Några tankar om klimat och miljö, samt en kort rapport från en miljökonferens

Igår onsdag var jag på miljökonferens i Sundsvall. Konferensen hade rubriken ”Sveriges miljömål och Agenda 2030. Drivkraft för tillväxt och utveckling och arrangerades av Länsstyrelserna, Tillväxtverket och Naturvårdsverket.

Mitt miljöintresse är sprunget ur mitt fiskeintresse. Jag har fiskat i hela mitt liv. Mitt naturintresse slog till på allvar i tioårsåldern när familjen flyttade till Röste och jag fann ån. Efter ån växte fiskeintresset till ett naturintresse. Ån hade så mycket mer än bara fiske att erbjuda. Skogen var full av älg, efter ån fanns rådjuren, vårfåglarna, åkersorken, naturens alla dofter. När jag blev äldre och började inse att ån och naturen var sjuk väcktes mitt intresse för miljöfrågor. En insikt började växa sig stark inom mig, en insikt som bygger på att vi måste ställa om vårt sätt att leva om vi ska kunna hejda miljöförstöring och klimathot. Naturintresset utvecklades till ett engagemang och intresse för miljöfrågor.

Går det att ställa om och samtidigt utveckla samhälle och välfärd? Miljöpartister tror inte det, därför vägrar de använda ordet tillväxt. Jag tror att MP tänker fel och jag tror också att det är därför MP aldrig blir ett stort parti utanför storstaden. Deras politik uppfattas som landsbygdsfientlig, bilfientlig och utvecklingsfientlig. Bilen kanske är onödig i stan, men på landsbygden är den en förutsättning. Jag kan dela en hel del av den analys MP och miljörörelsen gjort, men deras lösningar och deras politik har jag betydligt svårare att ta till mig. Det måste gå att kombinera omställning med utveckling och tillväxt och jag är övertygad om att det är socialdemokratin som sitter på lösningen på många av framtidens utmaningar när det gäller omställning till ett mer hållbart samhälle. 

Miljö och klimatfrågor är svåra. De skapar en slags ångest och hela kroppen försätter sig i motståndsläge. Inte bara kroppen, hela samhället går in i ett slags passivt motstånd som gör att det blir mycket svårt att diskutera dessa frågor. Svårigheten ligger i att se möjligheter i för tillväxt, välfärd och samhällsutveckling i omställningen.

Det märks tydligt i energiöverenskommelsen om vattenkraft som träffades för någon vecka sedan mellan regeringen, KD, C och M. LRF som säger sig värna landsbygd har arbetat intensivt och framgångsrikt för att den småskaliga vattenkraften ska få sänkta miljökrav på sig. I mina ögon är det en återvändsgränd. Jag menar att den småskaliga vattenkraften bör avvecklas och ersättas med mer miljövänlig småskalig elproduktion. Ser man frågan enbart ur miljöperspektiv är varje damm, varje kraftverk, stort eller smått ett havererat ekologiskt system Arter som flodpärlmussla, lax, öring, ål, harr mfl utestängs från sina lek och uppväxtområden och på sikt är dessa arter hotade. Ett utbyggt vattendrag har färre vattenlevande insekter, vilket innebär färre småfåglar, färre rovfåglar och färre rovdjur, vilket i sin tur påverkar hela den omgivande naturen. Den storskaliga vattenkraften kan motiveras ur ett samhällsperspektiv. Den behöver därför miljöanpassas. Med den småskaliga är det lite annorlunda. I och med att det finns mer miljövänliga metoder att producera motsvarande mängd el, exempelvis sol och vind försvinner miljö eller klimatnyttan. Tittar man på samhällsnyttan så menar jag att den i princip är obefintlig. Småskalig vattenkraft skapar i princip inga jobb och därmed inga skatteintäkter till kommunerna. Skulle man däremot riva ut den och återställa vattendragen kan man skapa både miljönytta och samhällsnytta. Miljönytta i form av levande sjöar och vattendrag och samhällsnytta i form av arbetstillfällen inom sportfisketurism och annan besöksnäring. En nytta som borde vara intressant för exempelvis LRF:s medlemmar. Istället har de genom en framgångsrik lobbykampanj lyckats med att bromsa utvecklingen på landsbygden genom att (tillfälligtvis) permanenta den småskaliga vattenkraften. En produktionsmetod som inom en snar framtid kommer att vara utkonkurrerad av billigare och mer miljövänliga produktionsmetoder och därigenom på sikt kommer att avveckla sig själv.

