Budgetdebatten

 Har haft min första budgetdebatt som nämndsordförande i regionen. Svårt, ansträngande men samtidigt väldigt roligt. 

Innan jag kommenterar själva debatten vill jag säga några ord om det kloka i att överhuvudtaget samla ett regionfullmäktige i en tid där smittspridningen är så hög som den är. Vi borde ha haft ett digitalt sammanträde. Jag är till skillnad mot bla oppositionsrådet Stenvard övertygad om att det hade varit möjligt att ha ett digitalt sammanträde utan att bryta mot kommunallagen. Har under pandemin deltagit i möten med ibland över hundra personer utan att det varit några större problem. Har på EU-nivån även genomfört personröstningar digitalt via speciella funktioner i de digitala mötesverktyg som finns. Oppositionsrådet har varit den som bromsat hårdast för att finna digitala lösningar. Därför kan jag tycka att det är märkligt att han nu framstår som den största kritikern mot att vi samlats på Bollnäs folkhögskola. Hade det varit ett vanligt fullmäktige hade vi kunnat ställa in, men nu handlade det om budget för 2021, vilket vi måste fatta beslut om. Därför genomfördes ett reducerat fullmäktige med förutom budgeten endast formalia på föredragningslistan.

Det är tydlig skiljelinje mellan oss i majoriteten och den del av oppositionen som kallar sig Samverkan Gävleborg (M, KD, L. SVG). Den går mellan jämlikhet och tillgänglighet och tillitstyrning som vi eftersträvar och toppstyrning och centralisering som är konsekvenserna av deras politik. De skriver naturligtvis inte det i sin budget, men de flesta är ju medvetna av att bolagisering leder till en centralisering eftersom bolagisering innebär en tydligare ekonomistyrning. Vi ser det överallt, både i offentligt ägda bolag och i privata bolag. Däremot framgick det tydligt under debatten att de vill toppstyra och detaljstyra. De använde en ganska raljant ton när de kommenterade våra skäl för tillitsyrning.

På det stora hela är jag nöjd med min insats. Jag fick sagt det jag ville säga, både om sjukvårdsdelen i vår budget och om den kritik jag har gentemot Samverkan Gävleborgs budgetförslag. Jag gjorde tre korta (3 min) inlägg och tog några genmälen på repliker jag fick. Det är ju då ganska självklart att man inte kan göra en fördjupning på en hälso och sjukvårdsbudget som ligger på runt 6.5 miljarder. Man måste hålla sig på en övergripande nivå. Mitt budskap var detta:

🌹Av alla prioriteringar som behöver göras, är den viktigaste att öka tillgängligheten och åtgärda den framskjutna vården för dom som avstått vård för att andra, virusdrabbade, hade större vårdbehov. Det är en fråga om rättvisa och jämlikhet.

🌹Ojämlikhet i sjukvården hänger samman med att vården fortfarande inte utgår från varje enskild patient och dennes behov. Vi har ger därför uppdrag att Region Gävleborg måste bli bättre på att ge patienter och anhöriga större delaktighet i sin vård. Det här kallar vi för vård ur patientens perspektiv och det är en viktig prioritering för oss därför att det stärker jämlikheten.

🌹Det finns en geografisk ojämlikhet kopplad till sjukvården – det spelar roll var du bor vilken tillgång till vård du har. Det måste motverkas och utjämnas. Har du långt till vård måsten den istället kunna komma närmare dig. Det är vår grundtanke bakom det vi kallar för nära vård.

I dessa  områden ligger våra prioriteringar. Istället för toppstyrning och detaljstyrning tillämpar vi tillitsstyrning. Istället för centralisering av primärvård och vården i livets slutskede ökar vi tillgängligheten till hälso och sjukvård. Därmed blir vården mer jämlik än vad den blir med Samverkan Gävleborgs budget.

Oppositionen var mycket kritisk till att jag lyfte den konfliktlinje jag ser och att jag ställde kritiska frågor om konsekvenserna av bolagisering av primärvården, om centralisering av vården i livets slutskede till ett så kallat hospice i Gävle och att Sjukvårdspartiet släpper kravet på att öppna förlossning i Bollnäs i Samverkan Gävleborgs budgetförslag. På sätt och vis förstår jag deras kritik. De vill naturligtvis inte diskutera konsekvenserna av sin politik, medan jag vill tydliggöra densamma.

