Vad är ansvar?

 Vad är ansvar?

När jag läser Karin Petterssons bok Förbannelsen stannar jag särskilt vid ett kort avsnitt om begreppet ansvar. Inte för att det är polemiskt, men därför att det är stillsamt och samtidigt obehagligt träffsäkert. Pettersson rör sig in i hur ett begrepp som en gång bar en hel samhällsvision har tömts på sitt innehåll och ersatts av en helt annan innebörd.

 

Utgångspunkten är konkret. Ett barn som klarar skolan tack vare en elevassistent. Ett klassrum där professionella vuxna gör sitt arbete och där politiken finns närvarande i form av resurser och tid. Ansvar, i denna mening, handlar om att se till att det finns förutsättningar för människor att göra sitt jobb och för barn att klara sin vardag. Trots ett tufft ekonomiskt läge. Ansvar handlar då inte om att dra ner på elevassisterna.

 

Pettersson placerar sedan denna konkreta erfarenhet i ett större sammanhang. Hon beskriver hur nedskärningar och försämringar inte längre uppfattas som politiska beslut utan som en del av systemets arkitektur. Sedan 1990 talet har en ordning vuxit fram där det gemensamma stegvis har krympt, inte genom dramatiska beslut utan genom en serie till synes rationella justeringar.

 

Det är här ansvarsbegreppet förskjuts. Ansvar blir inte längre att säkra välfärden, utan att anpassa verksamheter till allt snävare ekonomiska ramar.

 

Det är i detta skifte som den socialdemokratiska problematiken blir tydlig. Ett parti – mitt parti – som historiskt har definierat ansvar som att bygga och upprätthålla en generell, gemensam och solidarisk välfärd har i praktiken kommit att använda samma ord för att beskriva något annat, nämligen förmågan att genomföra nedskärningar utan att förlora kontrollen. Ansvar har blivit liktydigt med att hålla ordning i bokslutet, även när konsekvensen är att verksamheter inte längre förmår uppfylla sina grundläggande uppdrag.

 

Pettersson beskriver detta som en tankemodell som överlevt sin egen tid. Det fanns en period då stramhet och återhållsamhet kunde motiveras som nödvändiga för att återvinna ekonomiskt handlingsutrymme och stabilitet. Dvs 90-talskrisen. Men när samma logik bara fortsätter långt efter att förutsättningarna förändrats, blir den ett problem. Ansvar reduceras då till systemlojalitet.

 

Det är därför behovet av en annan förståelse blir uppenbar. Om ansvar i praktiken innebär att acceptera att skolan, sjukvården och äldreomsorgen återkommande saknar resurser, då har begreppet förlorat sin politiska kärna. Åtminstone för oss socialdemokrater. För ett socialdemokratiskt parti kan ansvar inte ytterst handla om att administrera nedmontering, hur ordnat och korrekt det än sker. Ansvar måste istället handla om att säkerställa att det finns ett långsiktigt ekonomiskt utrymme för välfärden att fungera genom att ta in tillräckligt med skatt, efter bärkraft.

 

I Petterssons resonemang finns ingen romantisering av det förflutna och ingen förenklad lösning. Det hon pekar på är snarare ett intellektuellt och politiskt lås. När ansvar definieras som att inte utmana de rådande förhållandena, upphör politiken att vara ett verktyg för förändring. Politik blir istället ett sätt att förvalta begränsningar som ingen längre riktigt minns ursprunget till.

 

Att ta politiskt ansvar i dag, menar jag, innebär något mer krävande än att hålla sig inom givna ramar. Det innebär att pröva om ramarna är rimliga i relation till de välfärdsuppgifter samhället har åtagit sig. Det innebär att återknyta ansvarsbegreppet till välfärdens faktiska funktion och till de människor som är beroende av den. För socialdemokratin är det här inte ett avsteg från ansvarslinjen, utan en återgång till dess ursprungliga, egentliga innebörd.