De säger en sak, men gör tvärtom.

 De säger att de satsar på psykiatrin men verkligheten i Hälsingland visar något helt annat

 

En ganska stor del av min arbetstid använder jag till att läsa handlingar, utredningar, beslutsunderlag och en hel massa annat.

 

Det här inlägget kommer sig av läsningen av två nationella rapporter om dels vuxenpsykiatrin och dels barn- och ungdomspsykiatrin i vårt land. Tyvärr utmärker sig behoven och vården i Gävleborg på ett vis som är politiskt motiverat.

 

Regionstyret SD, M, KD och Sjukvårdspartiet säger att de satsar. Att de prioriterar psykisk hälsa. Att barn, unga och vuxna med psykisk ohälsa är viktiga för dem.

 

Men verkligheten är en annan. Och det vet vi nu när rapporterna bekräftar det många redan anat: Region Gävleborg har allvarliga och växande brister inom psykiatrin. Både för vuxna och för barn. Och särskilt i Hälsingland.

Det är svårt att förstå hur styret fortfarande kan hävda att de satsar på psykiatrin. För samtidigt som de gör dessa påståenden har de genomfört eller medverkat till flera nedläggningar av vård.

 

Heldygnsvården i Hudiksvall har sommarstängt. Patienter i kris från Ljusdal, Bollnäs och Nordanstig måste nu ta sig hela vägen till Gävle, mitt i svåraste lidandet. Samtidigt har förslag lagts om att slå samman beroendemottagningar i Hälsingland till en enda ort. Centralisering på pappret, avveckling i praktiken.

 

Socialdemokraterna har motsatt sig detta. Vi har stått upp för rätten till vård nära, för att den inte ska bero på var du bor. Men det har inte hjälpt. SD och M har valt att köra över både professionen, brukare, patienter och anhöriga. Resultatet är att en redan hårt pressad psykiatri nu drabbas ännu mer. Det är en politisk nedmontering.

 

Och det stannar inte där. SKR:s rapport om barn- och ungdomspsykiatrin slår fast att Region Gävleborg är bland de sämsta i landet på att leva upp till vårdgarantin. Fler barn än på många andra håll får vänta mer än 30 dagar på utredning och behandling, ibland månader. Situationen är särskilt allvarlig i Hälsingland, där bristen på läkare och psykologer är akut.

 

Det innebär att barn med neuropsykiatriska diagnoser inte får den hjälp de behöver. Att barn med ångest, depression eller självskadebeteende får vänta. Att hela familjer lämnas i ovisshet. Att skolmisslyckanden och förlorad framtidstro cementeras. Rapporten beskriver en vård där barns rätt till hjälp i tid beror på vilket postnummer de råkar ha. Men SD och M har satsat på vårdformen och den är ju prioriterad.

 

Gävleborgs psykiatri har mycket omfattande och djupgående problem, inte på grund av plötsliga svårigheter utan på grund av politiska beslut. Det är SD, M, KD och Sjukvårdspartiet som bär ansvaret för den här utvecklingen. De vet vad som händer. De har fått rapporterna. De hör varningarna. Ändå har de gått vidare och verkställt sin politik.

 

Men Hälsingland förtjänar bättre. Barnen förtjänar bättre. De som kämpar med beroende, ångest, psykos, nedstämdhet eller trauma förtjänar bättre.

Från deltagande till tystnad.

 Från deltagande till tystnad

 

Det finns ett särskilt sorts obehag i att arbeta i en organisation där beslut fattas över ens huvud. Inte för att man inte får som man vill – det gör man sällan – utan för att man inte ens får vara med och tala. Det är det som händer nu i Region Gävleborgs primärvård. Det är inte bara ett systemskifte i vården som pågår, utan ett skifte i hur människor tillåts vara delaktiga i sina egna arbetsliv.