Kvällen avslutas med ett ”utbildningsfullmäktige” i Bollnäs. Det är nämligen så att kommunfullmäktige på måndag ska vara digitalt och därför ska göra ett slags genrep ikväll. 

Det blir en bra avslutning på en mycket intensiv dag.

Om oppositionsföreträdares (o)förmåga till att hålla en konstant linje.

 Den andra coronavågen slår till med fullkraft och nya råd, rekommendationer och restriktioner införs. Återigen kommer sjukvården att pressas hårt. Själva syftet med råden, rekommendationerna och restriktionerna är ju att skydda befolkningen från smitta och att sjukvården ska klara att ta hand om de smittade som behöver sjukhusvård. 

Det som hänt sedan i våras är att bekämpningen av pandemin också har blivit politik. Det är visserligen inte så konstigt även om jag anser att det är tråkigt.

Det moderata oppositionsrådet Stenvard gör sitt bästa för att profilera sig som en ansvarstagande politiker och riktar i debattartiklar och i sin blogg skarp kritik mot regionens arbete med testning, smittspårning och det han menar är brist på testkapacitet. Skrapar man lite på ytan blir det tydligt  att ansvarstagandet endast är fernissa som inte lyckas att dölja en fullblodspopulist som byter åsikt minst lika ofta som jag byter kalsonger, dvs varje dag.

När hans partikamrat Svenonius får kritik för testkaoset i Region Stockholm är  han snabb att ta henne i försvar och lägga ansvaret för att Region Stockholm var sena att komma igång med testningen på regeringen. På Facebook skriver han den 12 nov: ” Tydligt från Stockholm om vad som hände i våras när ökningen  av testkapaciteten drog ut på tiden. Anmärkningsvärt att ministern försöker smita undan sitt ansvar i detta” när han länkar Svenonius försök att lägga Region Stockholms misslyckande på regeringen.

Dagen efter har han en debattartikel i Gefle Dagblad där han riktar skarp kritik mot den politiska majoriteten i Region Gävleborg för bristande testkapacitet. I hans blogg den 16 nov skriver han ”Detta är helt oacceptabelt. Vi visste i våras att hög testkapacitet är viktig, att då inte ta tag i detta och säkerställa egen kapacitet är helt oacceptabelt. Den som är ytterst ansvarig för detta i Gävleborg är majoriteten som inte tog tag i saken. Jag är även självkritisk i att vi inte drev på ännu hårdare”

Det är tydligen regeringens fel om testkapaciteten har brister i moderatstyrda regioner men regionledningens fel i regioner där moderaterna är i opposition. Eller handlar det om att Stenvard har den åsikt som för dagen bäst passar hans syften?

Att fakta i sammanhanget är att Gävleborgs testkapacitet är bland de bästa i landet sett i relation till invånarantal är naturligtvis helt ointressant för Stenvard. Fakta passar ju inte in i den bild han vill måla upp för länets invånare.

Nytt uppdrag.

Det var med blandade känslor jag tackade ja till att vikariera som ordförande i Hälso och sjukvårdsnämnden när dess ordförande Tommy Berger ska vara föräldraledig. När jag en gång i tiden tackade ja till att kandidera till regionråd var det främst det regionala utvecklingsuppdraget som lockade. Sjukvårdsfrågorna skrämde en aning och lockade inte alls. Nu har det gått några år och dessa frågor har börjat intressera mig allt mer. En jämlik, nära och tillgänglig hälso och sjukvård i hela länet är en jätteutmaning. Att leda det arbetet fram till sommaren känns spännande. Har nu haft några veckor på mig att sätta mig in i uppdraget som formellt började första november. Jag börjar få en ganska bra helhetsbild över hur uppdraget ser ut och vilket fokus jag behöver lägga under min tid som vikarierande ordförande.

Trots att den svenska hälso- och sjukvården är bland de främsta i världen är den ojämlik. Den vård och behandling som erbjuds befolkningen är beroende av bostadsort, om den enskilde är man eller kvinna, vilken utbildningsnivå och årsinkomst den enskilde har, om personen är född i Sverige, vilken åldersgrupp den enskilde tillhör, eller om den enskilde utöver den somatiska sjukdomen har en psykiatrisk diagnos eller en funktionsnedsättning. Dessutom är ojämlikheterna stora och bestående. Den nationella situationen återfinns också regionalt naturligtvis. Det kan vi inte acceptera.

