Nationella planen för infrastruktur. Hur påverkar den länets utveckling?

Igår presenterades den Nationella planen för infrastruktur. Drygt 622 miljarder kr ska fördelas på de viktigaste projekten inom väg och järnväg i hela landet. För länets del blev det en relativt stor järnvägssatsning i Gävle, kallat Kringlan, rv 56 i Gästrikland, 2+1 väg på E4:n i Nordanstigs kommun, åtgärder på järnvägen mellan Kilafors och Holmsveden samt en del mindre objekt. Om jag räknat rätt är det satsningar på nästan 4,5 miljarder i länet. Förhoppningarna var betydligt större. Fler dubbelspårssträckor på Ostkustbanan, E4:an mellan Söderhamn och Gävle är några viktiga satsningar vi hoppats på, men som staten väljer att skjuta på framtiden.

Jag väljer trots det att ha en positiv inställning till förslaget, då framför allt Gävle Kringlan. Det är en strategiskt mycket viktig järnvägssträcka för hela länet och en ganska stor investering (1,9 miljarder). En investering som innebär att det går att bygga en station vid Gävle sjukhus, kallad Gävle västra. Det innebär att tre viktiga järnvägar (Ostkustbanan, Norra stambanan och Bergslagsbanan) kan kopplas ihop och angöra Gävle västra och med ett dubbelspår in mot Gävle central blir det mindre trångt vid Gävle järnvägsstation. Hälsingland gynnas väldigt bra av denna satsning. Det blir lättare att arbets och studiependla till Gävle vilket förhoppningsvis gör att fler bor kvar i Hälsingland samt att fler väljer att flytta hit. 

För Gävle kommun innebär Kringlan att man kan flytta nuvarande bangård för att i stället bygga bostäder där. En ny bangård och ett nytt logistik/industriområde kan etableras i det område som kallas Tolvforsskogen. Mycket bra, inte bara för Gävle, utan för hela länet.

Höjen man blicken och ser vilka närliggande investeringar som påverkar länet positivt är det främst satsningen på Ostkustbanan mellan Sundsvall och Dingersjö samt fyrspår mellan Uppsala och Stockholm som påverkar oss mest, om man tänker persontrafik. Ofta när det är störningar i järnvägstrafiken beror det på att det av olika skäl är stopp i eller runt Stockholm. Satsningar där ger därför färre störningar i vårt län. Godsstråket mellan Storvik och Frövi är också en mycket viktig satsning eftersom det påverkar trafiken på Norra stambanan.

När jag läser kommentarerna i media noterar jag med några undantag att fokus ligger på vad vi inte får, istället för vilka investeringar som planen föreslår och vad dessa satsningar kan leda till på kort och lång sikt. Jag väljer att se på vilket sätt de satsningar som görs påverkar länets utveckling. Det jag ser är att det blir enklare att arbets och studiependla med järnväg. Det underlättar vårt arbete med att tillskapa timmestrafik till och från Hälsingland. Satsningarna är ett första viktigt steg mot dubbelspår på Ostkustbanan, vår enskilt viktigaste infrastrukturfråga. Satsningarna ger helt enkelt bättre förutsättningar att kunna bo och leva i hela länet.

Nu går planen ut på remiss och jag hoppas att remissvaren från länet lyfter de satsningar vi saknar. Vi ska också koppla ihop den Nationella planen med Länsplanen där satsningar på länets vägar inkl cykelvägar finns.

I onsdags statliga jobb till länet, igår viktiga infrastruktursatsningar. Det har varit en bra vecka för Gävleborg.