 

När SD och M driver igenom bolagiseringen av hälsocentralerna pratar de gärna om struktur, kostnadseffektivitet och flexibilitet. Men det de inte pratar om är att hela beslutet vilar på att aktivt bortse från de som jobbar i verksamheten. Läkarna. Sjuksköterskorna. Fysioterapeuterna. Kuratorerna. De som vet hur primärvård fungerar i verkligheten, men som nu reduceras till en logistikfråga och siffror.

 

Det som slår en när man talar med anställda om deras bild av bolagiseringen av deras arbetsplats och läser igenom frågor som dom har skickat in, är att dom efterfrågar något så grundläggande som att bli lyssnad på och ges svar: Vad ska ingå i bolaget? Hur ska det ledas? Vem blir min chef? Kommer mitt team att splittras? Kommer min utbildning att kunna fullföljas? Kommer jag ha rätt till övertid? Måste jag söka nytt arbetstillstånd? Får jag säga nej till att gå över till vårdbolaget?

 

Det är ingen liten sak när människor börjar ställa den typen av frågor. Det är ett tecken på att tilliten är på väg att försvinna. Att beslut tas på ett sätt som inte går att förstå. Att tystnaden börjar kännas som det säkraste valet.

 

Personal beskriver hur nuvarande chefer inte har mandat att driva utveckling. Hur de istället för att stå upp för verksamheten måste lyda minsta vink från högsta ledningen. Hur man nu rekryterar chefer som bekräftar snarare än ifrågasätter. Hur frågor om kvalitet, utbildning och professionens behov kommer i andra hand.

 

Och det finns något djupt olustigt i den tystnad som nu börjar breda ut sig. Frågan är inte varför människor slutar engagera sig, utan varför de skulle fortsätta. Man är rädd för att bli omplacerad, rädd för att förlora sin ST-utbildning, rädd för att gå in i en ny anställning utan att veta vilka villkor som gäller. Det är en arbetsplats man söker sig bort från.

 

Regionen står redan idag inför stora svårigheter att rekrytera och behålla personal. Det vet alla som varit i kontakt med primärvården i Gävleborg. I stället för att möta det med långsiktiga investeringar i arbetsmiljö, tillit och ansvar får medarbetarna beskedet att de ska jobba hårdare, ta fler jourer, acceptera nya strukturer som de inte varit med och utforma.

 

SD och M talar om effektivisering, men bygger modeller som försvårar samverkan. Man talar om flexibilitet, men skapar strukturer som splittrar team. Man talar om närhet, men tar besluten långt bort från dem som berörs. Det är så man avvecklar framtidstro.

 

Demokrati måste få finnas på arbetsplatsen. I samtalet mellan chef och medarbetare. I möjligheten att påverka sin arbetssituation. I tilliten till att man räknas. När det försvinner, spelar det ingen roll vad som står i styrdokumenten. Då tappar man människor.

 

Det är just det som håller på att hända. Inte på ett dramatiskt sätt. Inte i stora protester. Utan i små steg. En läkare och en sjuksköterska som börjar se sig om efter annat. En ST som avbryts. Ett arbetslag som slutar samarbeta. En arbetsplats där luften går ur.

 

Det är det som gör att det här affärsdrivande vårdbolaget inte kommer att fungera: Den bärs inte av dom som ska göra jobbet. Dom får inte vara med och förbereda och utforma sin egen arbetsplats.

 

När människor får vara med och forma sin vardag tar de också ansvar för helheten. Det är då man bygger något som håller. När det inte sker då återstår bara instruktioner och kontroll ovanifrån.

Och ingen vill jobba i ett system som bara ser en som någon som ska lyda.

 

Från bolagisering till utförsäljning – vad är det egentligen som pågår i Gävleborg?

Just nu sker något allvarligt med vår vård i Gävleborg. Kanske har du hört orden i förbifarten –bolagisering, privatisering, hälsocentraler i egen regi – men inte riktigt hängt med om vad det handlar om. Det är helt rimligt. Mycket av det som händer sker bakom stängda dörrar, med få tydliga besked. Men det berör oss alla.