Vad är det då som gör att hälso- och sjukvården präglas av ojämlikheter, både geografiska och sociala? Svaret ligger framförallt i att sjukvården fortfarande inte utgår från varje enskild patient och dennes behov. Det borde vara självklart att sjukvården ska vara patientcentrerad. Vi är övertygade om att en mer jämlik vård är möjlig endast om den enskilde får verklig makt över sin situation i sjukvården. Perspektivet måste förskjutas till den enskilde medborgaren och patienten. Den enskildes vårdbehov ska vägleda sjukvården. I varje given vårdsituation ska endast hänsyn tas till det aktuella vårdbehovet. Den vårdinsats som patienten och vårdgivaren kommer överens om ska inte väga in ekonomiska, personella eller administrativa konsekvenser.

Av alla prioriteringar som behöver göras i sjukvården är den viktigaste att öka tillgängligheten och åtgärda den framskjutna vården för de medborgare som avstått vård för att andra, virusdrabbade, hade större behov. Det är en fråga om rättvisa och jämlikhet. 

Som jag ser det måste vården komma närmare medborgarna. Närmare i meningen ”mer tillgänglig”, som till exempel det digitala Hälsorummet som startades i Svågadalen förra året, där närhet och tillgänglighet bygger på modern teknik och digitalisering. Men vi tänker också utveckla närheten och tillgängligheten i fysisk mening. Då handlar det om att vården rent geografisk närmar sig medborgarna. Ta till exempel bedömningsbilen i Los, som är mycket uppskattad. Eller de mobila teamen Hudiksvall som uppsöker patienterna i hemmen. Mobil tandvård är en ytterligare del av utvecklingen av vården i Region Gävleborg. Om det är långt från hemmet till Folktandvårdens klinik så ska ditt besök underlättas genom att Folktandvården rent praktisk åker ut dit människor bor och verkar. 

Hela idén bakom majoritetens utvecklingsarbete God och nära vård går ju ut på att förbättra sjukvården för medborgarna: bättre tillgänglighet närmare patienterna. Så vill vi ha det. Därför är det så glädjande att kunna konstatera att organisationen framgångsrikt bedrivit utvecklingsarbetet fram till pandemin omöjliggjorde fortsatt utvecklingsarbete. Den nära samverkan för patientens skull som sker mellan Region Gävleborg och länets kommuner har däremot utvecklats starkt positivt under pandemin. Så långt är det mycket tillfredsställande, men jag vill vara tydlig med att jag förväntar mig att detta upprätthålls den dag vi är ur pandemin.

  

Något som också oroar mig är vissa aspekter av tillgängligheten. Covid-19 har fått effekten att andelen patienter som har väntat 90 dagar eller mer på ett första besök eller en operation/åtgärd inom den specialiserade vården har ökat. Det finns som sagt en rimlig förklaring. Men den framskjutna vården är menar jag den största svårighet som vården nu står inför. Många medborgare har fått sin nödvändiga vård framskjuten för att andra med smitta ska kunna få sin IVA-vård. Nu måste även dessa medborgare få sina behov tillgodosedda. Det är förvisso en fråga om tillgänglighet men också och ännu mer en fråga om rättvisa och trygghet.

En del av denna text är tagen från den presskonferens vi hade tidigare i veckan om budget för 2021, där jag presenterade avsnitet om sjukvård. Det finns betydligt mer att säga om hur jag och vi i den politiska majoriteten kommer att arbeta för att hälso och sjukvården ska bli med jämlik och mer tillgänglig för invånarna i hela länet. Jag kommer att återkomma om det i kommande inlägg. Jag kommer också att återkomma med några ord om skillnaden mellan majoritetens politik och den del av oppositionen som kallar sig Samverkan Gävleborg (M, SVG, L KD). De gör ju anspråk på att vara alternativet till nuvarande majoritet. Därför är det viktigt att grotta ner sig i deras budget och i deras politik.

 

Om nödvändigheten att rätta till sånt som inte blev som det var tänkt.