Lösning för Arbrå värdshus är efterlängtad

Det verkar lösa sig för Arbrå värdshus. En köpare är intresserad av köpa och starta verksamhet i värdshuset, vilket är mycket bra. Köparna har i sina andra verksamheter visat på god förmåga att driva och utveckla den verksamhet de har drivit. Ett stort problem efter Bondegatan är då ur världen. Återstår övriga fastigheter. Vad händer där? Min uppfattning om att kommunen bör vara en spelare finns kvar. Kenneth Nilshems motion om Arbrå är fortfarande minst lika aktuell och jag hoppas att kommunfullmäktige behandlar den snabbt. Jag är övertygad om att om man på något sätt ser till att det finns verksamhet i husen efter Bondegatan upplevs Arbrå som mer levande och därigenom finns större förutsättningar att klotter och annan meningslös förstörelse minskar. Ett av problemhusen är gamla banken eller pizzeria Dundret. En utmärkt plats för att bygga fler pendlarparkeringar. Fler pendlarparkeringar gör att fler väljer tåget för resor istället för bilen. Fler pendlarparkeringar gör också Arbrå till en mer attraktiv plats att bo på. Jag har stora förhoppningar om att Arbrå nu har möjlighet att få det lyft som orten och då särskilt Bondegatan så väl behöver och inte minst förtjänar.

Från ledighetslunk till politisk vardagspuls. En kort summering av sommaren

Sommarledigheten är över och det är dags att göra sig av med semesterfläsket och kasta sig in i höstens politiska arbete. Helt ledig är vi ju inte vi som har ett politiskt uppdrag på heltid. Det är allltid mer eller mindre små ärenden som behöver hanteras. Det mesta fixar man via mail eller telefon, vilket sällan stjäl någon tid. Jag läser mailen ett par-tre gånger per dag när jag är ledig, hanterar de ärenden som inte kan vänta. Inget som egentligen stör ledigheten eftersom det är enkelt när man alltid är uppkopplad.

Första arbetsveckan har hittills varit mycket intensiv. Att utan startsträcka gå från sommarledighetslunk till turbofart har sina sidor. Skönt då att jag har tågresorna hem att varva ner på. 

Under sommaren har jag hanterat en fråga om kontanthantering vara eller icke vara på våra sjukhus och hälsocentraler. En ganska komplicerad fråga. Region Gävleborg har sedan många år tagit bort möjligheten att betala sitt besök på sjukhus/hälsocentral kontant. Istället får man en faktura hemskickad. Ett system de allra flesta är nöjda med. 2015 kom en vägledande dom som hävdar att landsting är skyldiga att ta emot kontanter. Vi har därför ställt en fråga till Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och bett om vägledning. Det handlar ju om hela landstingssverige, därför är det rimligt att SKL ger rekommendationer till samtliga landsting. Vi har därför valt att avvakta besked från SKL.

Har också haft en kortare insändardebatt med det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard om Hållbarhetsnämndens budget för 2018. Moderaterna vill nämligen sänka budgeten med 10 miljoner. Eftersom det mesta i Hållbarhetsnämndens budget är kollektivtrafik är det naturligt att ställa frågor vilka linjer M vill lägga ner. Det är ju där miljonerna finns. I regionfullmäktiges budgetdebatt i juni var Stenvard  mycket tydlig. ”Vi ska inte ha biogas” var svaret på min fråga till honom. Stenvard tror inte på på biogas som drivmedel till stadsbussarna i Gävle. Han har absolut en poäng. Långsiktigt är också jag övertygad om att elbussar är framtiden för kollektivtrafik i länets tätorter. Det handlar inte bara om drivmedel. Elbussar bidrar också till en bättre stadsmiljö genom att de är betydligt tystare jämfört med bussar som drivs av en förbränningsmotor. Fast kortsiktigt är nog biogas ändå en smartare lösning eftersom vi idag har en produktion av biogas i Forsbacka. En anläggning som byggdes med syftet att förse kollektivtrafiken med biogas och stadsbussarna i Gävle står i tur att upphandlas. Det vore då logiskt att upphandla fler biogasbussar. Även Gävle kommun där Stenvard för övrigt ingår i kommunledningen som kommunfullmäktiges ordförande resonerar så. Fler biogasbussar i nästa upphandling och i det långsiktiga perspektivet styr vi över biogas till busslinjerna utanför tätorterna och ställer om till elbussar i stadstrafiken. Undrar hur hans alliansvänner i Gävle kommun ser på det faktum att han ur ett kortsiktigt perspektiv hellre sänker Gästrike Ekogas än höjer blicken och tänker mer långsiktigt. Gästrike Ekogas ägs av Gästrike återvinnare och Gävle energi. Gästrike återvinnare ägs av gästrikekommunerna och Gävle energi ägs av Gävle kommun . Det nya avtalet för stadstrafiken i Gävle börjar för övrigt inte gälla förrän 2020, vilket innebär att Moderaterna inte kan spara pengar på att avveckla biogasen 2018. Därför har Stenvard inte svarat på min fråga om vilka busslinjer Moderaterna vill lägga ner eftersom de vill minska anslaget till Hållbarhetsnämnden.