 

Bakgrunden är att SD, M, KD och Sjukvårdspartiet har beställt en utredning. Den kostade 1,2 miljoner kronor och togs fram av det privata konsultbolaget Sirona. Syftet var att få förslag på hur primärvården – alltså hälsocentralerna i Region Gävleborg – bättre ska klara sin ekonomi. I rapporten, som nu blivit grund för hela styrets politik, föreslås en tvåstegslösning: först ska man bolagisera den offentliga primärvården och därefter sälja den till privata vårdbolag.

 

Bolagiseringen är alltså bara första steget. Men det är ett nödvändigt steg för att kunna sälja. För att ett privat bolag ska kunna ta över en hälsocentral måste den först göras om till ett aktiebolag – med vinstintresse, styrelse och affärslogik. Det är exakt det som nu pågår i Region Gävleborg.

 

I rapporten, som är framtagen av styrets egna partier, rekommenderas detta alternativ mycket tydligt. På sidorna 21 till 23 lyfts så kallat “åtgärdsalternativ B” fram som det mest effektiva: att sälja hälsocentralerna till privata vårdbolag. Det är där man ser störst chans att få bort underskotten, enligt rapporten. På sidan 76 nämns till och med vilka företag som kan bli köpare: Capio, Praktikertjänst, Premicare, Hälsopartner, Doktorama och Gefle Läkargrupp. Några är redan verksamma i regionen och går med överskott, vilket enligt Sirona gör dem attraktiva som framtida ägare.

 

Samtidigt som detta händer – medan projektledare anställs, bolagsordningar förbereds och ägardirektiv skrivs – försäkrar styret att de inteplanerar att sälja någon hälsocentral. Men varför ska man tro på det löftet, när hela modellen man följer bygger på just en sådan försäljning? När regionstyrelsens ordförande inte ens vill lova att någon försäljning inte kommer att ske? Och framför allt: varför ska man lita på dem, när de gång på gång brutit tidigare löften?

 

Löftet om att inte stänga hälsocentralerna i Ljusne och Baldersnäs? Sveket är ett faktum, båda är stängda. Löftet om att återöppna familjeläkarjouren i Sandviken? Också brutet. Psykosavdelningen i Hudiksvall är nedlagd. Beroendevården i Hälsingland centraliseras.

 

Det är ett mönster. Ett där man säger en sak men gör en annan. Och nu gäller det hälsocentralerna.

 

Så nästa gång du hör att “ingen hälsocentral kommer att säljas” – ställ frågan: varför bolagiserar ni då, om ni inte tänker sälja? Och varför följer ni en rapport där det uttryckligen står att försäljning är nästa steg, med företag och allt redan listade?

I grunden handlar det om tillit. Om man kan lita på att den vård vi alla betalar för också ska finnas kvar för oss alla. Och just nu pekar allt på att det inte är fallet.

 

Om demokrati och respekten för de demokratiska processerna. Vem fattar besluten?

 Jag vill lyfta en viktig fråga om hur beslut fattas i vården – och framför allt om vem som har rätt att fatta dem. Just nu diskuteras en möjlig nedläggning av beroendevård, men det är oklart om det ens kommer upp för beslut i hälso- och sjukvårdsnämnden. Det här är ett stort problem, och vill förklara varför.

 

Beroendevården är en central del av hälso- och sjukvården. Det handlar om människor som kämpar med svåra sjukdomar och som behöver samhällets stöd för att få vård, rehabilitering och en väg tillbaka till ett fungerande liv. Att fatta beslut om att lägga ner eller förändra en sådan verksamhet är inget som ska ske i det tysta eller genom informella beslut bakom stängda dörrar. Det är ett politiskt ansvar som måste hanteras öppet, och det är hälso- och sjukvårdsnämnden som ska fatta det beslutet.

 

Varför är det så viktigt? Jo, för att demokratin bygger på ansvarsutkrävande. Om vården förändras eller försämras, då ska väljarna veta vem som har fattat beslutet och på vilka grunder. Om det inte ens lyfts i nämnden, hur ska vi i oppositionen kunna granska underlagen, ställa frågor och föra en politisk debatt? Hur ska medborgarna få insyn i vad som sker?