 Sitter på X-tåget och går igenom de gångna veckornas händelser inom mina ansvarsområden. Tågtid är bra tid för reflektion. Tänker särskilt mycket på kollektivtrafiken och den media som varit kring indragning av turer i Trönöbygden. Det har varit medborgarmöten och heta diskussioner på sociala medier. Inte särskilt konstigt alls. Nedskärning av kollektivtrafik är en känslig fråga. Särskilt på landsbygden. Trots att få åker är det en viktig signal att det finns kollektivtrafik.

Bakgrunden till nedskärningarna är naturligtvis ekonomin. Efter många år av expansion av kollektivtrafiken måste vi nu dra i bromsen. Kostnadsökningarna är större än intäktsökningarna. Det började ifjol med en prishöjning på två kronor för en enkelbiljett för en zon. Den prishöjningen påverkar övriga biljetter och är tänkt att tillsammans med en justering av de rabatter som fanns dra in ungefär 27 miljoner kronor på helårsbasis vid oförändrade resevolymer. Detta beslutade ett enigt regionfullmäktige i juni 2019. Denna åtgärd räckte inte, vi behövde spara ungefär tio miljoner till. Lite förenklat kan man säga att det finns tre sätt att få en budget i balans för kollektivtrafiken. Högre anslag, prishöjningar eller justeringar i utbudet. Eftersom det inte finns pengar till högre anslag valde vi denna gång att justera utbudet. På Hållbarhetsnämndens sammanträde i mars beslutade vi att lägga ner några linjer och ge förvaltningen i uppdrag att minska turutbudet inom kollektivtrafiken med 7,5 miljoner kronor. Nämnden var enig i storleken på minskningen av turutbudet.

Uppdraget var inramat med några villkor. Det handlade bland annat om att ingen bygd som idag har kollektivtrafik skulle bli utan trafik och att vi inte skulle skjuta över kostnader för skolskjutsar till kommunerna. Det fanns också skrivningar om arbets och studiependling. Vi trodde därför att vi ramat in beslutet bra. När beslutet ska verkställas i samband med tidtabellsskiftet i december väcks det frågor på vissa orter. Bland annat planen på att dra in turerna på linje 67 mellan Glamsta och Grubbe i Trönö och ersätta dem med närtrafik. Enligt både kommunen och boende i Trönöbygden strider detta mot intentionerna i beslutet. Jag förstår dem.

Jag deltog i dialogen med Söderhamns kommun. För att säkerställa att jag minns rätt tittar jag i mina minnesanteckningar. Inga synpunkter noterade om att ta bort trafik på sträckan Glamsta-Grubbe. Undrar varför? Särskilt med tanke på hur starkt boende i trönöbygden reagerat. Läser intervjun med Söderhamns kommunalråd som beskriver att han aldrig uppfattat att skolskjutsturen upp till Grubbe skulle påverkas. Vi från regionen var ju mycket tydliga att vi i möjligaste mån skulle undvika att att skjuta över skolskjutskostnader till kommunen och att möjligheterna för arbets och studiependling är viktiga.

Kan det vara så att vi varit otydliga när vi pratat om förändringarna på linje 67? Att det kunde uppfattas som att det enbart var sommartrafiken upp till Grubbe som skulle påverkas? Annars borde väl Söderhamns kommun reagerat såsom de reagerade över andra turer och linjer i kommunen? Mina minnesanteckningar ger mig ingen vägledning, men jag håller det inte för omöjligt att så kan vara fallet. När jag går igenom samtliga drygt 35 turer och linjer vi pratat med länets kommuner om, de förändringar som gjorts i utbudsjusteringen efter dessa dialoger, talar det för att vi kan ha varit otydliga. Hade det varit tydligt för Söderhamns kommun att även skolskjutsturerna upp till Grubbe skulle dras in hade kommunen troligen reagerat och vi hade funnit andra lösningar. Därför kan det vara fullt rimligt att utifrån intentionerna i beslutet inte röra skolskjutsturerna upp till Grubbe och fortsätta köra morgon och eftermiddagsturen på linje 67 hela vägen upp till Grubbe.

Blir det inte som man tänkt sig ser jag inga problem att göra justeringar i verkställigheten av beslutet så att det följer nämndens intentioner. Hoppas att övriga i nämnden håller med mig.

