Har varit till Stockholm på hearing om en nationell strategi för hållbar tillväxt och attraktionskraft 2015-2020. Inbjudare var landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Det var mycket intressant att lyssna på företrädare för landets regioner, län och landsting om hur de ser på vad som behövs för att skapa en hållbar tillväxt. Några gemensamma nämnare var mycket tydliga. Samtliga regioner från norr till söder pratade om infrastruktur (järnvägar, vägar och bredband), kompetensförsörjning och bekämpning av arbetslösheten. inte särskilt förvånande. Det som oroar är hur regeringen ska kunna få fram tillräckligt med resurser till nödvändiga infrastruktursatsningar i hela landet. När det gäller kompetensförsörjning pratade många om Yrkeshögskoleutbildningarna. Det är mycket viktiga utbildningar, men de måste få bättre villkor och bli mer långsiktiga. Idag är det för ryckigt, vilket försvårar rekrytering av lärare, vilket i sin tur gör det svårt att skapa utbildningar med rätt kvalitet. En annan gemensam nämnare som lyftes var skillnaderna inom regionerna. Många gånger är skillnaderna inom regionerna större än skillnaderna mellan regionerna. Vi i Gävleborg är långt ifrån unika där.
En sak som lyftes av några är behovet av samordning mellan ministrar och departement. Precis som i en kommun kan inte regeringen jobba i stuprör. Alla måste se och våga ta del av helheten. Det oroar mig när man ställer intressen mot varandra istället för att våga tänka tanken att olika intressen kan samverka för en bättre helhet. Menar vi allvar med att vilja utveckla hela landet och att utvecklingen ska vara hållbar måste vi våga släppa taget om gamla sanningar som passerat bäst föredatum.
Det är positivt att ministern bjuder in till träffar av den här typen. Det är viktigt för regeringen att lyssna på och ta in regionernas synpunkter i den nationella strategin.
Var lite orolig när jag skulle åka ner till Stockholm. Hörde på radion att ett signalfel i Upplands Väsby orsakat stora tågförseningar. Det måste till satsningar/åtgärder som gör järnvägen mer driftsäker. För vår del är nog järnvägssatsningar runt Stockholm minst lika viktiga som järnvägssatsningar inom länet. Vad hjälper det oss om järnvägen i länet har dubbelspår om proppen finns i Stockholm? Tågen blir ju ändå stående eller blir försenade. Det var också lite strul när jag skulle åka hem. Mitt tåg var i tid men tåget mot Söderhamn blev försenat. En väl fungerande infrastruktur är nog bland det viktigaste och dit är det långt.
torsdag 12 mars 2015
måndag 9 mars 2015
Sjukhustankar
Gävle sjukhus ligger på Gävles vattentäkt. Därför är det inte säkert att sjukhuset kan byggas ut och utvecklas på det sätt som är nödvändigt för att täcka framtidens behov av god sjukvård. Idag vet vi egentligen inte hur det ser ut. Geologiska undersökningar pågår och dessa kommer att ta några år att genomföra och analysera. Är det så att det inte går att bygga ut Gävle sjukhus får vi nog inrikta oss på att bygga ett nytt länssjukhus. Hur som helst så måste det till en ny akutmottagning och arbetet med det fortsätter. En ny akut på Gävle sjukhus måste till i närtid helt enkelt.