 

Att försöka driva igenom stora förändringar utan att ta upp dem i nämnden är en genväg som skadar demokratin. Oppositionens roll är inte bara att kritisera, det handlar också om att informeras, analysera och påverka. Vi representerar en stor del av väljarna, och det är vår uppgift att säkerställa att besluten fattas på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Om majoriteten kringgår nämnden, då blir det omöjligt för oss att göra det jobbet.

 

Det här handlar också om öppenhet och transparens. Beslut som rör vården ska inte smygas igenom via interna processer där bara ett fåtal personer är involverade. Det ska finnas ordentliga beslutsunderlag, en offentlig diskussion och möjlighet för allmänheten att förstå vad som händer. Det är grunden för att invånarna ska kunna känna tillit till politiken.

 

Vi vet att beroendevården redan är hårt pressad. Vi vet att det finns ett stort behov av insatser för att hjälpa människor ur missbruk. Att förändra eller lägga ner vården är ett extremt allvarligt beslut – och det måstetas av de folkvalda som har ansvar för sjukvården, inte genom administrativa genvägar där politikerna i efterhand kan skylla på ”tjänstemannabeslut” eller vaga processer.

 

Om majoriteten i hälso- och sjukvårdsnämnden står bakom en nedläggning, då ska de våga fatta det beslutet öppet och offentligt. De ska ta ansvar för konsekvenserna, stå till svars inför väljarna och vara beredda att försvara sitt beslut. Att undvika nämnden är inte att ta ansvar – det är att gömma sig.

 

Så frågan är enkel: Kommer frågan om nedläggning av beroendevård att tas upp i hälso- och sjukvårdsnämnden? Eller försöker man driva igenom det utan en riktig politisk prövning?

Om demokratis och respekten för de demokratiska processerna 1

 Jag vill resonera lite om en viktig princip i vårt demokratiska system – rätten för oppositionen att kalla till extra sammanträden. Det kanske låter tekniskt, men i grunden handlar det om något enkelt: respekt för demokratin och för det regelverk som finns.

Vi i oppositionen har begärt ett extra sammanträde med regionstyrelsen. Det är en rättighet vi har enligt kommunallagen, och det finns inga tveksamheter kring att den ska respekteras. När en tillräckligt stor minoritet kräver ett extra sammanträde ska det hållas. Det är inte en fråga om tycke och smak, inte något som majoriteten kan välja att ignorera – det är en demokratisk skyldighet.

 

Trots detta har vi ännu inte sett någon kallelse, trots att begäran skickades in den 25 februari. Så vad innebär det? Rent juridiskt finns ingen exakt tidsgräns för när ett extra sammanträde måste hållas. Det står inte i lagen att det måste ske ”inom X antal dagar”. Men betyder det att det kan dröja hur länge som helst? Nej, självklart inte.

 

Lagen finns där för att säkerställa att vi i oppositionen kan lyfta viktiga frågor – inte för att majoriteten ska kunna gömma sig bakom teknikaliteter och förhala. Det är därför självklart att kallelsen ska komma inom rimlig tid. Rimligt för att oppositionen faktiskt ska kunna påverka. Rimligt för att demokratin ska fungera. Rimligt för att vi ska kunna lita på att de spelregler vi alla ska följa gäller, oavsett vem som har makten.

 

Men det här handlar inte bara om lagtext, utan om respekt för demokratins principer. En välfungerande demokrati bygger på att alla parter – även de som för tillfället har makten – tar ansvar för att oppositionen får göra sitt jobb. Att oppositionen ska kunna ifrågasätta, lyfta viktiga frågor och få till beslut som annars skulle kunna tystas ner. Om man börjar tänja på de principerna, om man förhalar och ignorerar minoritetens rättigheter, då är vi på ett sluttande plan. Då börjar demokratin handla mer om maktspel än om verklig öppenhet och insyn.