I övrigt har det varit relativt lugnt. Två vigslar och lite partiaktiviteter. För första gången på många år har jag och min hustru haft semester samtidigt, vilket har varit mycket skönt. Vi har bland annat varit i Skottland på bilsemester, Ett land jag längtar tillbaka till. Jag fascineras av det karga landskapet och de vänliga människorna och förvånas över hur svårt det var att ställa om sig till att köra bil i vänstertrafik. Vägarna i Skottland är ganska smala men fina och härligt kurviga. Det vore häftigt att kunna ta Miatan med sig dit någon gång. Vi har också åkt en hel del Miata och haft en kortare husvagnssemester i Linsell med fiske och avkoppling. Konsekvensen av det blev att vi sålde vår lilla husvagn och köpte en något större vagn, en gammal Solifer 450 Artic från 86. Jättefin och välhållen trots att den är gammal. Vi köpte vår första husvagn för tre år sedan eftersom vi var lite nyfikna på om husvagnslivet var något för oss. Jag har trivts bra i vår vagn, men hustrun har tyckt att den är för liten om man är två personer. Jag kan hålla med henne om detta, jag har för det mesta varit ensam i vagnen och då har den funkat perfekt. Därför var det ett ganska lätt beslut att byta, särskilt när vi fann en så fin vagn som vi gjorde. 

Det enda jag kan känna lite besvikelse över när jag blickar tillbaka till sommaren är att jag inte förmår komma igång med barmarksträningen inför vinterns längdskidåkning. Jag får inte den där endorfinkicken eller vad det är som krävs för att få igång motivationen. Det innebär att jag i stort sett måste börja från noll när snön kommer. Mina skidåkarkompisar gör allt de kan för att peppa mig, men det hjälper inte. Det är så mycket annat som drar.

Inför hösten är kalendern fullspäckad. Allt från partiaktiviteter inklusive kyrkoval till infrastrukturfrågor på EU-nivå. Upphandlingen av wi-fi på X-tåget har återigen överklagats, vilket känns som en stor motgång. Hoppas det löser sig under hösten så att vi kan uppfylla löftet om wi-fi. De frågor som under hösten ligger på mitt bord är bland annat följande:

• Behovet av fler tåg för att kunna få igång timmestrafik på Norra stambanan och Ostkustbanan 
• Framtidsbygget. Ny och ombyggnad av sjukhusen i Gävle och Hudiksvall. 
• Länsplanen för infrastruktursatsningar inklusive cykelvägar
• Vätgasbussar. Kan vi gå vidare med det projektet
• Hur får vi till en infrastruktur i länet för fossilfria drivmedel?
• Cyklar som anställningsförmån. Kan det vara något för Region Gävleborg?
• Trafikplan 2019. Hur utvecklar vi kollektivtrafiken ytterligare?
• Miljöprogrammet. Hur arbetar vi för att snabba på omställningen till ett hållbart Gävleborg?

Trots att kalendern är fulltecknad hoppas jag hinna med ett par fiskehelger i Ljungan. Har endast varit dit en gång i år vilket är på tok för lite. Har inte heller hunnit varit ute och paddlat med min uppblåsbara kanot, vilket känns lite tråkigt. Hoppas jag hinner med sådant innan hösten är över.

Hur som helst är det skönt att vara igång. Jag gillar tempot, intensiteten och ryckigheten inom politiken. 