Det som jag finner lite märkligt är att ledarredaktionerna på länets tidningar verkar försöka dra igång en konflikt mellan Hälsingland och Gästrikland. I hälsingetidningarna kan man läsa två olika förslag. Förslag ett, lägg det nya länssjukhuset i Tönnebro. Centralt och bra enligt ledarskribenten på HT. Förslaget från den andra ledarskribenten är decentralisering till Bollnäs och/eller Söderhamn motiveringen "Politiskt guldläge är det om inte annat, när hälsingarna är absolut majoritet på de betydelsefulla posterna i regionledningen". I Gästrikland kan man läsa att Gävle ska skaka av sig Hälsingland som ledarskribenten verkar anse vara något som katten släpat in. Gävleborna är tydligen ointresserade av Hälsingland. I framtiden menar ledarskribenten att Gävle ska bilda region med Mälardalen och Gävle sjukhus ska därför anpassas till det. I en webtv-debatt menar ledarskribenten att man kan tillverka gökur i Hudiksvall. Hur som helst, han verkar inte bry sig. Arbetarbladets ledarskribent lägger sig inte i övriga ledarskribenters försök att vända landskapen mot varandra. Hon har en mycket balanserad och klok hållning i frågan.
Varför vill man från tidningarnas ledarsidor dra igång denna strid? Att Gefle dagblads ledarskribent vill klippa banden med Hälsingland står helt klart, men vad vill ledarskribenterna i hälsingetidningarna? Vad vinner man på att vända länets landskap mot varandra. Jag menar att Region Gävleborg självklart behöver jobba gentemot Mälardalen, likväl som mot andra grannregioner. I alla frågor som rör utveckling. Och då menar jag Region Gävleborg, Hälsingland och Gästrikland. Gävle och Gästrikland behöver Hälsingland och Hälsingland behöver Gävle och Gästrikland. Jag är regionpolitiker och hälsing. Mitt uppdrag som regionpolitiker är att se till hela regionens utveckling. Jag har i den bemärkelsen lämnat lokalpolitiken och skulle därför inte ens drömma om att argumentera för att länssjukhuset eller delar av det ska placeras i Hälsingland om det skulle visa sig att på grund av vattentäkten inte går att utveckla länssjukhuset på nuvarande plats med argumentet att jag är hälsing och för att en majoritet av regionpolitikerna är hälsingar.
Den naturliga platsen för ett länssjukhus är Gävle. Det ska vara nära till kommunikationer, såväl järnväg som väg, det ska vara attraktivt ur såväl patient som medarbetarperspektiv. Vi har Högskolan som med forskning kan bidra till att utveckla vården, det är nära till Akademiska sjukhuset i Uppsala, med stora möjligheter till samarbete. En väl fungerande infrastruktur i form av väg och järnväg kan göra länssjukhuset till en mycket attraktiv arbetsplats. Hela länet skulle kunna vinna på detta. Varken centralisering eller decentralisering är ett självändamål. Det viktiga är att länsinvånarna får sjukvård i toppkvalitet när de behöver detta.
Det som jag finner lite märkligt är att ledarredaktionerna på länets tidningar verkar försöka dra igång en konflikt mellan Hälsingland och Gästrikland. I hälsingetidningarna kan man läsa två olika förslag. Förslag ett, lägg det nya länssjukhuset i Tönnebro. Centralt och bra enligt ledarskribenten på HT. Förslaget från den andra ledarskribenten är decentralisering till Bollnäs och/eller Söderhamn motiveringen "Politiskt guldläge är det om inte annat, när hälsingarna är absolut majoritet på de betydelsefulla posterna i regionledningen". I Gästrikland kan man läsa att Gävle ska skaka av sig Hälsingland som ledarskribenten verkar anse vara något som katten släpat in. Gävleborna är tydligen ointresserade av Hälsingland. I framtiden menar ledarskribenten att Gävle ska bilda region med Mälardalen och Gävle sjukhus ska därför anpassas till det. I en webtv-debatt menar ledarskribenten att man kan tillverka gökur i Hudiksvall. Hur som helst, han verkar inte bry sig. Arbetarbladets ledarskribent lägger sig inte i övriga ledarskribenters försök att vända landskapen mot varandra. Hon har en mycket balanserad och klok hållning i frågan.