Anteckningar från regionfullmäktige

Gjorde några korta noteringar och reflektioner från dagens regionfullmäktige. Jag var uppe i ett par ärenden och ägnade övrig tid åt att lyssna, anteckna och reflektera. Det finns ju en hel del att fundera på över reaktioner på inlägg, hur det mumlas i raderna mm.

Mitt första inlägg var en fråga från regionrådet Alexander Hägg (M). Han ”hade hört” att Trafikverket tagit paus i arbetet med rusten av rv 83 eftersom vi signalerat att vi kan behöva revidera länsplanen. Länsplanen är det dokument som beskriver hur de 953 miljoner som finns till väginvesteringar i länet ska fördelas. Eftersom vi hade ett möte med Trafikverket i måndags där bla rv 83 diskuterades kunde jag lugna honom med att han hade hört fel eller missuppfattat det han hade hört. Det är sedan länge känt att arbetet är försenat och rejält fördyrat. Senaste budet från TRV är att sträckan Bollnäs-Röste kommer igång 2023-24.

Mitt andra inlägg var i frågan från L om extra ersättning till den personal som arbetat och arbetar i frontlinjen med covid 19-patienter. Det är en mycket knepig fråga. Jag hänvisade i mitt inlägg till oppositionsrådet Patrik Stenvards blogg om frågan som han skrev den 31 juli. Han problematiserar väl kring frågan. Han skriver bland annat att det är lätt att instämma i kören och funderar på ett mycket klokt sätt över avgränsningar och finansiering. Var dras gränsen mellan frontlinjen och den ordinarie vården? Hur kompenserar vi för inhyrd personal, för privata hälsocentraler, för städpersonal osv som alla har varit och är i frontlinjen men som inte är anställda i Region Gävleborg? Hur hittar vi finansiering? Stenvard nämner i sin blogg siffran 100 miljoner. Om det stämmer vet jag inte, men jag anser att blogginlägget innehåller kloka resonemang. Jag avslutade mitt inlägg med att säga att jag ser fram emot moderaternas förslag till avgränsningar, till hur extern personal som är i frontlinjen ska hanteras samt förslag på finansiering eftersom M signalerat att de vill finna en lösning för hur man kan premiera frontlinjepersonalen. Hans moderatkollega Ann Charlotte Granath var jättearg på mig efter mitt inlägg. Hon tackade ilsket väsande för att jag satt nivån i debatten när jag gick tillbaka till min plats. Om hon menade att det var hög eller låg nivå att instämma i Stenvards resonemang förstod jag aldrig. När jag såg hennes ilska gick mina tankar till Matadoren i Tjuren Ferdinand. Så arg uppfattade jag henne.

Övriga noteringar:

Stenvard fortsätter att hävda att vi föreslår färre och läkarlösa hälsocentraler trots att han vet att det inte är sant. Jag tänker att han när förslagen blir verklighet, när det står klart för alla att det varken blir färre eller läkarlösa hälsocentraler kommer han och hans lögner likt trollen av solljuset att spricka med samma ljud som när kristall spricker. 

SD som bygger hela sin existens på att sätta grupper mot varandra slår sig själva för bröstet och hävdar att de inte vill sätta grupper mot varandra när Almi ägardirektiv ska fastställas. I direktivet står det att särskilt fokus ska riktas till att stötta kvinnligt företagande och företag startat av nysvenskar. Är det deras kvinnosyn och deras syn på invandrare som lyser igen när de motsätter sig ett sådant fokus?

M och KD talar med stor känsla och empati om utsatta barn och deras rättigheter och hur viktig det är att fånga upp dessa barn i tid. Samtidigt driver M och KD på riksnivå att sjukförsäkring, a-kassa och övriga trygghetssystem ska vara på betydligt lägre nivåer än idag, vilket naturligtvis gör barn extra utsatta. När sedan barnen blir problemungdomar vill M och KD bura in dem. Man kan ju bara hoppas att de driver dessa frågor med samma engagemang i sina egna partier. 

Som avslutning muttras det från oppositionen att vi avslutar sammanträdet på utsatt tid trots att det var några interpellationer kvar. Jag noterar att det var främst på oppositionssidan (SD) som ledamöter lämnade sammanträdet före utsatt tid. Personligen menar jag att det är viktigt att respektera mötestiderna. Många har andra möten senare under kvällen och behöver förbereda dessa och kanske även få i sig en bit mat. 

