. Det som är i båten i dagens inlägg är två vindkraftverk. För fem år sedan beslutade dåvarande landstingsfullmäktige att köpa två st vindkraftverk i Småland. Syftet var att försörja landstingets verksamhet med ren fossilfri, förnybar el. Att det blev verk i Småland och inte i Gävleborg berodde på upphandlingsreglerna. Att tillverka el för egen förbrukning är i vissa fall lönsamt och sett till vad man visste om framtiden för fem år sedan sågs det som en god affär för dåvarande landstinget. Moderaterna, sjukvårdspartiet, folkpartiet och sverigedemokraterna var emot. De menade att landstinget inte ska äga egen elproduktion, samt att det är en dålig affär. Verken köptes in, och delbetalades. Slutbetalningen och det formella övertagandet skulle ske när verken var slutbesiktigade, godkända och därmed leveransklara. Så långt allt väl.

Som så ofta när det gäller vindkraftsetableringar blir det konflikt med grannar, eller med naturvärden. Det finns miljöhänsyn mm som verken måste leva upp till, grannar som har synpunkter på bullernivå osv. Därför drog hela affären ut på tiden. Nya avtal skrevs med leverantören att Region Gävleborg skulle få del av elproduktionen från verken fram till dess att alla tillstånd var klara och övertagande och slutbetalning kunde ske. El levererades fram till någon gång i höstas/vintras. Då slutade verken att leverera el. De stängdes av. Av skäl som jag i detalj inte kan uttala mig om har inte leverantören levt upp till sina åtaganden i de avtal som finns och därför har vi nu en tvist med leverantören. Vi anser att vi kan hävda besittningsrätt till verken och eftersom leverantören inte levt upp till sin del av avtalet håller vi inne slutbetalningen. Hur den tvisten slutar är det omöjligt att svara på idag. I tidningen kan man läsa att några personer greps av polis när de enligt tidningen gjorde intrång i verken. Personerna släpptes och åklagaren lade ner fallet med hänvisning till den tvist som finns. Det så kallade intrånget är med andra ord inte om någon brottslig handling.

Det jag beskrivit i stycket ovan handlar framför allt om juridik. Min princip, rätt eller fel är att man bör vara försiktig i uttalanden som rör relationer med externa parter, i det här fallet en affärsrelation. Särskilt i ett läge då det finns en tvist. Som politiker ska jag främst bedriva politik och jag tror inte att sakfrågan (tvisten) gagnas av att jag som politiker i detalj under pågående tvist redovisar skälen till vår hållning i frågan eller att jag använder tvisten i politiska syften. Jag föredrar att avvakta med uttalanden till dess att tvisten är löst.  Det politiska perspektivet ser lite annorlunda ut, där kan jag uttala mig. Moderaterna menar att vi ska sälja verken snarast och dra oss ur affären. De håller fast vid sin linje att kommuner och landsting (vilket Region Gävleborg rent formellt är) inte ska äga och driva elproduktion. En åsikt jag respekterar men inte delar. Anledningen till att de vill sälja är att man enligt deras uppfattning vill dra sig ur en redan från början dålig affär. Jag menar att det idag är för tidigt att kunna säga om det är en dålig affär eller inte. Ska vi sälja verken ska vi göra det när vi kan få bättre betalt för dem. Att sälja dem nu är definitivt en dålig affär. Vi skulle förlora flera tiotals miljoner, en förlust moderaterna tydligen är beredda att ta. Att behålla dem och använda den el de producerar är en betydligt bättre affär. Moderaterna har som bekant en historia att sälja ut offentlig verksamhet och offentligt ägda bolag billigt till stora förluster för skattebetalarna. Utifrån det perspektivet är moderaternas hållning i den här frågan självklar. Det är också självklart att de försöker utnyttja den juridiska tvisten av politiska skäl. Jag ser inga konstigheter i det. Det är en självklar del av det politiska spelet.

Däremot reagerar jag när moderaternas Tommy Ljung (andre vice ordf i Hållbarhetsnämnden) på Facebook skriver "100 miljoner i sjön" och hänvisar till en tidningsartikel där Patrik Stenvard uttalar sig om affären. Det handlar inte om 100 miljoner, möjligtvis om 75 miljoner och pengarna är inte i sjön. De är bundna i två st vindkraftverk som har ett värde i sig och som när de är i drift genererar elproduktion till ett visst värde. Det vet Tommy Ljung, men väljer ändå att sprida osanningar, vilket är synnerligen dåligt. Varför sprida osanningar när M faktiskt har en tydlig ideologisk hållning i frågan och därmed tillräckliga politiska argument? Det vore betydligt trovärdigare och dessutom snyggare om Tommy Ljung höll sig till sitt partis förhållningssätt istället för att medvetet sprida osanningar.