Varför vill man från tidningarnas ledarsidor dra igång denna strid? Att Gefle dagblads ledarskribent vill klippa banden med Hälsingland står helt klart, men vad vill ledarskribenterna i hälsingetidningarna? Vad vinner man på att vända länets landskap mot varandra. Jag menar att Region Gävleborg självklart behöver jobba gentemot Mälardalen, likväl som mot andra grannregioner. I alla frågor som rör utveckling. Och då menar jag Region Gävleborg, Hälsingland och Gästrikland. Gävle och Gästrikland behöver Hälsingland och Hälsingland behöver Gävle och Gästrikland. Jag är regionpolitiker och hälsing. Mitt uppdrag som regionpolitiker är att se till hela regionens utveckling. Jag har i den bemärkelsen lämnat lokalpolitiken och skulle därför inte ens drömma om att argumentera för att länssjukhuset eller delar av det ska placeras i Hälsingland om det skulle visa sig att på grund av vattentäkten inte går att utveckla länssjukhuset på nuvarande plats med argumentet att jag är hälsing och för att en majoritet av regionpolitikerna är hälsingar.
Den naturliga platsen för ett länssjukhus är Gävle. Det ska vara nära till kommunikationer, såväl järnväg som väg, det ska vara attraktivt ur såväl patient som medarbetarperspektiv. Vi har Högskolan som med forskning kan bidra till att utveckla vården, det är nära till Akademiska sjukhuset i Uppsala, med stora möjligheter till samarbete. En väl fungerande infrastruktur i form av väg och järnväg kan göra länssjukhuset till en mycket attraktiv arbetsplats. Hela länet skulle kunna vinna på detta. Varken centralisering eller decentralisering är ett självändamål. Det viktiga är att länsinvånarna får sjukvård i toppkvalitet när de behöver detta.
måndag 23 februari 2015
Fniss som gör ont
Kommunfullmäktige Bollnäs. Ordförande har svårt att uttala namnet på en ledamot som avsagt sig sina uppdrag. Delar av kommunfullmäktige fnissar åt ordförandes försök. Jag reagerar starkt. Inre bilder från upprop i skolan, från fritidsaktiviter och annat där någon försökt uttala mitt namn. Hela gruppen av barn, klasskompisar och andra skrattar och sedan får man öknamn efter lärarens taffliga försök att uttala namnet. Det gick så långt att jag skämdes över mitt namn och över den jag var. Att jag undvek situationer där mitt efternamn skulle sägas av de som inte visste hur det skulle uttalas. Det var faktiskt min hustru som fick mig att börja känna stolthet över mitt namn, genom att vilja ta mitt efternamn när vi gifte oss. Idag är jag stolt över mitt namn, över den jag är.
Ni som fnissar har nog aldrig blivit fnissade åt, i annat fall skulle ni inte fnissa! Fnissen kom från flera partiers representanter, även mitt eget. Tänk er för nästa gång. Era fniss kan göra ont.
Ni som fnissar har nog aldrig blivit fnissade åt, i annat fall skulle ni inte fnissa! Fnissen kom från flera partiers representanter, även mitt eget. Tänk er för nästa gång. Era fniss kan göra ont.
torsdag 19 februari 2015
Debattnivå och distans.
Ibland är det både skönt och nyttigt att få lite distans till saker och ting, även politiken. Jag har nu förmånen att kunna betrakta lokalpolitiken på lite avstånd. Det har blåst upp en debatt om vem som samarbetar med vem och varför? Det började med en blogg av Kenneth Nilshem (C) som undrar om BP har inlett ett samarbete med SD när det gäller val av representanter till olika kommunala uppdrag som folkhälsoråd, pensionärsråd, styrgrupp för aktivitetcentrum mm. Det har urartat till en riktig ankdammsdebatt där hårda ord och polisanmälningar för förtal som lågvattenmärke. Anledning till polisanmälan är att Maria Mörk (V) hävdat att Olov Nilsson Sträng (BP) är rasist eftersom de samarbetar med SD när de föreslår SD-representanter i styrgruppen för integrationsprojektet Aktivitetscentrum.
