Tack och hej!

Idag var det en dag med blandade känslor. Vi hade mandatperiodens sista sammanträde med Hållbarhetsnämnden. Frågor på agendan var bland annat Trafikplan 2020 och nya regler för riksfärdtjänst och färdtjänst. Ett informationsärende där beslut fattas på nästa sammanträde för att sedan vandra hela vägen upp till regionfullmäktige. Tanken är att det ska vara samma regler för riksfärdtjänst och färdtjänst i hela länet. Så långt ett vanligt sammanträde.

Det som gör det känslosamt var att att många i nämnden slutar, inklusive dess ordförande Karin Jansson (MP). Slutar gör också hållbarhetsdirektören. Jag tänker att politiken ibland är hård. Politiker siktar alltid mot framtiden och ämbetet är viktigare än människorna som innehar uppdraget. Det gör att några tvingas att sluta mot sin egen vilja. Jag har trivts oerhört bra i nämnden, med ledamöterna och dess ordförande Karin Jansson. Jag kommer därför att sakna Karin och övriga i nämnden samtidigt som jag ser fram emot nästa mandatperiods arbete i nämnden och samarbetet med nämndens nya ledamöter med nya ordförande Fredrik Jönsson Åberg (V).

Jag vill med dessa ord tacka Karin, övriga ledamöter i nämnden samt hållbarhetsdirektören för den här mandatperioden samt önska dem lycka till i sina framtida uppdrag.

Omvald. Nu börjar arbetet.

Avslutar en mycket intensiv vecka med att på sätt och vis gå i mål. Det började i måndags med kommunfullmäktige där vi valde kommunledning i form av styrelser och nämnder och man kan säga att det avslutades torsdag eftermiddag i regionfullmäktige med samma sorts val.

Jag blev omvald till regionråd och vice ordförande i hållbarhetsnämnden samt nyvald till ordförande för regionfullmäktiges demokratiberedning. Det innebär att jag har en ganska god aning om vad jag ska ägna mig åt under kommande fyra år. Att skriver en ganska god aning beror naturligtvis på att det är näst intill omöjligt att förutse i detalj vad som kommer att hända. Det är tjusningen med att syssla med politik. Det jag styrs av är mitt partis regionala valprogram samt den framförhandlade överenskommelsen mellan majoritetens partier. Där finns inriktningen för mina uppdrag. 

Jag har under de gångna fyra åren trivts otroligt bra i min roll som regionråd. De frågor jag jobbat med har varit mycket komplexa och jag har lärt mig otroligt mycket. Vi i den politiska majoriteten har också åstadkommit en hel del inom mina ansvarsområden. Kollektivtrafiken är numera fossilfri, vi har byggt ut den med nya linjer och fler turer. Vi har beslutat om timmestrafik på Ostkustbanan och på Norra stambanan, vilket inleds den 9 dec i år. Vi har jobbat hårt för att få järnvägsinvesteringar, vilket resulterat i 1,7 miljarder extra till det som kallas Gävle Kringlan. Vi har jobbat för att Botniska korridoren ska bli en del av järvägskorridoren mellan Palermo och Stockholm, vilket ser ut att bli av. Det innebär också mer investeringsmedel till järnvägsinvesteringar i Norrland. Vi har jobbat fram ett av landets vassaste folkhälsoprogram, vi har påbörjat omställningen av regionens fordonspark till fossilfria och utsläppsfria fordon. Vi har också inlett den största investeringen i våra sjukhuslokaler på många år, det vi kallar för Framtidsbygget. Mycket återstår naturligtvis att göra och därför är jag oerhört taggad över förmånen att få fortsätta mitt regionrådsuppdrag.

Rent konkret innebär det att regionsrådsuppdraget styr mitt liv. Uppdraget avgör mina prioriteringar i vardagen. Det innebär att jag alltid måste utgå från regionrådsuppdraget när jag prioriterar. Det gör att jag måste prioritera bort exempelvis kommunfullmäktige och partiinterna möten de gånger dessa krockar med regionrådsuppdraget. Jag kan heller inte ta på mig uppdrag där det kan finnas intressekonflikter, exempelvis uppdrag inom en kommunal nämnd.