Det är rädsla för framtiden som gör att LRF och människor på landsbygden känner sig hotade av nödvändigheten av att ställa om från småskalig vattenkraft till andra metoder. Istället för att se omställningen som en möjlighet till nya (och högre) intäkter för sina medlemmar ser de omställningen som ett hot. Faktum är att det går att tjäna mer pengar på sportfisketurism än på småskalig vattenkraft.

Gårdagens konferens stärker min uppfattning att det är möjligt att kombinera omställning, tillväxt och välfärd. Det som krävs är politik. Egentligen en ganska klassisk socialdemokratisk politik, modifierad från storskaligt industritänk till ökad småskalighet och längre perspektiv. Perspektiv som bygger på att vi ska bruka och inte enbart exploatera naturtillgångar. Höger-vänsterkonflikten är egentligen densamma, girighet vs rättvisa.

Samtidigt pågår omställningen mitt framför ögonen på oss utan att vi kanske tänker på det. Solel är på väg att bli den billigaste produktionsmetoden för el. Det innebär en omställning från storskalig elproduktion till att samtliga hushåll i framtiden kan vara helt självförsörjande på el.

Konferensen i Sundsvall tog även upp en av de svåraste frågorna när det gäller miljö, klimat och omställning, nämligen hur vi på bästa sätt brukar skog, vatten och natur utan att utarma den biologiska mångfalden. Inga svar gavs, men bara det att frågan lyfts av såväl miljöministern, Naturvårdsverket, Tillväxtverket och flera av föreläsarna på konferensen visar på att det finns en medvetenhet om frågan.

Som jag skrev ovan. Omställningen pågår för fullt. Tänkte på det när jag skulle åka till Sundsvall. Den fossilfria kollektivtrafiken är alltid mitt första val för resor i tjänsten. Tyvärr är det lite krångligt och tidskrävande att vara på Södra berget i Sundsvall kl 10.00 en onsdagmorgon. Skulle behöva lämna hemmet vid sextiden på morgonen och ändå knappt hinna dit i tid. Det fick bli fossilfri bilfärd istället. Jag sparar minst en och en halvtimme enkel resa och slipper klimatångest för att jag tar bilen i och med att jag numera tankar min dieselbil med HVO.

Istället för klimatångest väljer jag att se ljust på framtiden. Vi ställer ju om för fullt!

Redan i valrörelse

I helgen hade socialdemokraterna i Gävleborg sin distriktårskongress. Det är alltid roligt att träffa länets sossar och diskutera politik i stort och smått. Eftersom det är valår är distriktårskongressen lite speciell. Riksdagslistan och regionlistan ska nämligen fastställas. Jag kandiderar som regionråd och fick förnyat förtroende av distriktårskongressen att fortsätta jobba för en mer tillgänglig kollektivtrafik som tillsammans en bättre infrastruktur knyter ihop hela länet. Att få andras förtroende är en känsla som jag har svårt att beskriva. Värme, stolthet, ödmjukhet, ansvar och respekt är de ord som ligger närmast. Extra roligt iår är att Kristoffer Lindberg, en ung politiker från Bollnäs jag följt nära under hela hans politiska karriär fått distriktårskongressen förtroende att kandidera till riksdagen på plats fyra. S har idag fyra riksdagsmandat i länet så att sannolikheten att Kristoffer kommer in är stor. Jag minns när Kristoffer och hans kompis Hugo, då 11 år var upprörda över att man skulle sluta servera mjölk till pannkakorna i skolan och frågade mig vad de kunde göra. Skriv till Barn och Utbildningsnämndens svarade jag. De gjorde de och mjölken blev kvar. 