Inom politiken är ensam sällan stark. Om man vill ha politiskt inflytande krävs samarbete eller samverkan med andra partier. Det är inte ens självklart att det största partiet är självklara regeringsbildare. Varken i riksdag, landsting eller kommun. Kom ihåg att riksdagens största parti satt i opposition under åtta år och att det är ganska vanligt i kommunerna att det största partiet sitter i opposition. Det är den typ av demokrati vi valt i Sverige. I kommuner kan samarbete och samverkan ofta bygga på personkemi mellan partier och politiker. I riksdagen är det mer ideologier och värderingar som samarbete bygger på.
Inget riksdagsparti säger sig vilja samarbeta med SD. Orsaken är att deras värderingar och människosyn skiljer sig radikalt gentemot övriga partier. Vissa menar att SD är ett rasistiskt part, andra menar att att de har en fascistsik ideologi och andra menar att de är främlingsfientliga. I Bollnäs finns ett organiserat samarbete mellan BP, M och KD medan SD och C är mer fristående som oppositionspartier. C har valt sin roll själva, SD har inget val eftersom ingen säger sig vilja samarbeta med dem. Därför var förvåningen stor hos många när BP nominerade en sverigedemokrat som socialnämndens representant till styrgruppen för Aktivitetscentrum i stället för exempelvis en centerpartist. Utifrån normal politisk logik har BP och kanske även M och KD valt att samarbeta med SD i denna fråga. Det är BP:s (och kanske även M och KD:S) val. Ett samarbete som nu kritiseras av många.
Det är inte självklart att SD trots sin storlek ska ha plats i styrgrupper och kommunala råd. Där får man plats beroende på hur de politiska samarbetena ser ut. Det är inte odemokratiskt att välja att inte samarbeta kring dessa platser, det är lika demokratiskt som att välja att samarbeta. SD kommer in i kommunens nämnder av egen kraft, på så sätt är demokratin säkrad.
Var går då gränsen för samarbete? Om partierna röstar lika, har man då samarbetat? Jag menar att så inte är fallet. Om man däremot förhandlar och gör upp inför beslutet så samarbetar man. Kommunledningen förlorade frågan kring vindkraftparken i Hallbrån tack vare att samtliga oppositionspartier röstade för förslaget. Det innebär inte att oppositionspartierna haft ett organiserat samarbete i den frågan, det innebär bara att de röstat lika.
Jag menar att det vore ärligare av BP (M och KD) att medge att de hellre samarbetar med SD än med C i dessa frågor, eftersom det faktiskt är sant. Att BP samarbetar med SD är egentligen inte förvånande. BP är till sin natur ett missnöjesparti med populistiska inslag. Att M och KD godkänner samarbetet med SD (även om det bara är en enskild fråga) är mer förvånande med tanke på deras principiella hållning gentemot SD.
Inom politiken är ensam sällan stark. Om man vill ha politiskt inflytande krävs samarbete eller samverkan med andra partier. Det är inte ens självklart att det största partiet är självklara regeringsbildare. Varken i riksdag, landsting eller kommun. Kom ihåg att riksdagens största parti satt i opposition under åtta år och att det är ganska vanligt i kommunerna att det största partiet sitter i opposition. Det är den typ av demokrati vi valt i Sverige. I kommuner kan samarbete och samverkan ofta bygga på personkemi mellan partier och politiker. I riksdagen är det mer ideologier och värderingar som samarbete bygger på.
Inget riksdagsparti säger sig vilja samarbeta med SD. Orsaken är att deras värderingar och människosyn skiljer sig radikalt gentemot övriga partier. Vissa menar att SD är ett rasistiskt part, andra menar att att de har en fascistsik ideologi och andra menar att de är främlingsfientliga. I Bollnäs finns ett organiserat samarbete mellan BP, M och KD medan SD och C är mer fristående som oppositionspartier. C har valt sin roll själva, SD har inget val eftersom ingen säger sig vilja samarbeta med dem. Därför var förvåningen stor hos många när BP nominerade en sverigedemokrat som socialnämndens representant till styrgruppen för Aktivitetscentrum i stället för exempelvis en centerpartist. Utifrån normal politisk logik har BP och kanske även M och KD valt att samarbeta med SD i denna fråga. Det är BP:s (och kanske även M och KD:S) val. Ett samarbete som nu kritiseras av många.