Sommartankar om Bondegatan i Arbrå. Kan kommunen göra något?

När jag är sommarledig har jag tid att utveckla tankar och funderingar jag gått och burit på, tankar som hittills endast varit frön som inte kunnat gro. En del av dessa tankar kanske är återvändsgränder, medan andra kan vara värda att jobba vidare med. Jag tänker därför skriva ett par sommarbloggar som handlar om några av dessa tankar och funderingar.

Jag har ganska starka känslor för Arbrå. Den främsta anledningen är att jag arbetat 17 år på Svedala-Arbrå/Sandvik och har därför lärt känna Arbrå och arbråborna som arbetat där. Det har skett stora förändringar i Arbrå sedan jag började jobba där 1990. Då fanns tre livsmedelsbutiker, post, banker, sportaffär, cykelhandlare, skohandel, bensinmackar, tandläkare, hälsocentral, ja i stort sett allt man förväntar sig ska finnas där det bor ganska många människor. Idag finns inte mycket kvar. En del stängde för att arbråborna valde att handla eller att uträtta sina ärenden på annat håll, en del stängde för att ägarna till verksamheterna inte ansåg att det var värt att finnas kvar. Människorna finns dock kvar och de förväntar sig att deras Arbrå ska vara ett trivsamt samhälle att bo och leva i. Som alla andra blir jag mycket dyster när jag idag åker uppför Bondegatan och ser förfallet. Arbrå förtjänar bättre.

Uppenbart är att den privata fastighetsägare som tog över Arbrå värdshus och ytterligare några fastigheter har misslyckats med att fylla fastigheterna med verksamhet. Kan någon annan privat fastighetsägare fylla fastigheterna med verksamhet eller är det andra lösningar som gäller? Om nu dessa fastigheter säljs, kan kommunen köpa dem och göra något vettigt av dem?

En tanke som väckts är att riva dem och förvandla tomterna till parkmark. En ganska bra tanke. Bondegatan och Arbrå skulle bli betydligt attraktivare än vad det är. Idag. Men ger det det lyft Arbrå behöver? Kanske kanske inte. En tanke som börjat gro i mitt huvud är att kommunen skulle köpa värdshuset, renovera det och flytta kommunal verksamhet dit. Detta skulle ge Arbrå ett lyft. Fler människor som finns i Arbrå under dagtid gör att affärer, lunchställen mm skulle kunna få mer intäkter. Värdshuset ligger centralt med endast någon minut från järnvägsstationen, där både buss och tåg stannar. Med tåg är det endast 10 minuter till Bollnäs, med buss något längre.

Vilken typ av verksamhet skulle då kunna flytta dit? Frågar man mig kan det vara i stort sett vilken verksamhet som helst. Varför inte en förvaltning eller delar av en förvaltning?

Om regeringen kan prata om att statlig verksamhet måste flyttas ut i landet för att bidra till att hela landet ska leva och utvecklas och regionen pratar om att finnas i hela länet borde väl kommunen kunna ha verksamhet i hela kommunen? Allt behöver inte vara koncentrerat till Bollnäs tätort. 

Från laxlunk till Almedalshets. Kort rapport från Almedalen

Förra veckan fiskade jag lax i Orkla. Helt ledig var jag inte. Mail ska läsas och vid behov reageras på oavsett om jag är ledig eller inte, så det blev en del regionsrådsarbete efter laxälven. Trots det är en veckas laxlunk viktig för att skapa balans i mitt stundtals mycket hektiska vardag. Söndagen innebar omställning inför måndagens färd mot Almedalen.

Mitt fokus på årets Almedalsvecka låg på infrastruktur, hållbarhet och energi. För första gången höll jag ett kortare föredrag och deltog i ett panelsamtal. Nervöst men en nyttig erfarenhet. Ämnet var energilagring och bränsleceller. Region Gävleborg och framför allt Sandvikens kommun är mycket uppmärksammade i landet för vårt engagemang inom området omställning och bränsleceller. 

