Lyxvecka med kort rapport från bland annat regionfullmäktige

Den här veckan känns på sätt och vis lite som en lyxvecka. Tre dagar i Bollnäs ger mig lite mer tid om morgnarna. Tid som jag tar väl vara på i form av reflektionstid. Det har varit ganska hektiskt en tid med många resor. En tid där allt fokus legat på infrastrukturfrågor. Mycket intressant, roligt och spännande. Vi har nu tagit första steget mot timmestrafik på Norra stambanan och på Ostkustbanan. Det innebär väsentligt bättre möjligheter att bo och verka i hela länet. Går allt vår väg kommer trafiken igång redan 2019.

Under onsdagens regionfullmäktige var hade jag fyra interpellationer att svara på. Debatten som följde på två av dessa gjorde mig lite sorgsen. Anledningen är att vissa oppositionsföreträdare inte är intresserade av att debattera utifrån fakta. De väljer att bygga sina ställningstaganden på faktamässiga felaktigheter. Det är lite synd eftersom debatten blir därefter. Interpellationerna handlade om Region Gävleborgs vindkraftverk, en affär som efter ca 6 år äntligen kan avslutas så att de två vindkraftverken äntligen kan börja leverera el till våra verksamheter. Jag har inga problem med att Moderaterna och Sjukvårdspartiet anser att vi inte ska äga vindkraftverk. Det kan tvärtom vara en högst rimlig uppfattning, men när man slänger sig med uppgifter om vad denna satsning kostat utan att ha belägg för dem blir jag bara sorgsen. Det är i mina ögon oseriöst. 

Lika oseriöst är det när man slänger ur sig påståenden som om att 91 miljoner är bortkastade för att att vi i delårsbokslutet vill skriva av kostnader för Framtidsbygget. Bakgrunden är att det har gjorts en hel del förberedelsearbete och utredningar som är helt nödvändiga för att kunna bygga om och bygga ut sjukhusen i Hudiksvall och Gävle. Det har gjorts omfattande markundersökningar eftersom sjukhusområdet i Gävle ligger på en vattentäkt. man har gjort skyfallsutredningar för att kunna beräkna hur man placera huskroppar för att på bästa sätta leda bort vatten från sjukhusområdet i Hudiksvall. Det handlar om geotekniska undersökningar, utredningar om hur man tar tillvara släcka täten vid ev bränder, det handlar om VVS utredningar mm. Sammanlagt handlar det om förberedande utredningar för ca 20 miljoner. Vidare har man under processen med att rita helt nya vårdblock tillsammans med verksamheten tagit fram ritningar och konstruktionsunderlag för dessa vårdblock (sjukhusbyggnaden). Det är en ganska omfattande och komplicerad process som krävts många ritningsändringar och nya ritningar. Det handlar om kostnader på ca 33,5 miljoner i Hudiksvall och 33 miljoner i Gävle. Väldigt mycket pengar, men ändå bättre och mindre kostsamt än att tvingas göra om jobbet i ett senare skede av processen. Det jag beskriver ovan är en normal process när det handlar om stora komplicerade byggen, vilket också bekräftas av en oberoende konsult i en artikel i Hela Hälsingland http://www.helahalsingland.se/gavleborg/sa-anvande-regionen-91-konsult-miljoner-forsta-forslaget-ar-aldrig-det-man-till-slut-bygger?referrer=app.

Inget av detta är Moderaterna och Sjukvårdspartiet intresserad av att ta till sig. Anledningen är naturligtvis att det inte passar in på den bild de vill smeta på oss. Nämligen att vi är slarviga med skattebetalarnas pengar. Därför fortsätter de att hävda att de pengar som skrivs av för Framtidsbygget är bortkastade. Tråkigt och oseriöst. Att populisterna i Sjukvårdspartiet uppträder som de gör ligger kanske i sakens natur men att Moderaterna, ett seriöst parti som borde kunna bygga sina argument utifrån moderata värderingar uppträder faktataresistent och populistiskt förvånar. De borde kunna bättre.