Det är inte självklart att SD trots sin storlek ska ha plats i styrgrupper och kommunala råd. Där får man plats beroende på hur de politiska samarbetena ser ut. Det är inte odemokratiskt att välja att inte samarbeta kring dessa platser, det är lika demokratiskt som att välja att samarbeta. SD kommer in i kommunens nämnder av egen kraft, på så sätt är demokratin säkrad.
Var går då gränsen för samarbete? Om partierna röstar lika, har man då samarbetat? Jag menar att så inte är fallet. Om man däremot förhandlar och gör upp inför beslutet så samarbetar man. Kommunledningen förlorade frågan kring vindkraftparken i Hallbrån tack vare att samtliga oppositionspartier röstade för förslaget. Det innebär inte att oppositionspartierna haft ett organiserat samarbete i den frågan, det innebär bara att de röstat lika.
Jag menar att det vore ärligare av BP (M och KD) att medge att de hellre samarbetar med SD än med C i dessa frågor, eftersom det faktiskt är sant. Att BP samarbetar med SD är egentligen inte förvånande. BP är till sin natur ett missnöjesparti med populistiska inslag. Att M och KD godkänner samarbetet med SD (även om det bara är en enskild fråga) är mer förvånande med tanke på deras principiella hållning gentemot SD.
tisdag 17 februari 2015
Tågfunderingar med fler pusselbitar på plats
Ny och spännande vecka inleds. Bitarna börjar sakta men säkert hamna på plats. Uppdraget som regionråd är komplext, svårt men mycket spännande. Det är oerhört mycket att sätta sig in i, redan fastställda måldokument från det gamla regionförbundet styr en hel del av Hållbarhetsnämndens verksamhet. Det regionala utvecklingsprogrammet (RUS), Länstransportplanen, Infrastrukturprogrammet, bredbandstrategin med flera. Många formulerade mål finns. Trots det så är vårt viktigaste dokument, vår gemensamma överenskommelse majoritetspartierna samlats kring. Hur jobbar vi in majoritetens politiska ambitioner samtidigt som vi jobbar med RUS:en och övriga redan antagna mål och dokument? Det blir en spännande och intressant resa.
Förra veckan har ägnades åt utbildning, lagbyggnad och möte med Trafikverket ang servicefönstret på Norra stambanan. Tyvärr verkar Trafikverket ha svårt att se möjligheter att jobba på ett sätt som minimerar störningarna på banan. Servicefönster verkar vara ett koncept som Trafikverket svalt med hull och hår. Trafikverket verkar i alla fall ha förstått att det inte räcker med att ha samråd med tågoperatörerna, de som kör på järnvägen. Konsekvenserna för kommunerna efter stambanan och för regionerna efter banan verkar man inte ha tittat på. Det som trots allt är positivt är att samtliga kommuner efter Norra stambanan (Östersund, Ånge, Ljusdal, Bollnäs, Ockelbo, Söderhamn och Gävle), Region Gävleborg, Region Jämtland-Härjedalen, tågoperatörerna (Green Cargo, Rush Rail, X-trafik, Tågkompaniet) talar med samma mun och har samma tydliga gemensamma budskap till Trafikverket: Tänk om, gör en ordentlig konsekvensanalys för kommuner och regioner efter banan och framför allt, genomför dialoger med inte bara tågoperatörerna utan även med kommuner och regioner innan beslut fattas.