Jag är övertygad om att bränsleceller kommer att vara en av hörnstenarna i framtidens hållbara energisystem. Oavsett om vi pratar på hållbara transporter eller el och värme till fastigheter. Den tekniska utvecklingen går snabbt, kanske snabbare än vad vi kan förstå vilket gör att det inom några år med stor sannolikhet kommer att finnas både storskaliga och småskaliga lösningar som kan konkurrera med traditionell elproduktion även ur ett kostnadsperspektiv. Hans-Olof Nilsson i Göteborg har visat att det redan idag är möjligt att med solceller och bränsleceller bli helt självförsörjande på el och värme. Han har byggt en villa som producerar 22 000 kWh. Genom att via bränsleceller tillverka vätgas som lagrar energi sommartid kan den användas vintertid när solcellerna inte ger lika mycket elproduktion är villan helt självförsörjande på el och värme. Idag är det en mycket dyr investering, men priserna på solceller sjunker dramatiskt och man kan nog anta att samma prisfall kommer att ske på bränsleceller och batterier som är huvudkomponenter i en självförsörjande fastighet. 

Vad händer med elförsörjningssystemet när bränsleceller för hemmabruk blir lika vanliga som dagens värmepumpar? När det är ekonomiskt intressant för fastighetsägare att installera system som gör fastigheterna helt självförsörjande på el? När man genom liknande system kan producera sin egen vätgas till sin bränslecellsbil? Behövs storskalig (och småskalig) elproduktion som dessutom påverkar miljön negativt på samma sätt som idag? Om de flesta kan bli självförsörjande får vi ett mer robust elsystem som inte påverkas av väder och vind eller annan yttre påverkan.

Jag var naturligtvis också på de seminarier som har en direkt koppling till Region Gävleborg och mina ansvarsområden som regionråd. Elvägen som förhoppningsvis kan gå in i nästa fas, från projekt till skarpt läge. En utbyggd elväg kan bära sig själv vilket gör att vi tänker arbeta för att göra det möjligt. En utbyggd elväg skapar utveckling i länet. Har också deltagit i seminarier som handlat om Botniska korridoren (järnvägen norr om Stockholm) och Ostkustbanan samt haft samtal och knutit kontakter med personer som är viktiga på såväl regional nivå, riksnivå som på EU nivå.

Jag hade på onsdagen ett mycket intressant möte med en organisation som erbjuder ett koncept för förmånscyklar till anställda. Deras erfarenhet är att runt 20-25% av de anställda över tid är intresserade av att skaffa sig en cykel som anställningsförmån. De erbjuder en stor bredd av cyklar som tillfredställer de flestas behov, även elcyklar. Ur ett arbetsgivarperspektiv är det intressant av flera skäl. Om fler cyklar får vi en bättre hälsa, om fler dessutom väljer att cykla till jobbet istället för att ta bilen får vi miljövinster. Behovet av personalparkeringar blir heller inte lika stort. Det är dessutom kostnadsneutralt för oss som arbetsgivare. Som sagt var, ett mycket intressant koncept som är värt att studera närmare.

Jag var också på ett intressant seminarium med tillitsdelegationen. Tillitsdelegationen handlar om att hitta ett nytt sätt att styra och leda offentlig verksamhet, främst inom vård, skola och omsorg. Dagens detaljstyrning och minutjakt leder inte framåt, det tvärtom hämmar utvecklingen av skola vård och omsorg. Vi måste låta proffsen vara proffs och hitta bättre sätt att styra, leda, kvalitetssäkra och följa upp den verksamhet vi politiker är satta att leda och utveckla. Vi får heller inte glömma bort att vårt uppdrag som politiker utgår från medborgarnas behov och förväntningar. Det är inte alltid så att verksamhetens perspektiv är densamma som medborgarnas behov och förväntningar. Därför är vi politiker mycket viktiga.