 

Och det här är viktigt även för medborgarna. För om de som styr börjar förhala och obstruera när det inte passar dem, vad säger det om hur de ser på transparens? Om det inte finns några sakliga skäl till att dra ut på processen, vad är då anledningen? Vill man undvika debatt? Vill man skjuta upp ett obekvämt ärende? Vill man bara markera sin makt?

 

Det är skillnad på att behöva lite tid för att planera ett sammanträde och att medvetet dra ut på tiden för att förhindra oppositionen att göra sitt jobb. Och om det nu finns någon praktisk anledning till dröjsmålet, då är det väl bara att kommunicera det? Berätta vad som händer. Sätt ut ett datum. Visa att processen hanteras på ett schysst och rättvist sätt. Då undviker man också onödiga spekulationer om att man försöker gömma sig undan granskning.

 

I slutändan är det här en fråga om hur vi behandlar varandra i politiken. Majoriteten har makten, men demokratin är inte till för enbart dem. Oppositionen har också en roll, och den rollen ska respekteras. Annars undergrävs hela systemet, och det riskerar att slå tillbaka på alla.

2024. Året som tydliggjorde skillnaderna i politiken, att det spelar roll vilka som styr

Moderaterna gör skillnad är rubriken på en debattartikel publicerad på nyårsaftonen signerad av de tre moderata regionråden. Jag håller med dem. Skillnaden är tydlig mellan den politik som förs av SD och M i Region Gävleborg och i landet jämfört med den politik som fördes när socialdemokraterna ledde Region Gävleborg och landet. Och det är egentligen bra! 

Ibland får man ju höra när man träffar väljare att det inte spelar någon roll vilka man röstar på. Det är ju bara varianter av samma sak. Med två år av moderatledd och SD-orkestrerad politik blir det allt tydligare att det spelar roll vilka man röstar på. Det är viktigt för demokratin att skillnaderna mellan partiernas politik är tydlig.

Men den SD och M-politik som styr Region Gävleborg idag är allt annat än bra. Högre patientavgifter, dyrare tandvård, dyrare kollektivtrafik. Minskade anslag till föreningsliv och studieförbund. Minskade anslag till kulturen. Tydligare politisk styrning över vilken konst som anses vara rätt. Entréavgifter till Länsmuseet. Rekordstora ekonomiska underskott, längre köer och sämre tillgänglighet till sjukvården, främst kvinnosjukvård och ögon. Personalbrist har lett till stängda vårdavdelningar inom psykiatrin, nedlagda hälsocentraler och sämre tillgänglighet till mammografi mm. En begynnande chefsflykt inom främst sjukvården. En tystnadskultur som breder ut sig allt mer inom regionens verksamheter. En oförmåga att ta tag i de problem som finns.

Det vanliga är ju att man tar fram en gemensam politisk plattform som tar ett helhetsgrepp över samtliga politikområden och som sträcker sig över hela mandatperioden. Det har man inte inte gjort. Istället portionerar man ut sin politik genom så kallade uppdrag i budgeten. Det har i mina ögon lett till en spretig politik utan egentlig helhet och riktning.

Så visst gör moderaterna skillnad…

Årets stora fråga inom sjukvården har varit bolagiseringen av primärvården. Om det är hela primärvården eller endast hälsocentralerna som ska bolagiseras vet SD och M inte riktigt än. Man säger sig vilja ha en mer platt organisation, större inflytande för medarbetarna, tydligare fokus på ledarskap och ekonomi. Som jag ser det så kan man uppnå det redan idag utan att skapa en helt ny organisation med styrelse, VD, ekonomichef och tillhörande stab. Det är bara att fatta beslut. Bolag har dessutom en tendens att centralisera verksamhet, lägga ner de olönsamma enheterna och skapa färre men större enheter i syfte att maximera vinsten. Det finns enbart ett logiskt skäl att bolagisera hälsocentralerna och det är att lättare kunna sälja dem i ett senare skede.