Förra veckan har ägnades åt utbildning, lagbyggnad och möte med Trafikverket ang servicefönstret på Norra stambanan. Tyvärr verkar Trafikverket ha svårt att se möjligheter att jobba på ett sätt som minimerar störningarna på banan. Servicefönster verkar vara ett koncept som Trafikverket svalt med hull och hår. Trafikverket verkar i alla fall ha förstått att det inte räcker med att ha samråd med tågoperatörerna, de som kör på järnvägen. Konsekvenserna för kommunerna efter stambanan och för regionerna efter banan verkar man inte ha tittat på. Det som trots allt är positivt är att samtliga kommuner efter Norra stambanan (Östersund, Ånge, Ljusdal, Bollnäs, Ockelbo, Söderhamn och Gävle), Region Gävleborg, Region Jämtland-Härjedalen, tågoperatörerna (Green Cargo, Rush Rail, X-trafik, Tågkompaniet) talar med samma mun och har samma tydliga gemensamma budskap till Trafikverket: Tänk om, gör en ordentlig konsekvensanalys för kommuner och regioner efter banan och framför allt, genomför dialoger med inte bara tågoperatörerna utan även med kommuner och regioner innan beslut fattas.
måndag 9 februari 2015
Måndagsfunderingar från tåget
Tåget är bra! Jag hinner förbereda mig inför arbetsdagen, många dokument att läsa och möten att förbereda. Ibland träffar man någon bekant och det blir intressanta samtal. Hemresan kopplar jag mest av och skakar av mig intensiteten i arbetet. Tåget, särskilt X-tåget är viktigt för Hälsingland, det märks särskilt om mornarna och eftermiddagarna. Många människor är beroende av tågen för att ta sig till arbete och studier. Hela regionen, inte bara Hälsingland tappar i utveckling om Trafikverkets förslag blir verklighet. Inte konstigt att frågan om de så kallade servicefönstret är den viktigaste frågan som ligger på mitt bord just nu.
Självklart måste järnvägen repareras och servas, men det måste ske med minimala störningar. Det förslag till servicefönster som nu ligger skulle innebära stopp för all tågtrafik dagtid, vilket naturligtvis inte är acceptabelt. Det måste gå att finna andra lösningar. Vi ligger på från många håll, från kommunerna, från de berörda regionerna, från riksdagsledamöter. Förhoppningsvis ger det resultat.
Det blir ljusare och ljusare, vårkänslorna börjar komma. I helgen fångades havsöring på flugspö i Gavleån. Fiskesuget och lusten till flugbindning börjar återkomma. Jag är en inspirationsmänniska när det gäller flugfisket. Vintertid är det bokläsning som gäller. Läser en biografi på engelska om Frank Sawyer, en mycket känd nymffiskare och den som bidrog till att göra fisket med nymf populärt i Sverige. Det går inte att jämföra flugfisket i de engelska kalkströmmarna med de flugfiske vi har i Sverige. Vattendragen är helt annorlunda och sättet att fiska blir därför också annorlunda. Boken är ändå läsvärd, den förmedlar ett förhållningssätt till livet, naturen och fisket som tilltalar mig. Ibland känns det som om jag i ett tidigare liv levt på den engelska landsbygden. Förhållningssätt är något jag funderar mycket på, såväl inom mitt fiske som inom politiken.
Det har rymt en massa regnbåge från en odling i Siljan och folk vallfärdar dit för att fiska på stora och feta fiskar. Själv är jag lite tveksam. Det verkar som om så mycket fisk lockar fram våra sämsta sidor, rovfiskaren i oss. Man skyller på att man bedriver fiskevård och fyller frysen med fisk. Vissa säljer sin fisk, rena slaktbilder läggs ut av stolta fiskare, eller fiskevårdare. Jag lockas inte längre av sådant. Självklart vill jag få stora fina fiskar när jag fiskar, men jag vill samtidigt tygla rovfiskaren i mig. Den är ännu inte helt tyglad, så därför åker nog inte jag till Siljan.