Samtidigt är det en stor frihet att vara heltidsarvoderad politiker. Jag kan med god planering styra min tid så att jag får ihop mitt liv utan att det blir allt för stressigt. Jag vet efter 10 år som heltidspolitiker att det periodvis kan vara mycket intensivt och stressigt. Jag har därför lärt mig att boka in ”hål” i min kalender där jag får tid för återhämtning och reflektioner. Ibland räcker det med tågresorna till och från Gävle och ibland krävs lite mer. Några dagars fiske och husvagnsliv brukar räcka, eller skidåkning vintertid. Laxveckan v 26 är näst intill helig och årets kanske viktigaste vecka i det hänseendet.

I och med att vi så att säga gått i mål genom att vi valt regionledning kan jag tillsammans med övriga i majoriteten på allvar påbörja nästa fyra års politiska arbete. Ett arbete som inleddes efter valet  med att förhandla fram en politisk majoritet och en politisk överenskommelse.

Jag är laddad till tusen!

En infrastrukturvecka.

Mitt kanske främsta uppdrag som regionpolitiker är att verka för att det ska vara möjligt att bo och verka i hela länet. Infrastruktur och kollektivtrafik är två viktiga ingredienser för detta. Det tillsammans med omställningen till ett mer hållbart samhälle. Denna vecka har fokus varit på infrastrukturfrågor, närmare bestämt järnvägsinfrastruktur ur ett transregionalt perspektiv. Vi har haft ett par möten i Gävle tillsammans med regioner runt Östersjön i grupperingar med namn som Tentacle och Baltic Sea Commission Transport Working Group. Det har handlat om att arbeta gemensamt för att få mer resurser till järnvägsinvesteringar. Dessa möten hålls i någon region runt Östersjön, vilket innebär en hel del resande. Därför var det skönt att kunna ha mötet i Gävle och slippa resa denna gång.

Ur ett EU-perspektiv är järnvägen genom vårt län viktig för råvaruförsörjningen till många industrier i Europa. Därför finns det ett intresse från EU för järnvägen i Sverige. För att kunna göra rätt prioriteringar har det skapats så kallade stomjärnvägar eller korridorer där Scand-Medkorridoren är en sådan. Det är järnvägen som går mellan Palermo i södra Italien och Stockholm-Örebro i Sverige. Dessa korridorer kan få stora delar av investeringar täckta av EU-medel, uppemot 30%. Vi har under många år tillsammans med regioner i främst Sverige, Finland men också Norge arbetat för att den korridoren ska förlängas till Haparanda-Tornio och vidare ner mot Helsingfors och Narvik. Det är ett arbete som nu börjar ge frukt. Den svenska regeringen har lämnat in en ansökan till EU-kommissionen. Och EU-kommissionen ser positivt på ansökan även om inga beslut ännu är fattade. Lika mycket händer på den andra sidan Östersjön. Det arbetas på olika projekt som syftar till att binda ihop järnvägen i Finland och Baltikum med järnvägarna i central och västeuropa, men också med järnvägen genom Ryssland mot Kina.

Ur vårt regionala perspektiv är Gävleborg främst ett transitlän för gods på järnväg. Det är därför viktigt att järnvägen är så pass bra att godstågen kan passera länet snabbt och utan att tränga undan den för oss viktiga persontrafiken. Vi vill också få ett större fokus på Gävle hamn och relationen järnväg-sjöfart. Gävle hamn är faktiskt Sveriges tredje största containerhamn.

Möten som de som varit i Gävle under veckan är mycket viktiga. Eftersom järnvägsnätet i Europa hänger ihop måste regionerna jobba tillsammans. Det gör regeringarnas och även EU:s arbete med järnvägsinfrastruktur enklare. Det är naturligtvis också ett mycket svårt arbete. Det kan vid en första anblick verka väldigt abstrakt och jag som gärna vill se konkreta resultat kan ibland känna en viss otålighet. EU-engelska är ett svårt språk och många intressen måste vägas in i vågskålen.