Jag är redan i valrörelse och grovplaneringen för tiden fram till valet är satt. Det innebär att i stort sett all tid kommer att användas åt att på olika sätt bedriva valrörelse, att samtala med människor om politik, om de frågor vi socialdemokrater brinner för, om de orättvisor vi ser, om det samhälle vi vill bygga. Den politiska konflikten det här valet är egentligen ganska klassisk. Fortsatt välfärdsbygge eller stora skattesänkningar? Hur gör vi för att minska de stora klyftorna? Fler unga som klarar skolan kräver fler behöriga lärare, fler anställda inom sjukvård och äldreomsorg kräver fler utbildningsplatser inom dessa yrken osv. Bättre anställningsvillkor inom dessa yrken kräver resurser. Den typen av problem löser man inte med stora skattesänkningar. Vänder vi blicken mot några av de områden jag jobbar med, kollektivtrafik och infrastruktur handlar om samma sak. En utbyggd och mer tillgänglig kollektivtrafik kräver resurser, inte stora skattesänkningar, bättre vägar och järnvägar kräver resurser, inte stora skattesänkningar.

Det är om sådant valrörelsen borde handla om. Det vi hittills sett är delvis något annat. Vi har sett fake news, grovt vinklade citat som är bortklippta ur sitt sammanhang och vi är knappt i valrörelsens inledning. Det är inte heller särskilt mycket bättre på regional nivå. Trots att det finns en bred samsyn om sjukvården och dess innehåll i länet försöker moderaten Maria Mohlin måla upp ett hot mot Hudiksvalls sjukhus. Ett hot som naturligtvis inte finns. Bakgrunden är denna. I april 2016 beslutade regionfullmäktige i stor samsyn om det som idag benämns Framtidsbygget. Vår största satsning någonsin på renovering och nybyggnad av sjukhusfastigheter. Det fanns visserligen en reservation från oppositionen, men den handlade mer om detaljer än själva helheten. De ville bla att investeringarna också skulle innehålla ett hospice. För Hudiksvalls del innebär det bland annat en ny akutmottagning, en ny centraloperation, ett helt nytt vårdblock för barn och kvinnosjukvård inkl förlossning, enkelrum för patienten mm. Om detta är vi helt överens och ändå gör Maria Mohlin (M) allt hon kan för att utmåla Hudiksvalls sjukhus som hotat, ett hot som försvinner om M vinner höstens regionval.

Trots tendenser om en mycket smutsig valrörelse ser jag fram emot den. Att prata politik, stora och små frågor med människor är fantastiskt roligt och inspirerande. Dessa samtal påverkar mig som politiker och därigenom bidrar samtalen till att utveckla politiken och dess innehåll. Hoppas vi ses någonstans i länet under valrörelsen.

Om folkhälsa, och vad som är viktigt ur folkhälsoperspektivet

Den senaste tiden har jag haft en del fokus på folkhälsa. Det har känts bra eftersom balansen gentemot höstens och vinterns fokus på infrastruktur någorlunda återställts. Folkhälsa är ett ganska svårt område eftersom det fortfarande finns många lite skeva uppfattningar vad folkhälsa är och vad som krävs för att folkhälsan ska främjas.

Tänkte på det när jag satt på bussen hem från stafettvasan igår kväll. Det är tredje gången jag deltar med ett politikerlag från Region Gävleborg. Jag gillar vasaloppsveckan i Mora och jag gillar den längdskidåkningstrend som ännu inte verkar mattas av. Jag gillar även den starka hälso och träningstrend som funnits i ganska många år. Det är självklart bra att fler rör på sig, äter nyttig mat och tänker på sin hälsa, men det påverkar inte folkhälsan mer än högst marginellt.

För att höja folkhälsan krävs helt andra åtgärder. Åtgärder som handlar om att alla människor måste få finnas i ett sammanhang, känna att de är delaktiga i samhället, åtgärder som skapar förutsättningar för att fler barn växer upp med goda uppväxtvillkor, att fler elever klarar skolan med godkända betyg osv. Sett ur det perspektivet är folkhälsa långt från kost och motion. Det handlar om grundläggande livsvillkor och därigenom om politik.

För någon vecka sedan besökte jag KF Heros i Gävle tillsammans med min partikamrat Linnéa Wickman. KF Heros beskriver sig själva som en Idrotts och Kulturförening för Barn och Ungdomar samt Unga vuxna i behov av särskilt stöd med undermeningen, vem behöver inte särskilt stöd ibland. Heros bedriver främst idrottsverksamhet riktat till unga med olika funktionsvariationer.