Det var ett tvådagars fullmäktige och dag två handlade om utbildning. Vi fick dels en föreläsning om framtidens sjukvård av Staffan Gullsby som är sakkunnig läkare på 1177. Han målar upp en bild av en sjukvård som med hjälp av teknisk utveckling kan komma närmare patienten. För oss som bor i ett stort och relativt glesbefolkat län kan det innebära stora kvalitetsförbättringar genom att hälso och sjukvården kan flyttas närmare medborgarna. Ett exempel han gav var en form av sjukvårdsbås som kan placeras ut på mackar eller servicebutiker där man som patient kan koppla upp sig mot sin hälsocentral och göra en del prover och enklare undersökningar. jag tycker det låter mycket intressant om exempelvis macken i Vallsta kan fungera lite som en filial till Arbrå hälsocentral. Vi hade också ett pass som handlade om demokrati och folkstyre idag och i framtiden. Hur ska demokratin svara upp mot de auktoritära rörelser som nu mobiliserar i Europa? Frågan väcker intressanta frågor om hur vi som politiker ska arbeta för att i vardagen vara närmare medborgarna.

Fredagen har ägnats åt folkhälsofrågor tillsammans med länets kommuner. Nätverket för Strategisk Folkhälsa i Gävleborg ger mig massor av energi. Folkhälsa är egentligen inget annat än vanlig politik. Det handlar om allt från rätten till inflytande över sin vardag, rätten till utbildning, rätten till en anständig ekonomi, dvs grundläggande livsvillkor. Det som ger energi är att träffa människor från länets kommuner som i vardagen arbetar för att skapa bättre livsvillkor för invånarna. Till skillnad från regionfullmäktige slarvar man inte med fakta eller använder rena lögner, det är en öppen och konstruktiv atmosfär vilket gör att jag stortrivs.

Veckan avslutas med en utbildningshelg i partiets regi. Den ser jag också fram emot även om jag gärna varit hemma. Snön har kommit till Harsa och jag vill gärna komma igång med skidåkningen.

Infrastrukturturné.

Den senaste tiden har det varit fullt fokus på infrastrukturfrågor. Jag har varit på SKL:s gatu och trafikdagar, deltagit i en paneldebatt i Bryssel, tillsammans med övriga norrlandslän träffat näringsdepartementet och infrastrukturministern, deltagit i en länskonferens och medverkat i en panel på Logistikdag Norr i Luleå. Mitt fokus har varit Botniska korridoren och nyttan av att satsa på järnvägen i Norrland. Jag har känt mig som en handelsresande i infrastruktur. Botniska korridoren är lite förenklat järnvägen norr om Örebro/Stockholm.

Infrastruktur är svårt, mycket svårt. Den främsta anledningen är att behovet av upprustning av är ofantligt mycket större än de resurser som finns. Detta trots att regeringen tillskjutit 100 miljarder extra till vägar och järnvägar för den kommande planperioden. 

När jag går igenom mina minnesanteckningar från min ”infrastrukturturné” ser jag framför allt en  gemensam nämnare. 

Den viktigaste gemensamma nämnare jag noterar är nödvändigheten av att tänka helhet och stråk. Vill man bli lyssnad på räcker det inte att behoven skapar lokal eller regional nytta. Det måste finnas en nytta utifrån ett nationellt eller internationellt perspektiv. Man blir helt enkelt inte lyssnad på om man endast pratar lokala och regionala nyttor. Det är också viktigt att utifrån ett helhetsperspektiv vara sampratade med övriga län/regioner efter ett stråk. Att som vi fem norrlandslän tillsammans lyfta för oss viktiga satsningar visar på styrka. 

Varför är det då viktigt att även lyfta den nationella och internationella nyttan? För det första så är de lokala och regionala nyttorna ganska lika i hela landet. En väl utbyggd infrastruktur skapar förutsättningar för tillväxt, utveckling och omställning till ett hållbart samhälle oavsett var i landet var i landet det är. Genom att addera de nationella och internationella nyttorna blir investeringar längs Botniska korridoren och de stora flaskhalsarna Ostkustbanan och Norrbotniabanan mer intressanta. Kan råvarorna från gruvorna och skogsnäringen snabbt ta sig till industrierna efter kusten, till hamnarna, till södra Sverige och ner till kontinenten kan vi som bor och verkar längs Botniska korridoren dra nytta av det genom snabbare fjärrtåg från Norrland och en bättre regionaltågstrafik som krymper avstånden och därmed gör att arbetsmarknadsregionerna växer ihop, vilket leder till ökad rörlighet och fler jobb. Vilket i sin tur leder till bättre förutsättningar att kunna leva och bo i norra Sverige.