Men resultaten kommer och resultaten har kommit. Det är mycket troligt att Scand-Medkorridoren förlängs till Haparanda/Tornio och Narvik. Vi har också sett resultat på nationell nivå med satsningar på såväl Ostkustbanan som Norrbotniabanan. Timmestrafiken som kommer igång den 9 dec är också ett konkret resultat av arbete med infrastruktur och som indirekt hänger ihop med det övriga infrastrukturarbetet.

Vi fick dessutom möjlighet att visa upp elvägen utanför Sandviken. Ett projekt som testar om det är möjligt att ställa om landsvägstransporterna till att bli mer hållbara. Mötesdeltagarna verkade mycket intresserade av hur man tänkt och hur man jobbat i projektet.

En mycket bra och som vanligt intensiv vecka i hållbarhetens och infrastrukturens tecken.

Hur självgod får man bli? Om att känna stolthet över vad man som politiker åstadkommit.

Jan Lahenkorva, hur självgod får man bli? Yttrandet fälldes i ett replikskifte på Facebook i en tråd där jag med stolthet framhållit mina insatser som politiker i frågor som rör biotopåtgärder i vattendrag i kommunen. Den som fällde yttrandet är missnöjd med kommunens arbete runt dessa frågor, och menar att kommunen gör för lite.

Får man som politiker visa stolthet över sina insatser och den betydelse man haft för frågor man drivit och jobbat med som gett resultat i beslut eller konkreta åtgärder eller är det Jante och Luther som gäller, dvs man ska inte förhäva sig?

Jag är stolt över mycket av det jag tillsammans med andra åstadkommit under mina år som politiker. När jag om vinterkvällarna ser hur Bollebacken lyser tänker jag ibland på hur tongångarna gick för drygt tio år sedan. Ägaren av backen ville inte driva den och dåvarande kommunledning ville hellre betala bussar till Järvsö än att rädda Bollebacken. Den kommunledningen föll och det blev en ny kommunledning med S och C. Vi såg till att backen räddades och idag är det full aktivitet vintrarna igenom. Jag var en av de som drev på för att backen skulle räddas och när backen lyser upp vintermörkret vet min stolthet inga gränser.

Jag tänker också på Björktjära skola. Hur tankarna en gång gick. Vissa menade att skolan var i så dåligt skick att det var bättre att riva den och bygga en ny stor skola på Ren där björktjärabarnen kunde gå. Det var då jag tog steget och började engagera mig i lokalpolitiken på allvar. Björktjära skola renoverades och jag är oerhört stolt över mina insatser i den frågan. Samma sak gäller Alirskolan. De fanns de som menade att det var bättre att samla 7-9 eleverna från centrala Bollnäs på Granbergsskolan istället för att bygga om Gärdesskolan till Alirskolan. Idag verkar de flesta ha glömt det. Jag känner stolthet över min och andras insats för att Alirskolan blev byggd. Det här är några exempel på vad jag tillsammans med mina partikamrater och övriga politiker åstadkommit under mina år som kommunpolitiker.

I mitt uppdrag som regionråd och vice ordf i Hållbarhetsnämnden känner jag stolthet över att vi sett till att kollektivtrafiken är fossilfri, att vi fortsatt att utveckla kollektivtrafiken i hela länet, att vi snart har timmestrafik på Ostkustbanan och Norra stambanan, att besluten om dubbelspår på Ostkustbanan har fattats (av regeringen), att 5-miljarderssatsningen på Gävle och Hudiksvalls sjukhus är beslutad, att vi har ett av landets vassaste folkhälsoprogram mm.

Mest stolthet känner jag över Bollnäs kommuns arbete med att återställa kommunens vattendrag. Jag vet att utan mitt engagemang och mina insatser hade inget av detta hänt. Utan mig hade vi inte haft återställning av vattendrag inskrivet i kommunens miljömål och översiktsplaner. Utan mig hade inte insikten om nyttan för en kommun att ha återställda vattendrag funnits hos övriga politiker i kommunen. Utan mig ingen Vågån, inga biotopåtgärder i Myrbäcken, i Klumpströmmen, Galvåneller i Öljungsån. Utan mig hade kommunens engagemang i dessa frågor upphört när projektet Ljusnan River somnade in för ungefär tio år sedan. Utan mig hade kommunen prioriterat annat. Igår läste jag att snart tas första spadtaget för att öppna upp fria vandringsvägar mellan Varpen, Klumpströmmen och Galvån. Min glädje och stolthet är gränslös!