Några dagar senare träffade jag och Hållbarhetsnämndens ordförande Karin Jansson (MP) regionens revisorer. Vi gör det en gång om året inför revisorernas yttrande om årsbokslutet. De har under 2017 granskat vårt folkhälsoarbete och kommit med en rapport som visar på en del förbättringsområden. En av revisorerna lyfte vad hen kallar för sin käpphäst när det gäller folkhälsan, nämligen det förebyggande arbetet som bidrar till att vi aldrig blir överviktiga eller börjar röka. Visserligen är det viktigt att jobba förebyggande mot tobak och övervikt, men det är bara en pusselbit i folkhälsoarbetet. Innan den pusselbiten kan läggas på plats krävs att andra pusselbitar redan finns där, dvs arbetet för att främja jämlika och jämställda livsvillkor. Det finns en anledning till att hälsan rent generellt är lägre bland de lägre samhällsklasserna och det är att de grundläggande livsvillkoren är reducerade bland de lägre samhällsklasserna.

I torsdags innan jag satte mig på bussen till stafettvasan  besökte jag Mötesplats Gärdet i Bollnäs. Det var invigning och öppet hus. Mötesplats Gärdet är en plats som är öppen för alla och en möjlighet för människor att mötas i olika arrangemang av gemensamma intressen, diskussioner och information. Gärdet i Bollnäs är på väg att bli ett segregerat bostadsområde och då är mötesplatser som aktivt jobbar med att bryta segregationen mycket viktiga. Det finns idag en liknande mötesplats även på Granberg i Bollnäs.

Jag är övertygad om att den idéburna sektorn, välgörenhetsorganisationer, föreningar och frivilligorganisationer gör mer för folkhälsan än vasaloppsveckan, Lidingöloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och övriga stora motionslopp och den idag starka hälsotrend som råder. Samhället är idag mer uppdelat än kanske någonsin och då behövs olika former av mötesplatser. Vi behöver en skola där människor från olika samhällsklasser och bakgrund möts istället för en skola där det fria skolvalet leder till segregation och färre möten. Vi behöver bostadsområden med en blandning av bostadstyper så att människor på ett naturligt sätt möts i skolan, på mataffären, i föreningslivet osv.

Därför är föreningar som KF Heros och ställen som Mötesplats Gärdet mer viktiga ur ett folkhälso och samhällsperspektiv än vasaloppsveckor och hälsotrender. Vi politiker har ett stort ansvar att skapa bättre förutsättningar för alla människor att få möjlighet att forma sina egna liv utifrån sina egna förutsättningar. Vi ska riva de hinder som finns, inte bygga nya.

Om RV 50, Länsplanen och genvägar

När man är intensivt engagerad i något är det lätt att nörda ner sig i det. Oavsett om det är jobb, fritid eller politik. Man blir gärna lite skadad av det man håller på med. Jag minns när jag jobbade på Sandvik hur jag under privata bilresor höll ögonen öppna efter mobila stenkrossanläggningar, om det var Sandvik eller någon av konkurrenterna.

Det är likadant nu. Efter tre år som regionråd med stort engagemang för infrastruktur funderar jag mycket på vägar, cykelvägar och korsningars beskaffenhet även när jag är ute på privata bilturer och resor. Oavsett om jag är i Norge, Skottland eller om jag åker i mina hemtrakter. 

Jag tänker särskilt på det när jag tar husvagnen till Ljungan. Vägen över Trönö är en populär genväg för trafik som åker mellan RV 50 och E4. Vägen är smal och i mina ögon inte anpassad för de tunga lastbilar som genar där. Dessutom saknas cykelbana till skolan i Trönö, vilket gör trafiksituationen i Trönö än mer utsatt. Utifrån det perspektivet borde en cykelbana i Trönö vara prioriterad i Länsplanen för infrastruktur. Det är den inte. Varför inte kan vän av ordning då fråga? Som jag ser det handlar först och främst om brist på resurser. De 957 miljoner som finns till förfogande för väg och cykelväginvesteringar matchar inte på långa vägar de behov som finns i länet. Därför tvingas vi att prioritera. Det handlar om svåra prioriteringar där många parametrar ska vägas ihop.