Infrastruktur handlar också om cykelvägar. På SKL:s gatu och trafikdagar diskuterades en hel del cykelinfrastruktur. Jag är övertygad om att cykeln kommer att bli ett viktigare transportsätt för arbetspendling. Anledningen är elcyklarna. De gör att räckvidden för cykel kanske tredubblas. man kommer utan problem att kunna cykla 1-1,5 mil utan att bli svettig. Det gör att vi måste tänka annorlunda när vi planerar framtidens cykelbanor. Behovet av längre cykelstråk kommer att öka och cykelbanorna kommer troligtvis också att behöva vara bredare. Elcyklar kommer ju att höja hastigheten på cykelbanorna.

Även när det gäller cykelinfrastruktur är det minst lika svårt. Det är väldigt tydligt när man åker efter länets vägar. Jag åker en hel del i länet både med min lilla sportbil och på diverse fisketurer med min husvagn. Många vägar är direkt olämpliga som cykelvägar och efter en del av dessa stråk finns ett stort behov av att kunna cykla. Trönövägen är ett exempel, Järbo-Sandviken ett annat stråk där jag då och då färdas och med egna ögon ser behovet. Det ser likadant ut efter de flesta vägarna i länet. Frågan är hur man prioriterar rätt utifrån ett helhetsperspektiv? Det är likadant här, behoven är så mycket större än resurserna. Förslaget till cykelplan är ute på remiss. Det ska bli mycket intressant att ta del av remissvaren när de kommer in.

Min ”infrastrukturturné” har varit intensivt spänannde och mycket lärorik. Tyvärr har det också inneburit att jag missat viktiga sammanträden med regionstyrelsen och regionfullmäktige. Det är synd, men det är omöjligt att vara på flera ställen samtidigt och det har varit mycket viktigt att Region Gävleborg representerades av ett regionråd på de hearings, möten och paneldebatter jag deltagit i. Det som återstår under hösten är att formulera ett yttrande till den Nationella planen samt att ta del av remissyttrandena till Länsplanen, inkl cykelplan och utifrån dessa formulera ett förslag till ny Länsplan. 

Eftersom en lite lugnare period när det gäller resor kommer jag även att hinna med att fokusera mer på mina övriga ansvarsområden, kollektivtrafik, folkhälsa, miljö samt fastighetsfrågor.

En intensiv infrastrukturvecka

Veckan har varit intensiv och fokus har legat på infrastruktur och kollektivtrafik. Måndag-tisdag tillbringades i Stockholm på SKL:s trafik och gatudagar. Det var ett mycket intressant program med föreläsningar, workshops och seminarier.

Jag åkte direkt från Stockholm till Bryssel för en konferens om TEN-T (Trans European Network for Transports) och Botniska korridoren. I europa finns ett stomnätverk av strategiskt viktiga järnvägar. Dessa järnvägar kan få EU-pengar vid utbyggnader och andra åtgärder. Vi i de norra länen vill att våra järnvägar kopplas på den stomjärnväg som kallas för Scand-Med korridoren. Den går mellan Palermo i Italien och Stockholm-Örebro. 

I Bryssel deltog jag i en panel där jag lyfte fram EU-perspektivet på nyttan med en väl fungerande järnvägsinfrastruktur i vårt län och i norra Sverige. På mötet deltog bland annat Herald Ruijters, direktör på DG MOVE (DG MOVE — Directorate-General for Mobility and Transport, EU-kommissionen), Åsa Webber, biträdande ambassadör Sveriges ständiga representation vid EU och Mervi Kaikkonen, Transportråd på Finlands ständiga representation vid EU, inledde seminariet med huvudanföranden om den framtida utvecklingen av EU:s transportpolitik kopplat till TEN-T och CEF. Jens Nilsson och Merja Kyllönen, som bägge är ledamöter i Europaparlamentets transportutskott, var värdar för seminariet.

I panelen satt förutom jag regionala företrädare från Tampere (FI) och Nordland (NO), en Europaparlamentariker, en representant från Rail Baltica samt industrirepresentanten Paul Hegge från Lineas. Jag pratade om elvägen, om vårt arbete med fossilfri kollektivtrafik, om vårt arbete med bränsleceller, om våra världsledande industrier och om vårt arbete med hållbar besöksnäring.

Om man jobbar med infrastruktur måste man ha tålamod som en laxfiskare. Det är ett långsiktigt arbete att övertyga om nödvändigheten av stora infrastruktursatsningar. Vad är då rätt strategi? 

