Politik är att prioritera. Tankar om dilemman

Det var ett tag sedan jag publicerade något på min blogg. Anledningen är att det varit lite för rörigt i mitt huvud under en period och jag har behövt sortera upp en del tankar och funderingar på egen hand innan jag kunna skriva något som kan publiceras. 

Valrörelsen var i vanlig ordning fantastiskt rolig och givande. Möten med människor jag troligen annars inte mött, frågor och resonemang jag troligen inte stött på om jag inte jobbat hårt i valrörelsen. När valet är över kände jag mig som en urvriden disktrasa och den energi jag haft har jag använt till mitt vardagsarbete som politiker. Den här veckan känns det som att energin och lusten till att skriva komma tillbaka. Har därför fått ihop två inlägg den här veckan. Några lyckade fisketurer tillsammans med den friska höstluften räckte för att jag skulle få tillbaka ordningen i skallen och därmed också energin att skriva. 

Det jag tänkte ta upp idag handlar om dilemman och smärtgränser. 

Politik handlar om att prioritera och prioriteringarna utgår från den politik och de värderingar man har. Prioriteringarna utgår också från hur mycket pengar man har att fördela. Dilemmat i det här fallet är kollektivtrafik och frågan jag resonerar kring är vart smärtgränsen går för att en busslinje eller en busstur ska vara kvar. Hur många passagerare krävs för att vi ska satsa på en busslinje?

Kollektivtrafik är inte lönsamt ur ett företagsekonomiskt perspektiv, men eftersom det finns andra samhällsnyttiga och därmed viktigare skäl att bedriva kollektivtrafik gör vi det ändå med hjälp av skattepengar. Grovt räknat så betalas ungefär halva kollektivtrafikens kostnader med skattemedel. Kollektivtrafiken är viktig för länets invånare. Den bidrar till att det är möjligt att bo och verka i hela länet. Det sker ungefär 15 miljoner resor med kollektivtrafik om året i Gävleborg. Samtidigt måste man vara medveten om att i ett län som Gävleborg kan kollektivtrafiken aldrig helt ersätta bilen.

För att politikerna i Region Gävleborg ska kunna prioritera hur kollektivtrafiken ska utvecklas har regionfullmäktige tagit fram ett trafikförsörjningsprogram och ett antal mål kopplade till programmet. Målen är:

• En större andel resor sker med kollektivtrafik
• Större funktionella studie- och arbetsmarknader i starka stråk
• Förnyelsebara drivmedel och minskad energiåtgång
• Ett tillgängligt samhälle

Hur vi prioriterar kollektivtrafiken styrs alltså av dessa fyra mål.

Någonstans finns det en ändå smärtgräns. Budgeten är begränsad och trots målen måste vi ibland prioritera och ta bort busslinjer och/eller turer som nästan ingen utnyttjar för att kunna göra satsningar på linjer/turer där behovet är större. De som drabbas blir naturligtvis upprörda och besvikna. Jag är väl medveten om signalvärdet av att ha en busslinje genom bygden. Men var går smärtgränsen? De turer och linjer vi dragit in har i snitt  ett par resenärer.

Tänker vi rätt?