Eller så gör han det? Kanske är det en del i Moderaternas strategi, att låta sina representanter sprida osanningar i syfte att svärta ner sina politiska motståndare, vad vet jag? Det är fler moderater som ägnat sig åt sådant den senaste tiden. Idag skiljer en del inte på åsikter och fakta. Åsikter kan (och ska) ifrågasättas och bemötas med andra åsikter. Fakta är ju liksom fakta. När fakta blir en åsikt ifrågasätts fakta som om den vore en åsikt. En utveckling som oroar mig eftersom man då kan hitta på fakta och bedriva politik utifrån dessa påhittade fakta och en påhittad världsbild. Att obskyra partier på ytterkanten ägnar sig åt sådant är väl känt men om seriösa partier som M har det som del i en strategi så blir jag riktigt orolig.

Jag reagerar också när liberalen Peter Nordebo citerar Hela Hälsinglands ledarskribent som kallar servicetekniker från en tillverkare av vindkraftkomponenter för "några slags hejdukar". Det gränsar till billig populism.

Faktum är att den dagen beslutet fattades att köpa de två vindkraftverken för fem år sedan innebar ett långsiktigt åtagande. Alternativet att dra sig ur affären är orealistiskt. Att idag eller i en nära framtid sälja verken ger en förlust med många tiotals miljoner kronor. Det är därför bättre att säkerställa att de är drift och genererar el till Region Gävleborgs verksamheter. 

Har man tagit fan i båten får man ro honom iland. 

Jag älskar kongresser!

På väg hem från partikongressen i Göteborg har jag tid att tänka, fundera och reflektera. Restid är bra tid. De ger nyttig avkoppling för mig i en ganska hektisk vardag. Restiden tvingar så att säga mig att vänta, att gå ner i varv och koppla av. Jag hade i år förmånen att vara på kongressen som åhörare. Det ger en friare roll jämfört med att vara ombud. Jag har kunnat gå till hotellet för att sova i god tid istället för att jobba till efter midnatt, men också möjlighet att lyssna, nätverka och knyta kontakter med partivänner från hela landet. Årets kongress var mycket speciell eftersom den präglades av fredagens terrordåd i Stockholm.

Jag älskar kongresser! Inte bara den socialdemokratiska kongressen utan även andra partiers kongresser, landsmöten eller vad de väljer att kalla dem. Jag brukar följa alla partiers kongresser på tv. Man lär sig väldigt mycket om partierna genom att följa deras kongresser. En kongress visar hur smart och effektiv demokratin är som metod att leda ett parti och ett land på. Gräsrötterna har skrivit motioner, valt kongressombud som försvarar motionerna, som sitter i arbets eller temagrupper som jobbar fram förändringar till partistyrelsens förslag till partiprogram och politiska riktlinjer osv. Sedan debatteras partiprogram, politiska riktlinjer och motioner. Det är allvar, känsla och passion. En kongress förändrar ett partis politik i stort och i smått och därmed ett lands utveckling. Det går en röd tråd och en direkt koppling mellan den enskilde partimedlemmens motion till beslut på kongressen. Genom hårt arbete och genom att förbereda sig väl kan man som gräsrot förändra sitt partis politik. Kongresser är i mina ögon vackra. Demokratin är vacker, men också skör.

Mitt engagemang för en miljöanpassning av vattenkraften, för fiskvägar och för återställning av vattendrag efter flottledsrensning är ett exempel på hur jag genom hårt arbete och stort tålamod bidragit till påverka partiets hållning i dessa frågor. När jag började jobba med dessa frågor i partiet för 10-15 år sedan kände jag mig ganska ensam. Visserligen fanns redan då en överenskommelse mellan kommunalråden efter Ljusnan/Voxnan att det ska tillskapas fiskvägar förbi kraftverken i Ljusnan/Voxnan, men engagemanget och kunskapen i mitt parti var synnerligen begränsad. Jag började driva frågan i partiet lokalt, på distriktsnivå genom att skriva motioner till distriktkongressen, genom att uppvakta riksdagsledamöter och andra politiker. Jag har när tillfälle getts pratat med ministrar, EU-parlamentariker, Länsstyrelsen osv. Jag har skrivit insändare, deltagit på debatter, medverkat på samråd, miljödomstolar mm.

Ifjol skrev jag en motion om behovet av miljöanpassning/avveckling av den småskaliga vattenkraften till vår distriktkongress. Utan min vetskap gästades distriktkongressen av energiminister Ibrahim Baylan. Jag höll därför ett långt anförande där jag förklarade relationen mellan miljöskadan och samhällsnyttan med den småskaliga vattenkraften och att samhällsnyttan inte längre kan försvara den miljöskada den småskaliga vattenkraften gör för livet i de små vattendragen. Ministern lyssnade och han kom fram till mig efter mitt anförande och berättade att ett nytt lagförslag var på gång. Till årets kongress skrev jag en liknande motion där jag påtalar behovet av en omställningsfond för den småskaliga vattenkraften. Ägare av småskalig vattenkraft ska kunna söka medel ur en sådan fond för att kunna avveckla eller miljöanpassa sina kraftverk.