Vi från oppositionen har även under året kritiserat styret för bristande beslutsunderlag. Att ha bra och väl genomarbetade beslutsunderlag är en viktig demokratifråga. Hur ska opposition, media och allmänhet kunna granska och sätta sig in i frågorna om underlag saknas? Eller att underlag  inte delges till allmänhet och media innan beslut fattas? Det främsta exemplet är frågan om bolagiseringen av primärvården. Där finns egentligen ingenting förutom en beställd konsultrapport som hävdar att alla problem försvinner om man privatiserar hälsocentralerna. När vi från oppositionen kräver underlag i form av förstudier, risk och konsekvensanalyser, remissrundor mm får vi till svar att det tar man sen, efter besluten. 

Ett högst annorlunda och ur demokratiskt perspektiv synnerligen tveksamt arbetssätt. Det jag grubblat på är om det handlar om inkompetens eller om det är ett medvetet arbetssätt i syfte att försvåra insyn och granskning? 

Den största och egentligen viktigaste frågan inom sjukvården är ju den om kompetensförsörjningen. Det råder stor kompetensbrist inom flera områden där bristen på primärvårdsläkare är den mest akuta. Det fattas runt 60 läkare, vilket kan leda till att fler hälsocentraler än Ljusne och Baldersnäs kan tvingas att stänga. Höjer man blicken ser man att det saknas flera tusen primärvårdsläkare i hela landet. Men regeringen tycks blunda för problemet och hävdar att det är regionernas ansvar. Psykiatrin i Hudiksvall har också varit svårt drabbad av personalbrist. Det var ju det egentliga skälet till att man lade ner psykosavdelningen. I somras stängde barnavdelningen och neonatalen i Hudik under fyra veckor pga personalbrist. Mammografin i Bollnäs har varit periodvis stängd av samma skäl.  Många av de köer som finns beror på personalbrist. Tyvärr verkar styret borra ner huvudet i sanden och låtsas som att dessa problem löses genom en bolagisering av de regiondrivna hälsocentralerna…

Vad har då oppositionen gjort under året? 

När det gäller sjukvården har vi socialdemokrater tagit fram en plan för att hantera såväl kompetensförsörjning som organisation och ekonomi. Syftet med planen är att tydliggöra hur vi socialdemokrater hade prioriterat om vi styrt för att få ordning på sjukvårdens ekonomiska och organisatoriska problem. Att visa att det går att göra viktiga politiska prioriteringar även i svåra tider, att det går att arbeta för en mer jämlik sjukvård trots stora underskott. Vi har även skrivit ett stort antal motioner som utgått från vårt länsprogram som togs fram inför valet, dvs den politik vi lovat väljarna att driva. Vi har lämnat in ett stort antal interpellationer där vi ställer styret till svars för konsekvenserna av deras politik och prioriteringar. Vi har skrivit ett stort antal debattartiklar där vi lyft aktuella frågor och presenterat alternativ till styrets politik.

Min kanske viktigaste insats under året har varit bortom rubriker och de dagsaktuella frågorna. Det har handlat om de många träffar jag haft med patient och brukarorganisationer runt om i länet. Jag har velat veta om vi socialdemokrater har fångat rätt frågor i vårt arbete med att skapa en mer jämlik sjukvård. Det har varit möten som berört och som gett mig viktiga insikter om min roll som politiker, vilka frågor som är viktiga och vilka perspektiv jag ska ha i fokus i mitt uppdrag som politiker och medborgarföreträdare. 

Det är nämligen lätt att som politiker tappa bort sig själv och bli något annat än det man är satt att göra, nämligen att företräda medborgarna. Istället blir man en slags verksamhetsföreträdare som istället för att ha medborgarnas perspektiv tar verksamhetens perspektiv även i politiska frågor. Och ibland krockar dessa perspektiv med varandra, vilket i värsta fall skapar en grogrund för politikerförakt.