Jag är övertygad om att det viktiga är att man måste prata helhet och stråk. Jag jämför med mälardalssamarbetet En bättre sits där länen och kommunerna i Mälardalen enats om vilka satsningar man ska prioritera. Då blir man starkare gentemot såväl staten som mot EU-nivån. Det är lite av en dröm att vi i de norra länen ska kunna komma fram till något liknande. Vi är på väg dit genom vårt gemensamma arbete i Botniska korridoren, i Partnerskapet Atlantbanan och i Nya Ostkustbanan AB, men vi har inte alls kommit lika långt som man gjort i andra delar av landet. 

Varför tror jag då att den strategin är den rätta? Herald Ruiters, direktör på DG MOVE var mycket tydlig i onsdags om nödvändigheten av samarbete och av helhetsperspektivet, jag har träffat tre fd infrastrukturministrar som mycket tydligt deklarerat att de inte är intresserade av lokala eller regionala intressekonflikter, de vill se helheten, nyttan med infrastruktursatsningar utifrån rikets perspektiv såväl som de lokala och regionala nyttorna. Eftersom man har begränsade resurser måste man prioritera de största nyttorna.

Samtidigt pågår arbetet med den nationella planen för infrastruktur där vi ska yttra oss över det förslag Trafikverket skickat ut. Förslaget pekar ut viktiga satsningar på järnvägen i vårt län men det är ändå för lite och för set inne i planperioden. Därför kommer jag även nästa vecka att ha ett stort fokus på infrastruktur. Då blir det bland annat en träff med Näringsdepartementet och Infrastrukturministern där vi ges möjlighet att ge vår syn på nödvändigheten av infrastruktursatsningar i norra Sverige. Vi kommer också ha en regional konferens om den Nationella planen där Region Gävleborg bjudit in kommuner och andra intressenter.

Infrastruktur i sig skapar ingen utveckling, men en väl fungerande infrastruktur ger bättre förutsättningar för utveckling.

Om gratis kollektivtrafik för Gävles pensionärer och vem som måste betala

Dagens inlägg handlar om kollektivtrafik, vem betalar och varför. De siffror jag nämner är ungefärliga, det är principen som är intressant, inte den exakta kronan.

Ungefär hälften av kostnaden för kollektivtrafiken i vårt län bekostas av skattemedel. Den andra hälften bekostas av biljettintäkter. Regionfullmäktige beslutar för varje år vilka tåg och busslinjer vi ska trafikera. Det beslutet utgår i sin tur utifrån vårt trafikförsörjningsprogram som är ett dokument som beskriver hur vi vill att kollektivtrafiken ska utvecklas ur ett långsiktigt och strategiskt perspektiv. Om kommunerna ser ett behov som inte passar in inom ramen för trafikförsörjningsprogrammet kan man göra ett tillköp av linjer. Kommunerna kan också göra tillköp för att exempelvis erbjuda barn och ungdomar eller pensionärer gratis kollektivtrafik. Kommunernas kostnader för dessa tillköp är skillnaden mellan den totala kostnaden och den del som bekostas av skattemedel, dvs biljettpriset.

Gävle kommun har under lång tid erbjudit kommunens pensionärer (65+) gratis kollektivtrafik. Man kan åka gratis mellan kl 9 och 15 då det normalt inte åker så många på bussarna. Det är mycket populärt. Omkring 435 000 avgiftsfria resor per år genomförs av Gävles pensionärer. Nu är det dags för avtalet mellan X-trafik och Gävle kommun förnyas. Det har visat sig att Gävle kommun betalat för lite för dessa resor. Därför blir. Det nya avtalet är därför drygt 4 miljoner dyrare per år (totalt drygt 8 miljoner kr). Signalen vi fick från början var att Gävle kommun inte anser sig ha råd att betala det högre priset. Gävle kommuns besked har självklart lett till en ordentlig debatt i Gävle och på insändarsidorna i Gästriketidningingarna. 

Ett vanlig argument från gävlebor på insändarsidorna är att det är väl bättre att bussarna går med passagerare än att de går tomma dagtid. Det kan väl inte kosta mer att fylla bussarna med passagerare? Faktum är att varje resa kostar och att fulla bussar kostar mer än tomma bussar. Vårt avtal med bussoperatörerna ger dem ersättning för varje påstigande passagerare. Det innebär att det kostar Region Gävleborg mer ju fler som åker med kollektivtrafiken. Det är inget problem för oss eftersom vi budgeterar för resandeökning. Det som blir ett problem är om ingen betalar mellanskillnaden mellan totalpriset och den del av biljetten som bekostas av skattemedel, dvs biljettpriset.