Som regionpolitiker med ansvar för infrastrukturfrågor ligger det i mitt uppdrag att arbeta för ökad tillgänglighet för personer och gods, för större funktionella studie och arbetsmarknader i starka stråk, för ett hållbart och säkert transportsystem och för fler bostäder och positiv regional utveckling. Det finns beskrivet som effektmål för Länsplanen och anger vilka långsiktiga resultat som eftersträvas.

Tillbaka till RV 50 och genvägen över Trönö. Läste i tidningen om den oro som finns att det blir ökad genomfartstrafik av långtradare och andra tunga fordon när RV 50 mellan Glössbo och Söderhamn byggs om. Frågar man mig så menar jag att det borde vara självklart att det ska vara genomfartsförbud för tung trafik genom Trönö. Den tunga trafiken ska enligt mig åka RV 50 till Söderhamn och där åka in på E4. Enligt Google Maps vinner man 5 minuter och 10 km om man genar över Trönö. RV 50 är en bättre och säkrare väg även om det blir som Trafikverket vill, att RV 50 blir smalare. För övrigt delar jag inte Trafikverkets uppfattning att en smalare väg är bättre än dagens vägbredd om man ser till Region Gävleborgs uppdrag att säkerställa att det går att bo och leva i hela länet. Smalare vägar och en sänkning av hastigheten från 90 till 80 gagnar knappast möjligheten att bo och verka i hela länet. Smalare vägar med lägre hastighet ökar avstånden istället för att minska dem. Ökade avstånd drar isär länet, vilket knappast gagnar den regionala utvecklingen. Lägre hastigheter ger självklart mindre skador vid kollisioner. Sämre regional utveckling i form av minskad trafik på vägarna ger också färre olyckor och således också mindre skador vid kollisioner. Det allra bästa vore mittseparerade riksvägar med högre hastigheter (100 km/h). Tyvärr saknas pengar i Länsplanen för sådana satsningar. Sträckan Mohed-Ina skulle enligt beräkningar från Trafikverket kosta 260 miljoner kronor. 

Det är Trafikverkets beslut att göra RV 50 smalare. Det görs med Trafikverkets pengar för bärighet och vägunderhåll, inte med Länsplanens pengar. Det är också Trafikverkets beslut att sänka hastigheten till 80 km/h mellan Bollnäs och Söderhamn. Region Gävleborg investerar med hjälp av pengar från Länsplanen i säkrare busshållsplatser och vänstersvängkörfält mellan Glössbo och Söderhamn. Arbetena kommer att samordnas för att minska kostnader och använda skattemedel så effektivt som möjligt. Att arbetena samordnas innebär inte att Region Gävleborg står bakom Trafikverkets beslut att smalna av vägen.

Om ett genomfartsförbud genom Trönö är möjligt och framför allt önskvärt ska jag undersöka  närmare. Finns det negativa konsekvenser ur ett helhetsperspektiv med ett genomfartsförbud. Är ett genomfartsförbud överhuvudtaget tillåtet enligt det regelverk som idag gäller? Att yrkestrafiken drabbas av något längre avstånd och körtider är självklart, men motiverar det att man tillåter tung trafik genom Trönö?

Avslut i moll

2017 slutar lite grann i moll trots att året i stort varit mycket bra. Ett år då vi bland annat sett till att länets kollektivtrafik blivit fossilfri, ett år där vi fattat beslut om utökad tågtrafik på Norra stambanan och Ostkustbanan, ett år då vi jobbat hårt för viktiga infrastruktursatsningar i länet mm. Moll är en känsla. Verkligheten är egentligen en annan.

Jag tänker på arbetet med Framtidsbygget, renoveringen av sjukhusen i Gävle och Hudiksvall. En upprustning med bland annat nya vårdblock både i Hudiksvall och i Gävle som gör att vi står väl rustade att möta utmaningarna i framtidens sjukvård. Under året har det framkommit en del brister i organisationen kring Framtidsbygget. Brister som har kostat oss mycket pengar. Bristerna är nu åtgärdade och styrningen av projektet Framtidsbygget är idag mycket bättre än vad det var från början. 