Den kritik jag mött under mina möten med patient och brukarföreningar har i de flesta fall varit berättigad. Det har ofta handlat om bristande respekt från sjukvården, oförmåga eller ovilja att lyssna på patienten, oförmåga eller ovilja att se hela patienten istället för att enbart se symptom och sjukdom. Det gäller särskilt personer och patientgrupper med psykisk ohälsa. En annan viktig fråga som lyfts är frågan om mötesplatser. Ensamheten bland människor med psykisk ohälsa är stor och sjukvårdens insatser i form av olika behandlingar kan vara otillräckliga om inte ensamheten kan brytas. Att skapa mötesplatser för ensamma är en relativt billig insats som gör stor nytta. De fåtal mötesplatser som finns visar detta med önskad tydlighet. 

Någonstans här, bortom de dagsaktuella frågorna finns kanske vår viktigaste uppgift som politiker. 

Att utifrån våra partiers värderingar företräda människor, deras perspektiv och behov. De bortglömda, de som inte passar in eller i värsta fall sorterats bort ur samhällsgemenskapen. Jag har träffat människor som när de får vara sitt bästa jag uträttat underverk, men när samhället lämnar dem åt sitt öde sjunker ner i det svartaste av mörker orsakad av en giftcocktail av byråkrati och människosyn.

Att skapa ett samhälle som lirar med alla dess invånare är nog inte främst en fråga om resurser eller pengar. Det handlar om människosyn och respekt. Om vi kan ändra synen kan vi komma långt med de knappa resurser vi idag har. Det kanske låter som stora ord, men de berättelser och människoöden jag fått till mig i de träffar jag haft har förändrat min syn på min uppgift som politiker. 

2024 har varit ett för mig nyttigt och lärorikt år som jag kommer att h stor nytta av 2025 och framåt.

  

Reflektioner och tankar efter en intensiv tid

Det var ett tag sedan jag skrev på min blogg. De flesta inlägg jag gör numera är så pass korta att de funkar på Facebook. Nu blev det lite längre och då passar bloggen bättre. 

Veckan har varit relativt tom på möten och andra aktiviteter.

Har därför ägnat en del tid till reflektion och återhämtning. Den senaste tiden har varit synnerligen intensiv så några dagar med luftigare kalender är efterlängtat. När det är som mest intensivt är det som att befinna sig i en torktumlare där frågor, åsikter och perspektiv fladdrar runt lite huller om buller. Denna vecka har jag tömt torktumlaren och sorterat upp den senaste tidens intryck.

Jag har läst, jag har skrivit och jag har funderat. Blickat såväl bakåt som framåt.

För återhämtning och reflektion är Thåströms nya skiva till stor hjälp. Den går i takt med min själ och hjälper mig att sortera. Mina ungdomshjältar, The Cure har också kommit ut med en ny skiva. Lyssnade på den när jag åkte hem från Gävle igår. Den berör inte alls trots att den fått strålande recensioner. Det är bara att inse att vi glidit ifrån varandra.

Regionstyrelsens ordförande försöker tysta mig genom att hävda att jag ljuger, att jag inte lyssnar på vad som sägs på regionfullmäktige. Mitt djupa engagemang för medborgarnas rätt till en jämlik och tillgänglig sjukvård kritiseras också genom att hävda att jag uppträder aggressivt när jag debatterar.

Att hävda att en bolagisering av primärvården är ett första steg mot en utförsäljning av hälsocentraler är ingen lögn. Det är en slutsats som bygger hur moderater sålt ut och privatiserat välfärd i kommuner och regioner där de styrt. Men även på den rapport som de själva beställt och som rekommenderade att primärvården först bolagiseras för att sedan säljas ut till privata vårdbolag. 