För mig är det självklart att Gävle kommun ska betala den mellanskillnaden om de vill erbjuda kommunens pensionärer gratis kollektivtrafik på samma sätt som fyra kommuner i Hälsingland betalar mellanskillnaden när de erbjuder gratis kollektivtrafik för barn och unga. Region Gävleborg kan inte erbjuda Gävle kommun rabatt. Vi måste ge samtliga kommuner samma villkor. Om vi skulle erbjuda Gävle kommun bättre villkor bryter vi mot likställighetsprincipen, vilket strider mot kommunallagen. Dessutom skulle det innebära att vi måste ta bort kollektivtrafik för fyra miljoner kr i övriga länet.

Dilemmat i denna fråga är att Gävle kommun hittills har betalat för lite för gratis kollektivtrafik för pensionärer. Prisökningen blir i deras ögon för stor. Även om Gävle är en stor kommun är fyra miljoner mer mycket pengar, något man inte snyter ur sig hur som helst. 

Hur det slutar vet jag inte idag, men jag hoppas att det går att finna en lösning så att Gävles pensionärer även i fortsättningen kan åka gratis under dagtid.

Förra veckan var lågintensiv

Förra veckan var en  lågintensiv vecka och samtidigt en vecka som gett mig massvis med energi. Tre kvällar byggde timmar. Måndagens kommunfullmäktige innehöll en i mina ögon mycket märklig debatt om  en motion från sjukvårdspartisten Henrik Olofsson. Han vill få till ett bättre arbete mot missbrukare genom att prova ett projekt han kallar Mitt nya liv. Kommunen ska hitta andra metoder för att hålla människor borta från missbruk. En av hans idéer är att kommunen ska ta emot människor som kommer från behandlingshem med blommor på järnvägsstationens perrong. Oppositionen ville bifalla delar av motionen utan att egentligen veta hur kommunens insatser ser ut idag. Det blev återremiss.

Tisdagens regionstyrelse var ur mina ansvarsområdens perspektiv en lugn tillställning, likaså onsdagens regionfullmäktige. Jag fick en fråga om Sandvikens sjukhus och en om regionens vindkraftverk. Det är ganska skönt och samtidigt lärorikt att ibland enbart kunna lyssna på debatterna. När man har frågor som man är föredragande för är man ofta koncentrerad på dessa och lyssnar då på de övriga frågorna med lite andra öron.

Onsdag kväll var det Eldklotetgala på Gävle slott där årets företagare i länet utsågs. Mycket välförtjänta vinnare blev Jan Åke och Anders Snar, Harsa konferens och fritid. De har sakta men säkert utvecklat Harsagården till en turistanläggning som kanske är mer känd utanför länet än inom länet.

Torsdagen ägnades åt gruppmöte med s-gruppen i regionen och på kvällen hade vi medlemsmöte i min lokala s-förening. Möten som jag uppskattar. Att träffa partikamrater och tillsammans med dessa diskutera stora och små frågor, hur vi ska förhålla oss till dessa utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv är själva motorn i det politiska arbetet. Det är ett år till nästa val och förberedelserna är i full gång. Vad har vi lyckats genomföra utifrån våra handlingsprogram? Vad ska vi ta med oss till nästa handlingsprogram? 

Fredagen innehöll ett kollektivtrafiksamråd tillsammans med länets kommuner. Fokus denna gång var vår järnvägsutredning som lite kort beskriver vad som krävs för att vi ska kunna få timmestrafik på Ostkustbanan och Norra stambanan. Det som styrt utredningen. Är trafikförsörjningsprogrammet som regionfullmäktige fastställt. Där skriver vi att timmestrafik ska införas senast 2022. Om allt går vår väg kan vi införa det 2019 eller 2020. Det blir en klar förbättring jämför med idag, särskilt på Norra stambanan där vi går från dagens 26 avgångar till 36 avgångar.

Som den politiska nörd jag är har jag sporadiskt följt såväl helgens centerstämma som moderaternas extrastämma via tv. Det är mycket intressant att lyssna till andra partiledares tal samt följa andra partiers interna debatter. Det säger en del om hur partierna mår. Centerpartiet är ett parti som idag mår riktigt bra till skillnad mot moderaterna. De verkar ännu inte funnit vilken väg de ska gå efter succéåren med Reinfeldt.