I kongresshandlingarna och i partistyrelsens yttrande nämner man behovet av en sådan fond, att vattenkraften måste anpassas till modern miljölagstiftning, att EU:s vattendirektiv måste efterlevas, men också att tillståndsansökningarna måste bli enklare. Partistyrelsen föreslår därefter att min motion ska besvaras. Kongressen vill dock inte gå så långt att man vill avskaffa den småskaliga vattenkraften, vilket jag inte heller förväntat mig. Jag ser det hur som helst som en framgång. På kongressen finns också de som vill annat, att den småskaliga vattenkraften inte ska behöva underkasta sig modern miljölagstiftning, att kraftverksägarnas intressen ska väga högre än miljöintresset och därmed behovet av en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften. Dessa tankar avslogs av kongressen och kongressen ställer sig bakom de tankar som ligger bakom min motion. Det har tagit 15 år av hårt arbete att förändra partiets syn på vattenkraften. Jag har självklart haft stor hjälp av sportfiskare, älvräddare och likasinnade partivänner men jag är övertygad om att det tagit längre tid för partiet att ändra sin syn om inte jag drivit på i frågan.

Samma sak händer i många andra frågor, allt från att arbetsgivaren ska tillhandahålla arbetskläder där basala hygienkrav kräver det till förbud för bottentrålning efter räkor till frågor om vinster i välfärden och integration.

Jag älskar kongresser! Jag älskar demokrati!

Träningsabstinens och irritation

Har känt mig stressad och lättirriterad en längre tid. En ovan känsla. Det borde vara tvärtom. Ljuset är tillbaka, min nya sportbil är hemma och mitt nya flugspö är på gång. Jag har varit irriterad även förr, men då har det funnits orsaker. Är det som jag tror har jag nått en ny fas i mitt liv. Jag misstänker att jag drabbats av träningsabstinens! Jag har inte motionerat sen jag ställde undan längdskidorna. Det tillsammans med ett valberedningsuppdrag som jag inte kunnat utföra på det sätt jag önskat har stressat mig. Har jag rätt betyder det att själen (och kroppen) kräver motion för att må så bra som jag önskar.

Jag kände det tydligt på Hållbarhetsnämnden igår. Jag irriterade mig på Sjukvårdspartiets Kent Olsson som kommer med påståenden om sjukresor och färdtjänst som han inte kan belägga. Han hävdar att 8 av 10 resor är försenade. Jag ifrågasatte hans påstående och han svarade "Menar du att Arbetarbladet ljuger?". Vem som ljuger vet jag inte men vår statistik visar att förseningarna inom sjukresor/färdtjänst för närvarande på 6.7%...

I helgen begår jag flugfiskepremiär på Lilla Malma utanför Malmköping. Det och en portion självdisciplin som gör att jag kommer igång med barmarksträningen kanske gör att oron i kroppen släpper.

Om lyssnande ledarskap i teori och praktik

Det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard har för vana att i regionfullmäktiges talarstol prata om att han och Moderaterna står för ett lysssnande ledarskap. Han säger sig att Moderaterna har örat mot de verksamheter man vill leda och att det i sin tur innebär att man får verksamhetens synpunkter med i de politiska besluten. Sånt är lätt att säga i fullmäktiges talarstol, men betydligt svårare att stå för i handling.

Som ni säkert känner till är Patrik Stenvard också kommunfullmäktiges ordförande i Gävle, vilket innebär att han som en av Gävles mäktigaste politiker har alla möjligheter i världen att visa hur han och Moderaterna praktiserar sitt lyssnande ledarskap. Jag måste säga att han visar det med bravur. Gävle kommun står inför samma verklighet som många andra kommuner. Man måste anpassa budget till en ekonomisk verklighet, dvs genomföra stora besparingar. Det moderatledda Gävle väljer då att bland annat sälja en del fastigheter som enligt Moderaterna inte är kommunal kärnverksamhet. Det är allt från lägergårdar till campingplatser och samlingslokaler. Jag har inga synpunkter på det, det är vad man kan förvänta sig av moderater. De vill ju ha en så kallad nattväktarstat. Det som däremot förvånar är bristen på dialog med de berörda, de som idag bedriver verksamhet i de lokaler Moderaterna har för avsikt att sälja. De som berörs får läsa om förslagen via media. Moderaterna, i alla fall Patrik Stenvard säger ju sig stå för ett lyssnande ledarskap...

Min slutsats är att Patrik Stenvards och Moderaternas lyssnande ledarskap endast fungerar i ord, i opposition. När det kommer till handling visar det sig att det lyssnande ledarskapet bara är retorik. Att lyssna på och med de som berörs av besluten visar Stenvards moderater noll intresse av i Gävle kommun. Vad är det som säger att det blir annorlunda om Stenvards moderater får styra i Region Gävleborg?