Ett annat seminarium jag var på handlade om styrning och ledning med fokus på socialdemokratin. Det var tankesmedjan Tiden som presenterade och samtalade om en nyutkommen antologi med titeln ”När skiftet äger rum. Vad händer när den politiska dagordningen ändras?” En bok jag kommer att ägna en del av sommarledigheten att läsa. Seminariet resonerade om samhällsutvecklingen och hur den politiska dagordningen förändrats över tid och vem som ägt problemformuleringsprivilegiet och vem som kommer att äga det i framtiden och varför.

Jag brukar också delta på ett seminarium om vattenkraft, så också detta år. Det är ju en ny lagstiftning på gång. En lagstiftning som syftar till att miljöanpassa vattenkraften. Det är mycket intressant att lyssna till hur olika politiska partier och intresseorganisationer ser på förslaget. Det var tre partier representerade, C, KD och L. Både C:s och KD:s representanter ansåg att förslaget tog för lite hänsyn till ”kulturella och sociala värden” medan Naturskyddsföreningen menar att förslaget tvärtom tar för stor hänsyn till dessa värden. Miljön och den biologiska mångfalden får stå tillbaka i lagförslaget. I alla fall enligt Naturskyddsföreningen. Kommer att använda en del av ledigheten att sätta mig in i lagförslaget. Jag är utifrån vad jag läst om förslaget benägen att hålla med dem. Varför ska man värna småskalig vattenkraft som gör större miljöskada i förhållande till den samhällsnytta den eventuellt gör. Om det redan idag finns bättre och mer miljövänliga sätt att skapa småskalig elproduktion. Varför blunda för att framtiden går åt ett annat håll? Det kommer att med stor sannolikhet bli lägre investeringskostnader i system för solceller och bränsleceller än att bygga om och miljöanpassa småskalig vattenkraft. Då borde det vara självklart att en ny lagstiftning tar hänsyn till det. Tyvärr så tror jag att utvecklingen på solcells och bränslecellsområdet går snabbare än såväl politiker som LRF och vattenkraftlobbyn fattar, vilket kan innebära att en ny lagstiftning för vattenkraften är gammal redan när den börjar att tillämpas. Jag är trots allt ganska glad att det idag på ett ett helt annat sätt går att diskutera baksidorna med vattenkraften. Framtiden tillhör våra vattendrag. De kommer att återställas och den småskaliga vattenkraften som inte behövs kommer att rivas ut. Frågan är inte om, utan när. Jag knotar på och gör vad jag kan för att påverka i frågan och fortsätter att drömma om en helt återställd Galvå, Svartå (Mållongsboån), Kilå och övriga små och stora vattendrag i Hälsingland.

Från laxlunk efter Orkla till Almedalshets stimulerar mig på olika sätt. Jag behöver bägge för att bli en bättre människa och en bättre politiker. Almedalen är ett gyllene tillfälle att förkovra sig som politiker, att träffa för uppdraget viktiga personer samt att knyta nya och upprätthålla viktiga kontakter. Det är mitt tredje besök på Almedalen och de blir ur mitt perspektiv bättre för varje besök. Jag blir bättre på att navigera i evenemangskatalogen och jag blir bättre på att mingla och att knyta kontakter med för mitt uppdrag viktiga personer och organisationer. 

Idag har jag ett telefonmöte inbokat. Efter det går jag på sommarledighet. Det känns både skönt och nödvändigt efter en mycket hektisk vinter och vår. Om det blir något sommarblogginlägg vet jag inte. Det kan alltid dyka upp något som kan vara värt att resonera kring.

Hoppas ni får en skön sommar!

Budgetdebattreflektioner

Regionfullmäktiges budgetdebatt var annorlunda den här gången. Överlag bra stämning och fokus på det partierna faktiskt är överens om. Det gillar jag. Vårt budgetförslag presenterades på en presskonferens i tisdags och jag väljer att länka till artiklar om den istället för att beskriva den i bloggen.http://www.arbetarbladet.se/gavleborg/administration-kan-flyttas-till-sandvikens-sjukhus-har-ar-beskeden-nar-majoritetens-budget-presenterades Tanken med dagens inlägg är att beskriva budgetdebatten och mina reflektioner från den.