Veckans höjdare är Thåströms nya skiva, Centralmassivet. Thåström har följt mig genom nästan hela mitt liv. Från första Ebba Grönskivan till idag med undantag för åren med PLP. Både musik och texterna har alltid berört mig djupt. Det är som om han skrivit sin musik enkom för mig. Det jag tilltalas av är svärtan och förmågan att blicka bakåt utan att känna nostalgi. Thåström vill liksom jag framåt. Blicka bakåt gör man för att göra upp med något ur det förflutna så att man kan ta sig framåt. För varje år som går blir jag mer och mer övertygad om att svärtan man bär på kan vara en mycket stark drivkraft.

Veckans lärdom handlar om vallöften. Elin Naurin vid Göteborgs universitet har forskat på vallöften. Det visar sig att svenska politiker är bäst i världen på att hålla vallöften. Enligt henne håller svenska regeringar mellan 80 och 90% av sina vallöften. Skillnaden mellan befolkningens upplevelse av politikers förmåga att uppfylla vallöften och verkligheten är stor. Det är inget som är nytt, så har det varit sedan 50-talet. Det manar till eftertanke. När vi går igenom vad vi lovat medborgarna i form av vallöften så hamnar även vi på motsvarande nivåer när det gäller helt eller delvis uppfyllda vallöften.

Vilken tur att det finns politiker!

Av och till kan man höra och läsa påståenden att politiker är inkompetenta, det borde istället vara professionella som styr kommun och landsting. Då slapp vi en massa korkade beslut. Första gången jag hörde ett sådant resonemang var på mitt gamla jobb. Inköpschefen som var civilingenjör och mycket duktig på sitt jobb menade att det skulle bli bättre styrning av kommuner och landsting om det var professionell kompetens som styrde. Vad vet en kvalitetssamordnare om styrning av skolan, det är väl bättre om de som kan skola ska styra skolan! Jag brukade svara att politik är för viktigt för att lämnas över till proffs, vad är det som säger att en lärare är bättre på politik än en kvalitetssamordnare? Lekmannaperspektivet är kanske det viktigaste perspektivet i en demokrati. Systemet med fritidspolitiker och heltidspolitiker som är lekmän gör att den för demokratin livsviktiga kontakten med medborgarna säkerställs. 

Hade Teknik och Fritidsnämnden styrts av ”proffs” hade denna professionella styrelse självklart beslutat att lägga ner Arbrå simhall eftersom det ur ett rent verksamhetsmässigt perspektiv är galet att lägga 15 miljoner på att renovera simhallen när det finns en fullt fungerande simhall en dryg mil söderut. Bättre att koncentrera verksamheten och resurserna till en central simhall. Hade primärvården styrts av ”experter” är jag övertygad om att det funnits betydligt färre hälsocentraler i vårt län. Troligtvis endast en i varje kommun i Hälsingland och i Gästriklands mindre kommuner. Eller ta frågan om sommarstängning av förlossningen i Hudiksvall. Ur ett verksamhetsperspektiv har det varit bättre att stänga förlossningen någon månad och koncentrerat verksamheten till Gävle eftersom det då varit lättare att få till bemanning mm. Det var politiken som såg till att förlossningen var öppen i somras.

Ett annat exempel är Alirskolan. Utan politiker hade den aldrig blivit av. Då hade Granbergsskolan fortfarande varit det kommunala alternativet till Lust & Lära. Utan politiker hade Bollebacken varit nedlagd. Hade kollektivtrafiken varit utbyggd som den är idag utan politiker? Hade Bollnäs sjukhus funnits kvar? Inte en chans! Det finns massor av stora och små exempel där politik och politiker gör skillnad. 

Politiker kan aldrig ersättas av experter. Politiker har nämligen det mycket viktiga medborgarperspektivet. Det är när politiker glömmer bort vilka de representerar som det blir fel. En politiker ska förstå verksamhetens perspektiv, det professionella perspektivet, balansera det mot medborgarperspektivet, men aldrig företräda professionen. Politikers uppdrag är att företräda medborgarna.

Vilken tur att det finns politiker, hur skulle samhället annars se ut? Vilka ska man annars ställa till svars? 

Om att leva i olika världar

"Med tanke på vilken utrustning du fiskar med borde du åka MG och inte Mazda" utbrast Gunnar när jag tog Miatan till Harmångersån. Han har på sätt och vis rätt. Jag har drömt om en MG, närmare bestämt en MGB i många år, men min drömbil är faktiskt en Austin Healy Sprite av de första årsmodellerna som på grund av framlysenas utformning kallas Frogeye. När jag var yngre var en 50-talsamerikanare drömbilen. Ju större och mer kromtyngd desto bättre. Sedan fastnade jag för engelska folksportbilar. Varför väljer jag då att köpa en Miata och inte en MGB eller en Sprite när jag de facto har råd att köpa någon av dessa? En äkta engelsk sportbil passar bättre ihop med min syn på estetik jämfört med Miatan eftersom dessa passar mycket bra tillsammans med splitcanespön och Hardyrullar. 