Gillar inte plusgraderna. Blåsten i helgen förstörde skidspåren på slingan. Det är fullt av skräp i dem, skräp som fastnar på fästzonen under skidorna. Om värmen fortsätter kan det bli svårt att fräsa upp spåren och dra nya spår. Då får det bli pannlampa och Golfspåret resten av säsongen. Tråkigt!
Självklart måste järnvägen repareras och servas, men det måste ske med minimala störningar. Det förslag till servicefönster som nu ligger skulle innebära stopp för all tågtrafik dagtid, vilket naturligtvis inte är acceptabelt. Det måste gå att finna andra lösningar. Vi ligger på från många håll, från kommunerna, från de berörda regionerna, från riksdagsledamöter. Förhoppningsvis ger det resultat.
Det blir ljusare och ljusare, vårkänslorna börjar komma. I helgen fångades havsöring på flugspö i Gavleån. Fiskesuget och lusten till flugbindning börjar återkomma. Jag är en inspirationsmänniska när det gäller flugfisket. Vintertid är det bokläsning som gäller. Läser en biografi på engelska om Frank Sawyer, en mycket känd nymffiskare och den som bidrog till att göra fisket med nymf populärt i Sverige. Det går inte att jämföra flugfisket i de engelska kalkströmmarna med de flugfiske vi har i Sverige. Vattendragen är helt annorlunda och sättet att fiska blir därför också annorlunda. Boken är ändå läsvärd, den förmedlar ett förhållningssätt till livet, naturen och fisket som tilltalar mig. Ibland känns det som om jag i ett tidigare liv levt på den engelska landsbygden. Förhållningssätt är något jag funderar mycket på, såväl inom mitt fiske som inom politiken.
Det har rymt en massa regnbåge från en odling i Siljan och folk vallfärdar dit för att fiska på stora och feta fiskar. Själv är jag lite tveksam. Det verkar som om så mycket fisk lockar fram våra sämsta sidor, rovfiskaren i oss. Man skyller på att man bedriver fiskevård och fyller frysen med fisk. Vissa säljer sin fisk, rena slaktbilder läggs ut av stolta fiskare, eller fiskevårdare. Jag lockas inte längre av sådant. Självklart vill jag få stora fina fiskar när jag fiskar, men jag vill samtidigt tygla rovfiskaren i mig. Den är ännu inte helt tyglad, så därför åker nog inte jag till Siljan.
Gillar inte plusgraderna. Blåsten i helgen förstörde skidspåren på slingan. Det är fullt av skräp i dem, skräp som fastnar på fästzonen under skidorna. Om värmen fortsätter kan det bli svårt att fräsa upp spåren och dra nya spår. Då får det bli pannlampa och Golfspåret resten av säsongen. Tråkigt!
lördag 7 februari 2015
Hälsingland. En vit fläck?
Läser en insändare i Ljusnan. Insändarskribenten ondgör sig över att Hälsingland är en vit fläck på kartan. Det är tydligen Gävles fel. Och naturligtvis också politikernas fel. Vi politiker från Hälsingland är särskilt utpekade som flata och som lagt sig helt platta för Gävle när Gävleborgs län skulle byta namn. Gävleborgs län heter fortfarande Gävleborgs län. Det är Landstinget Gävleborg som bytt namn till Region Gävleborg om man ska vara riktigt noga.
Den här typen av insändare och uttryck är för mig mer uttryck för lite dålig självkänsla än konstruktiv kritik. Missriktad lokalpatriotism leder aldrig till positiv utveckling, tvärtom. Det leder bara bakåt.