Jag har gått igenom samtliga partiers budgetar och jag ser likheter förutom SD när det gäller ambitionerna. SD:s budget sticker ut eftersom de vill lägga ner en folkhögskola och göra stora besparingar på kulturen. Inom sjukvården verkar alla överens att fokus bör ligga på primärvård och att det på olika sätt bör satsas på att göra vården mer tillgänglig. Det är i mina ögon mycket bra. Samtliga partier utom Moderaterna vill också satsa på kollektivtrafiken. De har lagt 10 miljoner mindre än majoriteten på Hållbarhetsnämndens budget utan att precisera vad de vill minska på. Positivt är också att samtliga verkar stödja oss i vår ambition att mer verksamhet ska flytta ut i länet.

När jag läst partiernas budgetar har jag varit mer intresserad av texten än av siffrorna. Budgeten omfattar 9 miljarder och skillnaderna siffermässigt mellan de olika alternativen är små. Därför är det i texten den stora skillnaden mellan partiernas politik kan avläsas. Det är en mycket intressant läsning. Skillnaderna mellan vår budget och oppositionspartiernas olika budgetar finns naturligtvis där, men den stora skillnaden finns i mina ögon inte mellan majoritet och opposition. Den finns mellan de som lägger fokus på Region Gävleborgs hela uppdrag och de som har fokus endast på sjukvården. Av oppositionspartierna är det liberalerna och kristdemokraterna som i mina ögon sticker ut på ett positivt sätt även om jag inte håller med om allt i deras budgetar. De vill till skillnad från moderaterna och sjukvårdspartiet verkligen utveckla Gävleborg ur ett helhetsperspektiv. Sjukvårdspartiet är på sätt och vis ärliga när de säger att de är just ett sjukvårdsparti och har fokus på sjukvård, även om deras budget är orealistisk eftersom den är ofinansierad. Moderaterna har visserligen en del formuleringar kring utvecklingsfrågor, miljöfrågor, folkhälsa osv men jag saknar den glöd och passion i dessa texter som finns i deras skrivningar om sjukvård. 

Allt detta sade jag också i mitt inlägg under gårdagens debatt, vilket tydligen provocerade det moderata oppositionsrådet Stenvard. Jag kan förstå att det stör honom att det är större skillnad mellan Moderaternas budget och vår budget än vad det är mellan Liberalernas och KD:s budgetar och vår budget eftersom han vill byta styre, men själv saknar förmåga att hålla ihop oppositionen. I alla fall om man läser deras budgetalternativ. 

Jag frågade även Stenvard vilka busslinjer han och moderaterna vill lägga ner eftersom de lägger 10 miljoner mindre på Hållbarhetsnämndens budget, där merparten går till kollektivtrafik. Han svarade att de inte alls vill lägga ner några busslinjer,  man kan spara på annat inom Hållbarhetsnämnden. Tar man bort biogasbussarna får man lägre bränslekostnader hävdade han. Undrar bara vad hans moderata kompisar i Gävle och övriga gästrikekommuner anser om det? Gästrike Ekogas som ägs av gästrikekommunerna genom Gävle Energi och Gästrike Återvinnare som uppvaktar Region Gävleborg och vill att vi ska köpa in fler biogasbussar eftersom de vill ha avsättning för den biogas man producerar i Forsbacka. Det är i mina ögon ett tydligt besked om vilka ambitioner Moderaterna har i fråga om omställning till ett fossilfritt samhälle. Även en stor skillnad gentemot L och KD. Moderaterna vill heller inte vara med i folkhälosoprojektet En frisk generation tillsammans med runt hälften av länets kommuner. 

