Ska vi cykla cykelvasan nästa år? Fick frågan av S-kvinnors distriktordförande Ingrid Amrén när vi valkampanjade på Bollnäs marknad. Vi gillar båda längdskidåkning och MTB-cykling. Jag berättade för henne att jag följer en av mina kompisars framfart i cykelvasan som gick under lördagen. Min kompis körde de dryga 9 milen på 3 timmar och 47 minuter, vilket i mina ögon är en fantastisk prestation. Det var då jag fick frågan. Jag är tveksam till att cykla så långa lopp, men jag måste erkänna att cykelvasan lockar på ett sätt som Vasaloppet på skidor inte gör. Det som gör mig tveksam är att jag då måste träna på ett sätt som gör att MTB-cykling kan bli tråkigt. Det är nämligen så att jag tycker att både längdskidåkning och cykling är otroligt roligt, men att träna är så förbannat tråkigt. Ska jag cykla 9 mil i ett sträck måste jag träna. Då räcker det inte att åka för att det är roligt. Intervallpass, som är dödstråkigt, gymträning (kräkvarning) och även en del teknikträning blir nödvändigt.
Jag kan inte svara på varför jag tycker träning är dödstråkigt. Jag har aldrig känt den där kicken som träning ger som många pratar om, endorfinkicken som skapar ett slags träningsberoende. Det är bara plågsamt. För mig är en skid eller cykeltur skönt och avkopplande, inte minst när livet i övrigt är stressigt. En ordentlig skidtur efter ett intensivt fullmäktige eller styrelsemöte rensar kropp och själ. De mål jag har med min cykling och min längdskidåkning är därför lite annorlunda än att genomföra ett vasalopp, en cykelvasa eller något annat som kan mätas i tid eller prestation. Mina mål handlar mer om inre balans, att få stress och oro ur kroppen.
Fast cykelvasan lockar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar