Affärsmässighet i politiken? Vad menas egentligen?

Ni politiker måste bli mer affärsmässiga, får jag höra lite då och då. Jag ryggar tillbaka. Affärsmässig har jag länge betraktat som en av de floskler som används slentrianmässigt av folk som vill väl men kanske inte helt förstår skillnaden mellan politik och näringsliv. Av folk som tror att om vi politiker kopierar näringslivets strukturer och kultur blir politiken bättre. Jag avvisar också den här typen av uttryck slentrianmässigt eftersom jag håller dem som en del av ett kallt samhälle, en människosyn som sätter ekonomin före människan. Ett Anders Borgsamhälle där människovärdet bestäms av storleken på din plånbok, en teknokrati där människor som inte duger eller passar in sätts på undantag. Samtidigt så vet jag att det är fel att slentrianmässigt avvisa människor bara för att jag inte riktigt förstår vad personerna i fråga menar. Kanske finns det något värt att lyssna på, värt att ta till sig. Vad betyder affärsmässighet egentligen? Kan betydelsen överföras till kommunpolitiken? Till den människosyn jag står för? Jag började läsa om ordet affärsmässighet och vad det står för i näringslivet.

Det mesta jag fann var just de floskler som gjort att jag avvisat de som menar att vi politiker måste bli mer affärsmässiga. Ett exempel är detta: "En affärsmässig inställning till våra uppdragsgivares verksamhetsmål är en förutsättning för att lyckas". Om jag intar en mer affärsmässig inställning till kommuninvånarna blir jag alltså en bättre politiker? Jag googlar vidare och finner följande definition: "Att vara affärsmässig startar med förståelsen att en leverantörs existensberättigande (alla företag är leverantörer) är beroende av förmågan att attrahera kunder och tillfredsställa deras behov". Det startar alltså med förståelsen att kommunens existens är beroende på förmågan att attrahera medborgarna och tillfredsställa deras behov? Nja om man ska översätta detta affärsspråk till politik så är det väl mer partiernas och politikernas existens som bygger på förmågan att attrahera väljare och tillfredsställa deras behov. Nu börjar jag komma något på spåren. En del av affärsmässigheten handlar kanske om förtroende. Medborgarnas förtroende för politiker och politikernas förtroende för medborgarna. Men nästa steg? Är jag affärsmässig bara för att jag uppbär medborgarnas förtroende? Kanske.

Jag finner ytterligare förklaringar:
"Att vara affärsmässig innebär insikt om att du måste hjälpa andra och att du behöver andra för att hjälpa dig. I längden är företagets kapital i form av medarbetarnas kvalitet den enda strategiskt hållbara fördelen. Utnämningar med grund endast i vänskap eller familjeband kan därför vara uttryck för missriktad lojalitet.

Det är inte en arrogant människosyn att stå på kompetenskraven och välja bort dem som inte uppfyller dem. Likadant är det affärsmässigt förkastligt att ta på sig uppdrag som man saknar kompetens att genomföra. Verklighetsförankring, redbarhet och integritet är oskiljbara delar av att vara affärsmässig."

Vi ska alltså vara noggranna när vi utser politiker och välja bort de som inte motsvarar kompetenskraven. Det är vi inte idag? jag vet inte hur det är i andra partier men vi socialdemokrater är mycket noggranna när vi utser våra kandidater. Vilka är då de viktigaste kompetenskraven för att vara politiker? Här börjar det bli lite svårt, fast egentligen inte. Förtroende är enligt mig det främsta kompetenskravet för en politiker. Samma sak gäller ju egentligen också i näringslivet. Har jag förtroende för min bilhandlare köper jag helst min bil där, litar jag på att min lunchrestaurang serverar bra mat väljer dag den. Kort sagt, jag väljer vilka jag vill ha affärsrelationer med utifrån om jag känner förtroende eller inte, naturligtvis förutsatt att de har de varor eller tjänster jag efterfrågar.

På samma sätt väljer partierna sina kandidater till riksdagslistor, regionfullmäktigelistor och kommunfullmäktigelistor. Det är de kandidater som har partiernas förtroende som får representera respektive parti. Facit får partierna när valresultaten presenteras. Har partiernas företrädare skött sig under mandatperioden går det bra i valen, annars går det dåligt. Men frågan kvarstår: Hur uppräder vi politiker affärsmässigt i vardagen? Jag värjer mig fortfarande mot ordet affärsmässig, men menar att följande gäller: Genom att vara väl pålästa i frågorna, genom att tagit hjälp av kommunens tjänstemän eller annan kompetens för att räta ut eventuella frågetecken, genom att uppträda respektfullt gentemot såväl mot varandra som mot medborgarna, samt att självklart hålla våra löften är vi affärsmässiga. Ett sådant uppträdande ger bättre och mer välförankrade beslut som ger medborgarna ett mervärde i form av en bättre kommun att bo och leva i. Baksidan kan vara färre politiska  konflikter, vilket missgynnar den politiska oppositionen och stärker kommunledningen. Alltså färre populistiska missnöjespartier, om det nu kan räknas som en baksida att förtroendet för politik och politiker ökar och att populistiska missnöjespartier förlorar på att vi politiker blir mer affärsmässiga?

Så egentligen delar jag uppfattningen att vi politiker måste vara affärsmässiga fast jag värjer mig mot ordet själva ordet. Jag menar att förtroendefullt uppträdande passar bättre.