Gammal är äldst. Alonzo äger.

Efter en del tvekan gick jag på konsert i helgen. Varför tvekade jag? Jag är väldigt kräsen när det gäller musik. Musik ska vara på riktigt, beröra och skaka om. Har svårt för nostalgi, för gamla gubbar och gummor som rapar gamla låtar fast energin för länge sen gått förlorad. Alonzo spelade på Kulturhuset, på samma scen där jag själv stått ett par gånger för mycket länge sen. Jag gick för att jag var nyfiken. Alonzos nya skiva har kvar energin som jag behöver för att beröras. Samtidigt var jag lite skeptisk. Skulle han spela några gamla KSMB och Stockholms Negrerlåtar? Skulle dessa iså fall funka? Alonzo har duktiga musiker i sitt band. Kvalitet inte alltid detsamma som skicklighet? Det finns många skickliga musiker som saknar det jag behöver för att beröras. Energi, hjärta och ärlighet är många gånger viktigare.

Jag blev positivt överraskad. Det var som om bandet klivit in i en tidskapsel 1981 och klivit ut i fredags, oförstörda av ålder och tid. De nya låtarna funkar otroligt bra live och klassikerna var elektriska. Alonzo förmedlade samma ilska, frustration och livslust som när Bakverk 80 släpptes. Det blev aldrig slentrian. Gubbarna och gummorna i publiken släppte på medelåldershämningarna och röjde som om det vore 1981. Ruben spräckte ett ögonbryn och många av oss är ömma både här och där. Riktigt samma röj var det väl inte, det har ju trots allt gått 30-35 år, men det var mer än tillräckligt. När de avslutade med den banala men otroligt laddade KSMB-klassikern Jag vill dö var kvällen fulländad. Jag kan fortfarande känna känslan av uppror och livslust låten förmedlar. Ja de är bra, bara slå, ge mig spö, de är bra, bara slå, jag vill dö!

Efter konserten smög jag och Wille backstage och pratade lite med Micke Alonzo. Vi tackade för konserten och för den urladdning bandet gett oss i publiken. Han pratade om såväl nya som gamla låtar och vilka låtar som fortfarande funkar. Hans hatkärlek till SexNollTvå, en tråkig låt att spela, men en låt som fortfarande betyder mycket för såväl honom själv som för publiken.

Det var med blandade känslor jag lämnade konserten. Det var skönt, jag kände mig tom, lycklig och hel. Nästan alla var där, de jag saknade mest får jag aldrig mer träffa. För dem räckte inte livet hela vägen. De borde ha varit med oss i fredags.