Det jag  tycker är tråkigt, trots en bra debatt  jämfört med att jobba politiskt i Bollnäs kommun är att det trots att det finns mycket vi skulle kunna vara överens om när det gäller satsningar i budgeten att det inte går att enas. I regionen verkar oppositionens strävan efter makt vara viktigare än länets utveckling. I Bollnäs kommun hade vi kommit överens om det vi är överens om och skiljt ut det vi inte varit överens om och på så sätt fått ett bredare och därmed ett bättre budgetbeslut. Det verkar vara omöjligt att åstadkomma i regionen. Detta framförde jag också i debatten och blev då anklagad av Stenvard för att öppet fria till L och KD och att man borde vara orolig för att ingå äktenskap med mig…

Jag är på det stora hela mycket nöjd med budgetdebatten och de besked den gav mig om var respektive parti står i de frågor som ligger framför oss. Det verkar finnas en stor enighet i många viktiga frågor som rör såväl sjukvården, kollektivtrafiken, infrastruktur, regional utveckling, folkhälsa, miljö och omställning till ett fossilfritt samhälle. 

Nu återstår endast några möten, ett sammanträde med regionstyrelsen, ett sammanträde med Hållbarhetsnämnden, Almedalen och lite annat innan det är dags för en välförtjänt och förhoppningsvis avkopplande sommarledighet. Förutom att koppla av kommer jag att läsa in mig på frågor och i ämnen där jag ligger lite efter. 

Detta är troligtvis mitt sista inlägg innan sommarledigheten och jag vill därför önska er läsare en riktigt skön sommar.

Noteringar gjorda på en flygplats i Berlin

Skriver detta på Tegel, en av Berlins flygplatser. Har varit på möten med Baltic Sea Commission. Dels deras General Assembly (årsmöte) och dels ett möte med den maritima gruppen. Region Gävleborg är inte medlemmar i den maritima gruppen, men är ändå välkommen att delta som observatör på deras möten. 

Det har varit färre utlandsresor den här vintern och våren jämfört med ifjol. Det har ändå varit intensivt så det räcker och blir över. Behovet av sommarledighet känns i både kropp och själ. Kör intensivt den här veckan och nästa, därefter en veckas laxfiske i Orkla, sedan Almedalen för att först då påbörja sommarledigheten på riktigt. Helt ledig är jag ju aldrig eftersom jag kollar mail nästan varje dag samt håller mig uppdaterad om vad som händer i länet.

EU och det regionala samarbetet runt Östersjön är viktigt och ständigt aktuellt. På den maritima gruppen var det mycket intressanta diskussioner om hur regionerna runt Östersjön kan arbeta med de 17 hållbarhetsmålen som är kopplade till Agenda 2030. Där det finns gemensamma nämnare för regionerna runt Östersjön vinner vi på att samverka. Östersjöregionen ska vara den mest hållbara regionen i världen och därigenom vara pådrivare för en mer hållbar värld. Eftersom Östersjön är ett av världens mest utsatta innanhav är det viktigt att frågan om en friskare Östersjön prioriteras på alla nivåer.

Det jag tar med mig från Berlin är insikten om hur viktigt EU-samarbetet är för Östersjön och för utvecklingen för länderna och regionerna runt Östersjön. Det jag också tar med mig är en känsla av otillräcklighet. Det finns så mycket vi behöver göra när det gäller omställning till ett mer hållbart samhälle. Allt från fastighetsnära sopsortering till närodlat, till minskade utsläpp, till ett ekonomiskt system som stimulerar omställning osv. Känslan av otillräcklighet sporrar mig att jobba än hårdare i dessa frågor både som politiker och som privatperson.

Resan hem ägnas åt att ännu en gång gå igenom handlingarna till morgondagens regionfullmäktige. Det är budgetfullmäktige och därigenom det fullmäktige som kanske tydligast speglar skillnaderna mellan majoriteten och oppositionen. De har samtliga egna budgetar med skiftande kvalitet. Det som slår mig när jag går igenom dem är hur väsenskilt samtliga oppositionspartier utom Liberalerna ser på Region Gävleborgs uppdrag. Liberalerna har som vi lagt en budget som omfattar hela vårt uppdrag medan övriga oppositionspartier har lagt en typisk landstingsbudget där det regionala utvecklingsuppdraget knappt nämns och ännu mindre prioriteras. Innehållet kommer jag att skriva om i ett kommande inlägg efter fullmäktiges budgetdebatt.