Politiken är alltid ansvarig för det som händer i en kommun eller i ett landsting. Från stora viktiga beslut till allt som händer i vardagen. Det betyder inte alltid att det är politikens fel när saker och ting inte går som man tänkt. Det är hur som helst politikens ansvar att se till att bristerna åtgärdas.

Hur tar man som politiker ansvar på bästa sätt? Genom att säkerställa att bristerna åtgärdas, säkerställa att misstagen inte återupprepas samt att följa upp frågan på ett tydligare sätt än tidigare. I fallet Framtidsbygget är bristerna åtgärdade genom att regiondirektören sett till att styrgruppen kompletterats med en fastighetsekonom, juridisk kompetens, upphandlingskompetens, en kommunikatör samt att vi kommer att rekrytera en projektledare för Framtidsbygget. Fram till nu har fastighetsdirektören fungerat som projektledare, vilket inte varit optimalt. Man hinner helt enkelt inte med två så stora uppdrag samtidigt.

Det är också viktigt att hålla oppositionen väl informerad. Vi har valt att ha den informationen i styrelsen och i Fastighets, Teknik och Miljöutskottet. Det har inte varit tillräckligt, vilket jag beklagar och har lite dåligt samvete för. 

Trots att det känns tungt är jag ändå glad att bristerna upptäcktes tidigt i processen. Merarbetet och kostnaderna hade med stor sannolikhet blivit än större om det upptäckts i ett senare skede. 

Nu går jag på en välbehövlig julledighet där planen är att för en stund släppa vardagen som regionråd och ägna tid åt familj, skidåkning, flugbindning, bokläsning och annat som skänker mig ro i själen.

God Jul

Lyxvecka med kort rapport från bland annat regionfullmäktige

Den här veckan känns på sätt och vis lite som en lyxvecka. Tre dagar i Bollnäs ger mig lite mer tid om morgnarna. Tid som jag tar väl vara på i form av reflektionstid. Det har varit ganska hektiskt en tid med många resor. En tid där allt fokus legat på infrastrukturfrågor. Mycket intressant, roligt och spännande. Vi har nu tagit första steget mot timmestrafik på Norra stambanan och på Ostkustbanan. Det innebär väsentligt bättre möjligheter att bo och verka i hela länet. Går allt vår väg kommer trafiken igång redan 2019.

Under onsdagens regionfullmäktige var hade jag fyra interpellationer att svara på. Debatten som följde på två av dessa gjorde mig lite sorgsen. Anledningen är att vissa oppositionsföreträdare inte är intresserade av att debattera utifrån fakta. De väljer att bygga sina ställningstaganden på faktamässiga felaktigheter. Det är lite synd eftersom debatten blir därefter. Interpellationerna handlade om Region Gävleborgs vindkraftverk, en affär som efter ca 6 år äntligen kan avslutas så att de två vindkraftverken äntligen kan börja leverera el till våra verksamheter. Jag har inga problem med att Moderaterna och Sjukvårdspartiet anser att vi inte ska äga vindkraftverk. Det kan tvärtom vara en högst rimlig uppfattning, men när man slänger sig med uppgifter om vad denna satsning kostat utan att ha belägg för dem blir jag bara sorgsen. Det är i mina ögon oseriöst. 

Lika oseriöst är det när man slänger ur sig påståenden som om att 91 miljoner är bortkastade för att att vi i delårsbokslutet vill skriva av kostnader för Framtidsbygget. Bakgrunden är att det har gjorts en hel del förberedelsearbete och utredningar som är helt nödvändiga för att kunna bygga om och bygga ut sjukhusen i Hudiksvall och Gävle. Det har gjorts omfattande markundersökningar eftersom sjukhusområdet i Gävle ligger på en vattentäkt. man har gjort skyfallsutredningar för att kunna beräkna hur man placera huskroppar för att på bästa sätta leda bort vatten från sjukhusområdet i Hudiksvall. Det handlar om geotekniska undersökningar, utredningar om hur man tar tillvara släcka täten vid ev bränder, det handlar om VVS utredningar mm. Sammanlagt handlar det om förberedande utredningar för ca 20 miljoner. Vidare har man under processen med att rita helt nya vårdblock tillsammans med verksamheten tagit fram ritningar och konstruktionsunderlag för dessa vårdblock (sjukhusbyggnaden). Det är en ganska omfattande och komplicerad process som krävts många ritningsändringar och nya ritningar. Det handlar om kostnader på ca 33,5 miljoner i Hudiksvall och 33 miljoner i Gävle. Väldigt mycket pengar, men ändå bättre och mindre kostsamt än att tvingas göra om jobbet i ett senare skede av processen. Det jag beskriver ovan är en normal process när det handlar om stora komplicerade byggen, vilket också bekräftas av en oberoende konsult i en artikel i Hela Hälsingland http://www.helahalsingland.se/gavleborg/sa-anvande-regionen-91-konsult-miljoner-forsta-forslaget-ar-aldrig-det-man-till-slut-bygger?referrer=app.