Politik handlar ju om att göra skillnad. Ska man då inte få vara stolt över att man faktiskt gjort och gör skillnad i stort och i smått som politiker? Jag tänker i alla fall fortsätta att visa stolthet över det jag bidragit med för att skapa ett bättre samhälle oavsett om det av en del surkart uppfattas som självgodhet.

Politik är att prioritera. Tankar om dilemman

Det var ett tag sedan jag publicerade något på min blogg. Anledningen är att det varit lite för rörigt i mitt huvud under en period och jag har behövt sortera upp en del tankar och funderingar på egen hand innan jag kunna skriva något som kan publiceras. 

Valrörelsen var i vanlig ordning fantastiskt rolig och givande. Möten med människor jag troligen annars inte mött, frågor och resonemang jag troligen inte stött på om jag inte jobbat hårt i valrörelsen. När valet är över kände jag mig som en urvriden disktrasa och den energi jag haft har jag använt till mitt vardagsarbete som politiker. Den här veckan känns det som att energin och lusten till att skriva komma tillbaka. Har därför fått ihop två inlägg den här veckan. Några lyckade fisketurer tillsammans med den friska höstluften räckte för att jag skulle få tillbaka ordningen i skallen och därmed också energin att skriva. 

Det jag tänkte ta upp idag handlar om dilemman och smärtgränser. 

Politik handlar om att prioritera och prioriteringarna utgår från den politik och de värderingar man har. Prioriteringarna utgår också från hur mycket pengar man har att fördela. Dilemmat i det här fallet är kollektivtrafik och frågan jag resonerar kring är vart smärtgränsen går för att en busslinje eller en busstur ska vara kvar. Hur många passagerare krävs för att vi ska satsa på en busslinje?

Kollektivtrafik är inte lönsamt ur ett företagsekonomiskt perspektiv, men eftersom det finns andra samhällsnyttiga och därmed viktigare skäl att bedriva kollektivtrafik gör vi det ändå med hjälp av skattepengar. Grovt räknat så betalas ungefär halva kollektivtrafikens kostnader med skattemedel. Kollektivtrafiken är viktig för länets invånare. Den bidrar till att det är möjligt att bo och verka i hela länet. Det sker ungefär 15 miljoner resor med kollektivtrafik om året i Gävleborg. Samtidigt måste man vara medveten om att i ett län som Gävleborg kan kollektivtrafiken aldrig helt ersätta bilen.

För att politikerna i Region Gävleborg ska kunna prioritera hur kollektivtrafiken ska utvecklas har regionfullmäktige tagit fram ett trafikförsörjningsprogram och ett antal mål kopplade till programmet. Målen är:

• En större andel resor sker med kollektivtrafik
• Större funktionella studie- och arbetsmarknader i starka stråk
• Förnyelsebara drivmedel och minskad energiåtgång
• Ett tillgängligt samhälle

Hur vi prioriterar kollektivtrafiken styrs alltså av dessa fyra mål.

Någonstans finns det en ändå smärtgräns. Budgeten är begränsad och trots målen måste vi ibland prioritera och ta bort busslinjer och/eller turer som nästan ingen utnyttjar för att kunna göra satsningar på linjer/turer där behovet är större. De som drabbas blir naturligtvis upprörda och besvikna. Jag är väl medveten om signalvärdet av att ha en busslinje genom bygden. Men var går smärtgränsen? De turer och linjer vi dragit in har i snitt  ett par resenärer.

Tänker vi rätt?

Ny kommunledning. Ovant men spännande!