Bollnäs och Hälsingland är mitt hem och jag känner ingen egentlig längtan att bo någon annanstans. Jag känner mig i och för sig hemma även efter en norsk laxälv eller efter Nedre Ljungan, men det är i Hälsingland jag har mitt hjärta. För mig är Hälsingland ett gränsland, porten till Norrland och porten från Norrland. Som gränsland kan Hälsingland dra nytta av såväl det som finns söder om oss som det som finns norrut och västerut. Mälardalen söderut med norra Europas största flygplats inom pendlingsavstånd ger stora möjligheter för utveckling och internationellt utbyte. Jag väljer att se Mälardalen som en möjlighet i ställer för ett hot. Jag likställer Sundsvall och Gävle som viktiga utvecklingsmotorer för Hälsingland. Därför är det viktigt för Hälsingland att både Gävle och Sundsvall utvecklas. Ostkustbanan och E 4 kopplar ihop kusten. Norra stambanan och riksväg 83-84 kopplar ihop Hälsingland med fjällvärlden och de viktiga tillväxtområdena Östersund och Trondheim.
Namnet Region Gävleborg är inte till nackdel för Hälsingland, möjligtvis kan det stuka vissa hälsingars lillebrorskomplex för Gävle. Det är knappast ett namnbyte till Region Hälsingland/Gästrikland som lyfter vårt landskap. Hälsingland lyfter och marknadsförs av de styrkor som finns här och av personer som Britt-Marie Stegs, Andre Myhrer, Lill-Babs, Nathan Söderblom, Jan Johansson, Hanna Hedlund, Håkan Karlsson, Åsa Jinder, Per Persson, Peter Stormare, Hanna Bruce, syskonen Netsman med flera.
Jag är så trött på denna vi och dom attityd. Ska Hälsingland utvecklas måste Gävle vara motorn i länets utveckling. Och ska Gävle kunna vara motorn i länet måste infrastrukturen vara knuten snabbaste vägen till Gävle. Vill vi inte se det är vi alla förlorare.
Den här typen av insändare och uttryck är för mig mer uttryck för lite dålig självkänsla än konstruktiv kritik. Missriktad lokalpatriotism leder aldrig till positiv utveckling, tvärtom. Det leder bara bakåt.
Bollnäs och Hälsingland är mitt hem och jag känner ingen egentlig längtan att bo någon annanstans. Jag känner mig i och för sig hemma även efter en norsk laxälv eller efter Nedre Ljungan, men det är i Hälsingland jag har mitt hjärta. För mig är Hälsingland ett gränsland, porten till Norrland och porten från Norrland. Som gränsland kan Hälsingland dra nytta av såväl det som finns söder om oss som det som finns norrut och västerut. Mälardalen söderut med norra Europas största flygplats inom pendlingsavstånd ger stora möjligheter för utveckling och internationellt utbyte. Jag väljer att se Mälardalen som en möjlighet i ställer för ett hot. Jag likställer Sundsvall och Gävle som viktiga utvecklingsmotorer för Hälsingland. Därför är det viktigt för Hälsingland att både Gävle och Sundsvall utvecklas. Ostkustbanan och E 4 kopplar ihop kusten. Norra stambanan och riksväg 83-84 kopplar ihop Hälsingland med fjällvärlden och de viktiga tillväxtområdena Östersund och Trondheim.
Namnet Region Gävleborg är inte till nackdel för Hälsingland, möjligtvis kan det stuka vissa hälsingars lillebrorskomplex för Gävle. Det är knappast ett namnbyte till Region Hälsingland/Gästrikland som lyfter vårt landskap. Hälsingland lyfter och marknadsförs av de styrkor som finns här och av personer som Britt-Marie Stegs, Andre Myhrer, Lill-Babs, Nathan Söderblom, Jan Johansson, Hanna Hedlund, Håkan Karlsson, Åsa Jinder, Per Persson, Peter Stormare, Hanna Bruce, syskonen Netsman med flera.
Jag är så trött på denna vi och dom attityd. Ska Hälsingland utvecklas måste Gävle vara motorn i länets utveckling. Och ska Gävle kunna vara motorn i länet måste infrastrukturen vara knuten snabbaste vägen till Gävle. Vill vi inte se det är vi alla förlorare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)