En lång men ur många perspektiv intressant dag. Är trots inlägg i endast två ärenden är jag ganska trött i huvudet. Det är lite som laxfiske. Man måste hela tiden vara på alerten även om det kan se ut som om man mest sitter och slöar. Rätt vad det är kan det komma en fråga eller ett inlägg som man måste bemöta. När vi har fullmäktige med färre ledamöter sitter jag på en annan plats och får då större möjligheter att känna av stämningen, märka hur det surras i bänkraderna osv jämfört med när jag sitter på min ordinarie plats på den första raden. Det ger ett litet annat perspektiv på sammanträdet.

Om att stå upp för sin politik.

 Oppositionsråden Hägg och Stenvard, bägge M kräver i insändare och debattartiklar att vi ska stå till svars för den politik vi för och har fört. Jag står gärna till svars för vår politik. För utvecklingen av kollektivtrafiken som skett under de senaste åren. Allt från 30 minuterstrafik mellan Ljusdal-Hudiksvall, Edsbyn-Söderhamn, utökningen av trafik till tiominuterstrafik under högtrafik mellan Gävle-Sandviken, samt timmestrafiken på järnvägen som infördes för ett par år sedan. Det mesta av detta infördes under de år de moderata budgeterna en del år innehöll mindre pengar till Hållbarhetsnämnden och därmed kollektivtrafiken än vad de av majoriteten beslutade budgetar. Ett år handlade det om 18 miljoner lägre budget för HN, ett annat år handlade det om 10 miljoner. När jag vid dessa tillfällen frågade Stenvard vilka busslinjer M ville lägga ner valde han att inte svara. 

Jag har heller inga problem med att stå upp för att kollektivtrafiken i vårt län varit fossilfri sedan 2017, eller satsningen på biogas i stadstrafiken i Gävle.

Jag står också gärna till svars för det arbete vi gjort tillsammans med övriga regioner i norra Sverige som lett till att EU:s så kallade stomjärnvägar förlängts så att Botniska korridoren numera snart ingår, vilket innebär att EU kan bidra med stora pengar till järnvägssatsningar på järnvägen i vårt län. Vi har redan fått 37 miljoner. Jag har heller inga problem att stå upp för min och majoritetens insats i arbetet med dubbelspår på Ostkustbanan, vilket lett till att sträckan Gävle-Kringlan (Axmarby) är prioriterad.

När Stenvards partikamrater i Dalarna lägger ner tandvårdskliniker på landsbygden investerar vi i en mobil tandvårdsklinik som ökar tillgängligheten till tandvård för landsbygden i vårt län. 

Andra saker som är lätt att stå upp för är att länets sjukhus under de senaste fem åren placerat sig väl i olika rankingar. Eller det fördjupade samarbetet mellan regionen och kommunerna om hälso och sjukvård. Eller regionens förmåga att snabbt och smidigt ta över Bollnäs sjukhus när Aleris ville bryta avtalet i förtid. 

Det finns hur många exempel som helst på en framgångsrik politik som jag gärna står upp för. Moderaterna och deras regionråd Hägg och Stenvard har däremot inte särskilt mycket att stå upp för. De klarar inte ens av att för länets invånare presentera en egen politik. Istället hänvisar de till enstaka sakfrågor och att deras politik finns presenterad på deras hemsida.

Jag är inte intressera av att läsa om deras politik på hemsidor. Jag vill debattera den i regionfullmäktige, på debattsidor, på sociala medier och varhelst politik debatteras.

Tillbaka efter sommarledigheten. En tillbakablick

 Tillbaka från sommarledigheten denna märkliga sommar där absolut inget är sig likt. Inget laxfiske, ingen utlandsresa. Istället har det varit fokus på hemester. Positivt är att jag äntligen tagit mig tid att upptäcka länets små gömda pärlor, skogsvandringar bortom de kända lederna, Hälsinglands små glömda åar med dess hemligheter. Min största upplevelse var nog ett nära möte med en utter när jag fiskade i en av de nyupptäckta åarna.