Svaret är ganska enkelt. En gammal engelsk sportbil kräver mer underhåll än en Miata och eftersom jag saknar garage kan jag inte ägna vintrarna till att underhålla och förbättra en MG eller en Sprite. Miatan har sitt ursprung i de engelska sportbilarna där MG var det ledande märket. En enkel, billig öppen tvåsitsig sportbil med massor av körglädje. Komponenterna hämtades från vanliga bilar, därför blev de billiga att tillverka samt relativt enkla och billiga att underhålla. Mazda gjorde likadant när man tog fram Miatan och den är i mina ögon en naturlig utveckling av den engelska folksportbilen. Den stora skillnaden mellan de engelska "originalen" och Miatan är driftkvalitén. Den kombinerar enkelhet, utstrålning och körglädje från de engelska arvet med japansk driftkvalitet. Miatan kan tack vare sin goda kvalitet och driftsäkerhet fungera som en vardagsbil sommartid. Man köper en i fint underhållet skick, servar och underhåller den lika enkelt som vilken modern bil som helst. Det gör sportbilsägande tämligen enkelt. Underhållet inskränker sig då till vanlig service och byte av slitdelar, samt att hålla bilen ren så att rosten inte får grepp om den. I stället kan man lägga fokus på de uppdateringar man vill göra på bilen. Ingen sportbil är i mina ögon i rätt utförande eller rätt utrustad från fabrik. Den måste därför modifieras och göras mer personlig. För min del handlar det om att sänka den så att den får bättre flyt i linjerna. Däckens placering i hjulhusen är i mina ögon väldigt viktigt, kanske det enskilt viktigaste ur ett estetiskt perspektiv. Har också satt dit fartränder. I framtiden kommer jag att byta till ett rostfritt avgassystem samt snygga till motorutrymmet. En ny stereo i storlek 2 DIN för en snyggare interiör står också på önskelistan.

Utifrån Gunnars påstående när han såg mitt 11 fots splitcanespö med Hardyrulle stå lutad mot min blå Miata tog jag en bild, lade ut den på Facebook med kommentaren. "Det bästa från två världar. Modern sportbil med klassisk förebild och ett splitcanespö med modern aktion, samt en klassisk rulle."

Jag lever som de flesta i flera världar. Jag vandrar ut och in i dem relativt enkelt. Man kan säga att det är svängdörrar mellan de världar jag lever i. Kanske inte svängdörrar, snarare är det så att det inte finns några gränser mellan de världar jag lever i. 

Mina världar är lite grovt följande: Politikervärlden. Jag lever politik under i stort sett hela min vakna tid och inte sällan använder jag nattens drömmar till att bearbeta upplevelser från den politiska världen. Jag lever dessutom i minst två olika flugfiskevärldar, laxfiskevärlden och harr och öringfiskevärlden. Sportbilsvärlden där familjens Mazda Miator är en central del är också viktig i mitt liv. Jag lever självklart också i en privat värld där familj, släkt och vänner är det viktiga. Den världen är som sagt var privat och därför skriver jag inte så mycket om den. Tror att det är bra för mig att hålla distansen till Mitt liv i dessa olika världar bildar tillsammans med det fått med mig från min uppväxt den världsbild mitt liv, mina värderingar och mina perspektiv bygger på.

Mitt flugfiske och mitt val av utrustning har sitt ursprung i Storbritannien. Det moderna flugfisket föddes i där så det är kanske inte så konstigt. Jag gillar den brittiska synen på sportfiske där betoningen på sport mer handlar om förhållningssätt till fisken, fisket och naturen är viktigare än mängden fångad fisk. Begreppet sport handlar om mycket mer än tävling. Jag tilltalas också estetiskt av splitcanespön, Hardyrullar, traditionella våt och torrflugor samt accessoarer sprungna ur den brittiska flugfisketraditionen. Väskor i canvas, kepsar i tweed och så vidare. Jag vet naturligtvis att splitcanespöt uppfanns av en amerikansk fiolbyggare av tysk härkomst, men min inspiration till hur jag fiskar och tänker flugfiske hämtar jag främst från de brittiska öarna. De gamla splitcanespöna krävde liksom engelska sportbilar en hel del underhåll. Lim och lack var av sämre kvalitet och spöna måste därför lackas om och renoveras med jämna mellanrum. Ett modernt splitcanespö kräver tack vare modern lack och lim nästan lika lite underhåll som ett kolfiberspö. Genom att kombinera gamla och nya material med modernt tänk byggs det idag splitcanespön som vid praktiskt fiske fungerar minst lika bra som moderna kolfiberspön. Man har som i fallet med Miatan lyckats kombinera det bästa från den gamla världen med det bästa i den nya världen och därmed skapat det bästa av två världar