Igår presenterades Bollnäs nya kommunledning. Det kommer att bli både spännande, intressant men också ovant att jobba med två nya partier, Bollnäspartiet och Moderaterna. MP har vi samarbetat med under många år så dom känner vi. Ovant eftersom M och BP alltid varit våra politiska motståndare. Politik handlar om framtiden och i dagens svårnavigerade parlamentariska djungel kommer det troligen att bli mer vanligt med samarbeten som för bara några år sedan ansågs omöjliga. Nya tider kräver högre blick och god förmåga till samarbete. Socialdemokraterna i Bollnäs är vana att samarbeta med andra partier över blockgränsen, det har vi gjort sedan 2008. Först med C, sedan med L och nu med M och BP.

Jag ser två viktiga anledningar till detta samarbete. Det viktigaste är en stabil majoritet som kan lotsa kommunen framåt. Det kommer troligen några ganska tuffa år där vi måste skapa balans i kommunens ekonomi och samtidigt besluta om viktiga och nödvändiga satsningar. Det handlar om en ny skola på Ren, avgiftsfri kollektivtrafik, åtgärder för ett bättre företagsklimat och fler jobb, säkerställa en god samhällsservice i alla kommundelar mm. Den politiska plattform som förhandlats fram svarar väl upp mot detta.

Den andra anledningen är naturligtvis att få så mycket genomslag som möjligt för sitt partis politik, det vi lovat väljarna i vårt kommunala handlingsprogram. Så resonerar naturligtvis samtliga partier. Det är inte helt enkelt att förhandla fram en politisk plattform där respektive parti får så stort genomslag som möjligt och samtidigt ha en röd tråd genom plattformens olika delar. Jag tycker att partiernas förhandlingsgrupper lyckats väl med det. Därför ser jag fram emot kommande mandatperiod och att samarbeta med övriga partier i den nya kommunledningen.

Fast det kommer att kännas ovant att samarbeta med de partier vi haft som motståndare under många år. 

Ovant men spännande!

Thåström, Hans Lidman och jag

Ibland funderar jag på varför jag känner så starkt för Thåström, Imperiet och Ebba Grön.

Jag, en flugfiskande naturromantiker och socialdemokratis politiker, han en storstadsrockpoet. Vi har vid en första anblick i stort sett ingenting gemensamt. Många låtar han skrivit handlar ändå om mig, mina känslor och upplevelser trots att jag inte varit på de platser han skriver om. Det är ändå jag. Ibland känslan musiken förmedlar, ibland texterna, ibland endast brottstycken ur texter men oftast en kombination av text och musik.

Hur kan jag känna igen mig i texter om barer i Köpenhamn eller verkligheten i stockholmsförorter från 70-talet när jag aldrig varit där? Känslan av att inte passa in är densamma, även om jag växte upp i en liten by utanför Bollnäs. Även känslan att betrakta omgivningen lite från sidan av har jag gemensamt med Thåström. Samma känsla upplever jag i Hans Lidmans och Mikael Engströms fiskenoveller. Jag fann Hans Lidman ungefär samtidigt som punken träffade mig med full kraft.

Jag missade den första punkvågen med ett par år. Det var sommaren 79 jag fann punken i form av Clash och Ramones. Ebba Grön och övriga punkband kom till mig något senare. I vintras gick en intressant dokumentär om den svenska punken, Eran. Känslan dokumentären beskrev känner jag igen från min ungdom. Den finns på sätt och vis kvar i mig som en drivkraft som för mig framåt. Thåström säger i dokumentären att han inte fixar att leva på landsbygden. Jag däremot behöver stillheten i skogen för att må bra. Dokumentären gjorde att en del pusselbitar hamnade på plats, många bitar återstår att lägga innan mitt pussel är klart.

Jag inser att det handlar inte om stad eller landsbygd, det handlar om en inre resa. En inre resa som gjorde att jag stannade kvar när mina vänner en gång lämnade landsbygden för storstaden. En resa där Lidman, Engström och även jag har skogen och landsbygden som fond medan Thåström har staden som utgångspunkt. 

Tänk om jag kunde skriva om flugfiske och natur på samma sätt som Thåström skriver om livet, om staden, om tåg, om hamnar?

Mikael Engström menar att den som vill skriva bra om fiske måste läsa litteraturens klassiker. Samma sak ser jag hos Thåström. Han kan sina klassiker. 

Jag börjar där.