Våren och sommaren har vänt upp och ner på det mesta vi kände till. Orsaken är naturligtvis coronaviriset. Sjukvården tvingades att snabbt ställa om för att kunna möta denna okända sjukdom. Landet stängde ner även om Sverige inte genomförde en total nedstängning som många andra länder gjorde. Lågkonjunkturen slog till över en natt. Regeringen ställde om med ett antal krispaket för att lindra så mycket som möjligt. Besöksförbud på landets äldreboenden. Politisk enighet om den svenska strategin, åtminstone i början på pandemin. 

I regionen skedde en stor och snabb omställning. Sjukvården klarade anstormningen av covid 19-patienter som behövde intensivvård. Kollektivtrafiken tvingades att införa kontantförbud och stängda framdörrar på bussarna, vi ställde om företagsstöden som finns inom ramen för vårt regionala utvecklingsuppdrag, vi ställde om folkhögskolorna, kulturstöd och annat.

Även inom regionpolitiken andades det samsyn och enighet, åtminstone i början. Stridsyxan skulle begravas och en önskan från oppositionen om en bred dialog tillgodosågs genom att ha särskilda strategimöten i regionstyrelsen genomfördes. Sedan blev allt som vanligt.

Moderaternas brist på analys av länets problem och brist på egna förslag är samma gamla skåpmat. De har under vår och sommar debatterat bland annat kollektivtrafik och sjukvård. De började med ett pressmeddelande om att stänga framdörrarna inom kollektivtrafiken. Det är väl bara att öppna dörrarna menade regionråden Hägg och Stenvard. Detta trots att Arbetsmiljöverket i förelägganden tvingat kollektivtrafiken i hela landet att stänga framdörrarna på bussarna. De har också försökt att debattera om det är klokt att utreda om kollektivtrafiken kan bedrivas bättre i egen regi. Det finns några regioner som numera kör kollektivtrafiken i egen regi med enligt dem lyckat resultat. Att undersöka detta om detta är något för oss kallas av Hägg och Stenvard för socialism med hänvisning till citat av Margret Thatcher...

Vidare har de kritiserat vårt arbete med att göra hälso och sjukvården mer tillgänglig med samma tomma retorik blandat med moderat hittepå och samma försök till skrämselpropaganda. Gemensamt med deras debattförsök är avsaknaden av egna förslag, egna idéer, en egen politik. Bara retorik i med sägningar och talepunkter de verkar ha lärt sig på någon workshop om politisk kommunikation. Det intressanta med deras debattartiklar är att deras brist på idéer och brist på politik hotar den verksamhet de säger sig värna, i det här fallet kollektivtrafiken och hälsocentralerna. Vad händer om de vinner valet utan att ha en egen politik? De skriver i en debattartikel den 3 augusti ”Nu behövs en plan för att situationen för medarbetare, patienter och ekonomi ska vara hållbar på längre sikt”. Jag är oerhört nyfiken på hur deras plan ser ut. Troligtvis finns ingen.

Även andra partier har skrivit debattartiklar under sommaren. Liberalerna har haft ett ett par intressanta artiklar om såväl sjukvård som äldreomsorg. Jag håller inte med dem i det de skriver, men artiklarna har hållit en helt annan kvalitet än de som Hägg och Stenvart knåpat ihop. Liberalernas artiklar har utgått från av dem identifierade problem. De har beskrivit problemen, varför problemen enligt dem har uppstått och förslag eller idéer på hur liberal politik kan lösa problemen. Till skillnad mot M verkar L ha en plan eller en politik.

Att se ett politisk resonemang av motsvarande kvalitet från det parti som påstår sig leda oppositionen är väl en stilla nåd att bedja om. Apropå ledande moderater är regionfullmäktiges andre vice ordförande Tommy Ljungs eskapader på sociala medier en sorglig läsning. Det är på gränsen till trollvarning på många av hans inlägg om corona och klimatkrisen.

Inför hösten gäller i skrivande stund fortfarande stängda framdörrar inom kollektivtrafiken, en uppmaning på Folkhälsomyndigheten att fortsätta att jobba hemifrån i syfte att minska smittspridningen.

Bara att gilla läget och jobba på. Vi har ett hårt arbete framför oss med såväl kollektivtrafiken som med hälso och sjukvård, regional utveckling, folkhögskolor, kultur och arbetsmarknad. Ett arbete som kräver ledarskap och politisk kompetens bortom tomma ord och fåniga floskler på tidningarnas debattsidor.

Det ska bli skönt att börja jobba igen efter denna märkliga coronasommar.