Det kom några reaktioner på mitt inlägg, bland annat från en politikerkollega som jag hyser mycket stor respekt för, en som i det närmaste fungerat som min mentor när jag var ny i politiken. Hen skrev följande "En stilla reflexion. Att vi lever i olika världar. Att det bästa i min/ mina världar just nu är- att blicka ut över vattnet, höra storlommens lockrop, se sädesärlan komma trippande och nicka igenkännande. För mig kan inget te sig bättre i min värld en afton i maj....." Jag svarade att jag ännu inte inträtt i den bästa av mina världar, nämligen den när värmen kommit och jag befinner mig efter en skogså och väntar på öringens första vak. Hen svarade "För mig kan materiella ting aldrig få ett värde "som bäst i en eller flera världar" Jag har helt enkelt helt andra värderingar på vad som är av värde i livet."

Hen har naturligtvis helt rätt. Miatan, flugspöna och rullarna är naturligtvis bara accessoarer och har i den meningen inget egentligt värde. Samma sak med konst, exklusiva märkeskläder eller smycken. Vad som är viktigt i livet är egentligen helt andra saker, att få vara frisk, att vara älskad och respekterad för den man är, att finna en inre frid och så vidare. Jag håller ändå inte med hen fullt ut. I såväl sportbilsvärlden och flugfiskevärlden är accessoarerna centrala. Det fanns ingen sportbilsvärld om det inte fanns sportbilar, inte heller någon flugfiskevärld utan flugspön. För mig och mitt liv i mina olika världar fungerar Miatan och min syn på flugfisket och mina flugfiskeaccessoarer som vägvisare till mitt inre, ungefär som konst och litteratur gör. Jag markerar med mina accessoarer identitet, samhörighet med likasinnade och samtidigt också avstånd. Jag visar med Miatan att en sportbil inte behöver vara dyr eller exklusiv och ha en stor och stark motor för att ge körglädje. Jag markerar också att jag vågar utmana normen genom att erkänna Miatan som den optimala sportbilen trots att den i delar av sportilsvärlden har låg status och kallas lite föraktfullt av en del för en ”tjejbil”. Mina splitcanespön och mina gamla rullar visar att det går att finna en annan väg bort från kommersialiseringen av flugfisket, tillbaka till hantverk och flugfiskets inre värden. Mina accessoarer ger mig den balans jag behöver för att kunna leva det liv jag lever. Miatan och min flugfiskeutrustning är dessutom två sidor av samma mynt. Genom att kombinera tradition och gamla material med ny teknik och nytt tänk har man lyckats kombinera det bästa från två världar har såväl skaparna av Miatan och Ulf Löfdal som byggt mina splitcanespön faktiskt skapat utveckling. 

Även om jag självklart vet att materiella ting saknar egentligt värde som hävdar jag ändå att min Miata och min flugfiskeutrustning på den bild jag lade ut är det bästa från två världar. Även om dessa världar endast existerar i mitt och övriga flugfiske och sportbilsnördars inre. Dessa världar kan vara minst lika viktiga som ”riktiga” världar. Att ha svängdörrar mellan den ”riktiga” världen och låtsasvärldarna är för mig en överlevnadsstrategi. Om det som andra betraktar som låtsasvärldar är verklighet för mig, vem bestämmer egentligen vad som är på riktigt och vad som är på låtsas? Därför är det lite synd att min politikerkollega känner det nödvändigt att markera att det jag håller som det bästa från två världar egentligen saknar värde i det egentliga livet istället för att dela min glädje. Hen känner väl till hur viktiga mina intressen är för mig. Även om det säkert är omedvetet från hens sida så blir resultatet att hen förringar glädjen och stoltheten över min bil och mitt flugspö. 

Hen förminskar mig och de världar jag lever i.