Inget av detta är Moderaterna och Sjukvårdspartiet intresserad av att ta till sig. Anledningen är naturligtvis att det inte passar in på den bild de vill smeta på oss. Nämligen att vi är slarviga med skattebetalarnas pengar. Därför fortsätter de att hävda att de pengar som skrivs av för Framtidsbygget är bortkastade. Tråkigt och oseriöst. Att populisterna i Sjukvårdspartiet uppträder som de gör ligger kanske i sakens natur men att Moderaterna, ett seriöst parti som borde kunna bygga sina argument utifrån moderata värderingar uppträder faktataresistent och populistiskt förvånar. De borde kunna bättre.

Det var ett tvådagars fullmäktige och dag två handlade om utbildning. Vi fick dels en föreläsning om framtidens sjukvård av Staffan Gullsby som är sakkunnig läkare på 1177. Han målar upp en bild av en sjukvård som med hjälp av teknisk utveckling kan komma närmare patienten. För oss som bor i ett stort och relativt glesbefolkat län kan det innebära stora kvalitetsförbättringar genom att hälso och sjukvården kan flyttas närmare medborgarna. Ett exempel han gav var en form av sjukvårdsbås som kan placeras ut på mackar eller servicebutiker där man som patient kan koppla upp sig mot sin hälsocentral och göra en del prover och enklare undersökningar. jag tycker det låter mycket intressant om exempelvis macken i Vallsta kan fungera lite som en filial till Arbrå hälsocentral. Vi hade också ett pass som handlade om demokrati och folkstyre idag och i framtiden. Hur ska demokratin svara upp mot de auktoritära rörelser som nu mobiliserar i Europa? Frågan väcker intressanta frågor om hur vi som politiker ska arbeta för att i vardagen vara närmare medborgarna.

Fredagen har ägnats åt folkhälsofrågor tillsammans med länets kommuner. Nätverket för Strategisk Folkhälsa i Gävleborg ger mig massor av energi. Folkhälsa är egentligen inget annat än vanlig politik. Det handlar om allt från rätten till inflytande över sin vardag, rätten till utbildning, rätten till en anständig ekonomi, dvs grundläggande livsvillkor. Det som ger energi är att träffa människor från länets kommuner som i vardagen arbetar för att skapa bättre livsvillkor för invånarna. Till skillnad från regionfullmäktige slarvar man inte med fakta eller använder rena lögner, det är en öppen och konstruktiv atmosfär vilket gör att jag stortrivs.

Veckan avslutas med en utbildningshelg i partiets regi. Den ser jag också fram emot även om jag gärna varit hemma. Snön har kommit till Harsa och jag vill gärna komma igång med skidåkningen.

Infrastrukturturné.

Den senaste tiden har det varit fullt fokus på infrastrukturfrågor. Jag har varit på SKL:s gatu och trafikdagar, deltagit i en paneldebatt i Bryssel, tillsammans med övriga norrlandslän träffat näringsdepartementet och infrastrukturministern, deltagit i en länskonferens och medverkat i en panel på Logistikdag Norr i Luleå. Mitt fokus har varit Botniska korridoren och nyttan av att satsa på järnvägen i Norrland. Jag har känt mig som en handelsresande i infrastruktur. Botniska korridoren är lite förenklat järnvägen norr om Örebro/Stockholm.

Infrastruktur är svårt, mycket svårt. Den främsta anledningen är att behovet av upprustning av är ofantligt mycket större än de resurser som finns. Detta trots att regeringen tillskjutit 100 miljarder extra till vägar och järnvägar för den kommande planperioden. 

