Tankar efter Bollnäs Pride

Motstånd - en ständig följeslagare för den som rör sig framåt. Kloka ord från en av de människor jag beundrar.

Förra veckans Pride i Bollnäs var för mig en omtumlande upplevelse. På grund av att jag har Gävle som tjänstgöringsort har jag inte hunnit med att delta på några andra evenemang och föreläsningar än lördagens aktiviteter på torget och den avslutande paraden. Jag är fortfarande överväldigad av Bollnäsbornas uppslutning och engagemang. Den glädje och kärlek hela centrala Bollnäs översvämmades av i lördags knockade mig nästan. Samtidigt väcks minnen från en tid då Bollnäsborna visade upp helt andra känslor gentemot hbtq-personer och andra som inte riktigt passade in i normen.

Det var 80-tal och vi var några vänner som höll ihop i vått och torrt. Vänner som inte riktigt passade in i den lilla staden. Vänner som sökte en identitet, ett liv och som gemensam nämnare var att de blev bespottade av sin omgivning.  Gruppen hade NK som träffpunkt. Där var vi accepterade. Det gick något år. Några flyttade, andra blev kvar. De som flyttade gjorde det för att de inte kunde leva sina liv fullt ut i den lilla staden. Bollnäs tillät dem inte att få vara de personer de faktiskt var. Några av dem kom aldrig att återvända till vår lilla stad. Såren blev för djupa.

Under Prideparaden kunde jag ändå se och höra dem, i alla fall när jag slöt mina ögon. De gick hand i hand med mig och övriga Bollnäsbor. Stolta, tysta med bestämda steg som om de ville visa att det som är möjligt 2017 var möjligt även 1986 om bara den lilla staden vågat se dem som människor. Det var delvis för dem jag gick i paraden. Stolt, glad och full av kärlek till mina vänner och till min stad.

Jag ser förra Bollnäs Pride som en start. En start för mig att ta nya tag i mig själv och mitt engagemang för allas lika värde och allas rätt att vara den de är. En start för mitt parti lokalt att på allvar gå från ord till handling i hbtq-frågor och en start för min kommun att på ett tydligare sätt kliva fram och öppet välkomna alla människor oavsett bakgrund, kön eller sexuell läggning. Det finns en hel del att jobba med. Vi är kanske där i ord, men är vi där i insikt och i handling?

Det är ganska svårt att jobba med frågor som bryter mot eller utmanar normer. Oavsett sammanhang.  En del känner sig osäkra när man tvingas släppa taget om den ledstång som en norm fungerar som. Osäkerhet kan föda rädsla och rädsla kan föda hat.

Måndagen efter Pride blev det en kortare diskussion i en chatgrupp jag är med i, en chatgrupp för sossar. Diskussionen handlade om ordet hen och började med att en i gruppen uppmärksammat att Region Gävleborg på sociala medier ser sig som hen, det vill säga ett könsneutralt pronomen. Det var en uppmaning på sociala medier att gilla hens (Region Gävleborgs) sida som startade diskussionen. En del tyckte det var bra och andra är ännu inte bekväma med att använda hen. En bra diskussion som belyste för och nackdelar med ett könsneutralt pronomen. För mig tog det några år innan hen blev en del av mitt språk. Senare på kvällen hade vi ett partimöte som avslutades med att en partikamrat tydligt markerade att vi socialdemokrater rimligtvis borde ha viktigare frågor att diskutera än ordet hen. Själv ser jag inget problem med att diskutera flera saker samtidigt. Ingen fråga är för liten om någon ser ett behov av att lyfta den. Hen som framförde åsikten var mycket tydlig med att hen kände sig kränkt om någon i något sammanhang använde pronomenet hen om hen. Några av oss försökte förklara att det ibland finns fördelar med att det finns ett könsneutralt pronomen och att det funnits länge i andra språk. Inget konstigt, bara nytt för oss som har svenska som modersmål. Hen stod på sig och jag konstaterade med viss sorg att även små avsteg från normen fortfarande provocerar till och med människor som i grunden har värderingar som bygger på allas lika värde. 

Motstånd - en ständig följeslagare för den som rör sig framåt.