Dessutom så menar jag att det inte finns någon anledning att bolagisera primärvården (hälsocentralerna) om man enbart vill nå de fördelar man säger sig vilja uppnå. God och Nära vård, en mer tillgänglig primärvård, ett närmare ledarskap och en ekonomi i balans. Allt detta kan man uppnå redan nu om man bara vågar fatta nödvändiga beslut. Om man ser problem med ledarskapet, varför har man inte gjort något åt det? Vill man att primärvården ska klara sin ekonomi måste man besluta om sparpaket i storleksordningen 170-200 miljoner kronor. Detta oavsett om man styrs av en nämnd eller av en bolagsstyrelse. Underskottet för 2023 låg ju på den nivån. Varken ledarskap eller ekonomi förändras bara för att man bolagiserar.

Det enda logiska skälet till att bolagisera hälsocentralerna är för att man vill underlätta en framtida försäljning och privatisering.

Det märkliga i kråksången är inte att moderaterna vill bolagisera för att kunna privatisera hälsocentralerna. Det märkliga är att SD har växlat in på det marknadsliberala spåret. Det är nog många av deras väljare som inte känner igen sig i den politik som nu förs av SD.

Det skulle ju bli billigare tandvård, inte prisökningar två år i rad inom Folktandvården när SD tog över styret av Folktandvården.

Man skulle ju få ordning på sjukvården, inte bolagisera den för att kunna sälja ut den till vårdbolag.

Summa summarum. Att påstå att jag ljuger är inget annat är ett försök att tysta mig genom att utmåla mig som opålitlig. Jag kommer att fortsätta att granska såväl deras som politik och deras ledarskap. I skarpa ordalag om det behövs. Jag gör det trots att jag vet att deras försök att utmåla mig som lögnaktig och icke pålitlig kommer att öka. Det är naturligtvis tråkigt om det sker, men jag kan inte styra hur mina politiska motståndare väljer att debattera.

Det är ju inte bara planerna på en bolagisering av hälsocentralerna och debatterna i fullmäktige och på insändarsidorna som berör.

Jag har  ägnat ganska mycket tid åt att träffa anhörig, patient och brukarföreningar för att få höra deras perspektiv på vad som fungerar bra och mindre bra inom sjukvården.

Det som berört mig riktigt djupt är träffarna med Attention, RSMH, Kamratstödjarna och Mindset. Det är nog det viktigaste jag gjort under de snart två år vi befunnit oss i opposition. När vården inte funkar fullt ut för sköra människor så kan det få katastrofala följder. Det gör ont i hela mig när jag får berättelser till mig från människor som hamnat mellan stolarna, människor som inte riktigt passar in i mallen för hur sjukdomar och tillstånd ska behandlas och därför inte får den hjälp de har rätt till.

Och i de allra flesta fall när det inte fungerat tycks det bero på bemötande och människosyn. Man ser symptom och sjukdomar, inte människan som lever med symptom och sjukdomar. Jag ser en tydlig röd tråd i de berättelser jag hört och det är en stark och närmast desperat önskan att sjukvården ser hela människan. Att sjukvården bemöter människor med värdighet och respekt. Att man istället för att se en missbrukare med psykiska problem ser en människa som är i behov av vård, där missbruket är en del av problematiken.

En stor del av mitt fortsatta arbete kommer att vara att fortsätta att träffa dessa patient, brukar och anhörigföreningar och arbeta för att alla, även de som inte passar in i mallen blir bemötta med värdighet och respekt av sjukvården. Som en representant från en av föreningarna uttryckte det:

”När samhället inte fungerar i relation till mig kan det leda till ohälsa”

Kort sagt så måste vi bygga ett samhälle som fungerar i relation till alla. Och det innebär att mitt uppdrag som politiker blir så mycket större än enbart sjukvård om människor som lever med psykisk ohälsa, sjukdom eller med olika diagnoser ska få plats. Ett samhälle där alla får möjlighet att vara sitt bästa jag. Ett samhälle som där färre drabbas av psykisk ohälsa.

Därför har en vecka tom på kalenderbokningar varit viktig för mig. Att bromsa in för en stund. Tid för reflektion, tid att höja blicken, att blicka framåt ovan horisonten. 

Tid att se saker i sitt sammanhang