När jag går igenom mina minnesanteckningar från min ”infrastrukturturné” ser jag framför allt en  gemensam nämnare. 

Den viktigaste gemensamma nämnare jag noterar är nödvändigheten av att tänka helhet och stråk. Vill man bli lyssnad på räcker det inte att behoven skapar lokal eller regional nytta. Det måste finnas en nytta utifrån ett nationellt eller internationellt perspektiv. Man blir helt enkelt inte lyssnad på om man endast pratar lokala och regionala nyttor. Det är också viktigt att utifrån ett helhetsperspektiv vara sampratade med övriga län/regioner efter ett stråk. Att som vi fem norrlandslän tillsammans lyfta för oss viktiga satsningar visar på styrka. 

Varför är det då viktigt att även lyfta den nationella och internationella nyttan? För det första så är de lokala och regionala nyttorna ganska lika i hela landet. En väl utbyggd infrastruktur skapar förutsättningar för tillväxt, utveckling och omställning till ett hållbart samhälle oavsett var i landet var i landet det är. Genom att addera de nationella och internationella nyttorna blir investeringar längs Botniska korridoren och de stora flaskhalsarna Ostkustbanan och Norrbotniabanan mer intressanta. Kan råvarorna från gruvorna och skogsnäringen snabbt ta sig till industrierna efter kusten, till hamnarna, till södra Sverige och ner till kontinenten kan vi som bor och verkar längs Botniska korridoren dra nytta av det genom snabbare fjärrtåg från Norrland och en bättre regionaltågstrafik som krymper avstånden och därmed gör att arbetsmarknadsregionerna växer ihop, vilket leder till ökad rörlighet och fler jobb. Vilket i sin tur leder till bättre förutsättningar att kunna leva och bo i norra Sverige.

Infrastruktur handlar också om cykelvägar. På SKL:s gatu och trafikdagar diskuterades en hel del cykelinfrastruktur. Jag är övertygad om att cykeln kommer att bli ett viktigare transportsätt för arbetspendling. Anledningen är elcyklarna. De gör att räckvidden för cykel kanske tredubblas. man kommer utan problem att kunna cykla 1-1,5 mil utan att bli svettig. Det gör att vi måste tänka annorlunda när vi planerar framtidens cykelbanor. Behovet av längre cykelstråk kommer att öka och cykelbanorna kommer troligtvis också att behöva vara bredare. Elcyklar kommer ju att höja hastigheten på cykelbanorna.

Även när det gäller cykelinfrastruktur är det minst lika svårt. Det är väldigt tydligt när man åker efter länets vägar. Jag åker en hel del i länet både med min lilla sportbil och på diverse fisketurer med min husvagn. Många vägar är direkt olämpliga som cykelvägar och efter en del av dessa stråk finns ett stort behov av att kunna cykla. Trönövägen är ett exempel, Järbo-Sandviken ett annat stråk där jag då och då färdas och med egna ögon ser behovet. Det ser likadant ut efter de flesta vägarna i länet. Frågan är hur man prioriterar rätt utifrån ett helhetsperspektiv? Det är likadant här, behoven är så mycket större än resurserna. Förslaget till cykelplan är ute på remiss. Det ska bli mycket intressant att ta del av remissvaren när de kommer in.

Min ”infrastrukturturné” har varit intensivt spänannde och mycket lärorik. Tyvärr har det också inneburit att jag missat viktiga sammanträden med regionstyrelsen och regionfullmäktige. Det är synd, men det är omöjligt att vara på flera ställen samtidigt och det har varit mycket viktigt att Region Gävleborg representerades av ett regionråd på de hearings, möten och paneldebatter jag deltagit i. Det som återstår under hösten är att formulera ett yttrande till den Nationella planen samt att ta del av remissyttrandena till Länsplanen, inkl cykelplan och utifrån dessa formulera ett förslag till ny Länsplan. 

Eftersom en lite lugnare period när det gäller resor kommer jag även att hinna med att fokusera mer på mina övriga ansvarsområden, kollektivtrafik, folkhälsa, miljö samt fastighetsfrågor.