Vad är ansvar?

 Vad är ansvar?

När jag läser Karin Petterssons bok Förbannelsen stannar jag särskilt vid ett kort avsnitt om begreppet ansvar. Inte för att det är polemiskt, men därför att det är stillsamt och samtidigt obehagligt träffsäkert. Pettersson rör sig in i hur ett begrepp som en gång bar en hel samhällsvision har tömts på sitt innehåll och ersatts av en helt annan innebörd.

 

Utgångspunkten är konkret. Ett barn som klarar skolan tack vare en elevassistent. Ett klassrum där professionella vuxna gör sitt arbete och där politiken finns närvarande i form av resurser och tid. Ansvar, i denna mening, handlar om att se till att det finns förutsättningar för människor att göra sitt jobb och för barn att klara sin vardag. Trots ett tufft ekonomiskt läge. Ansvar handlar då inte om att dra ner på elevassisterna.

 

Pettersson placerar sedan denna konkreta erfarenhet i ett större sammanhang. Hon beskriver hur nedskärningar och försämringar inte längre uppfattas som politiska beslut utan som en del av systemets arkitektur. Sedan 1990 talet har en ordning vuxit fram där det gemensamma stegvis har krympt, inte genom dramatiska beslut utan genom en serie till synes rationella justeringar.

 

Det är här ansvarsbegreppet förskjuts. Ansvar blir inte längre att säkra välfärden, utan att anpassa verksamheter till allt snävare ekonomiska ramar.

 

Det är i detta skifte som den socialdemokratiska problematiken blir tydlig. Ett parti – mitt parti – som historiskt har definierat ansvar som att bygga och upprätthålla en generell, gemensam och solidarisk välfärd har i praktiken kommit att använda samma ord för att beskriva något annat, nämligen förmågan att genomföra nedskärningar utan att förlora kontrollen. Ansvar har blivit liktydigt med att hålla ordning i bokslutet, även när konsekvensen är att verksamheter inte längre förmår uppfylla sina grundläggande uppdrag.

 

Pettersson beskriver detta som en tankemodell som överlevt sin egen tid. Det fanns en period då stramhet och återhållsamhet kunde motiveras som nödvändiga för att återvinna ekonomiskt handlingsutrymme och stabilitet. Dvs 90-talskrisen. Men när samma logik bara fortsätter långt efter att förutsättningarna förändrats, blir den ett problem. Ansvar reduceras då till systemlojalitet.

 

Det är därför behovet av en annan förståelse blir uppenbar. Om ansvar i praktiken innebär att acceptera att skolan, sjukvården och äldreomsorgen återkommande saknar resurser, då har begreppet förlorat sin politiska kärna. Åtminstone för oss socialdemokrater. För ett socialdemokratiskt parti kan ansvar inte ytterst handla om att administrera nedmontering, hur ordnat och korrekt det än sker. Ansvar måste istället handla om att säkerställa att det finns ett långsiktigt ekonomiskt utrymme för välfärden att fungera genom att ta in tillräckligt med skatt, efter bärkraft.

 

I Petterssons resonemang finns ingen romantisering av det förflutna och ingen förenklad lösning. Det hon pekar på är snarare ett intellektuellt och politiskt lås. När ansvar definieras som att inte utmana de rådande förhållandena, upphör politiken att vara ett verktyg för förändring. Politik blir istället ett sätt att förvalta begränsningar som ingen längre riktigt minns ursprunget till.

 

Att ta politiskt ansvar i dag, menar jag, innebär något mer krävande än att hålla sig inom givna ramar. Det innebär att pröva om ramarna är rimliga i relation till de välfärdsuppgifter samhället har åtagit sig. Det innebär att återknyta ansvarsbegreppet till välfärdens faktiska funktion och till de människor som är beroende av den. För socialdemokratin är det här inte ett avsteg från ansvarslinjen, utan en återgång till dess ursprungliga, egentliga innebörd.

Vad hände 2025 och vad borde egentligen ha hänt?

 Två dagar före julafton.

Läser en av många skrytinsändare från KD där de beskriver hur de tagit ansvar för sjukvården, satt människan först. Denna gång i form av en julhälsning.

De måste leva i en bubbla av förnekelse är min första reaktion. Sen funderar jag hur en liknande debattartikel sett ut om vi styrt Region Gävleborg och jag varit ordförande för hälso och sjukvårdsnämnden. Det är naturligtvis omöjligt att veta, men att jag lyft det jag uppfattat som framgångar och konsekvenser av framåtsyftande politiska beslut har självklart varit med. Jag kan därför förstå syftet med debattartikeln även om jag har en helt annan bild över hur SD, M, KD och Sjukvårdspartiet styrt sjukvården.

Vad hände då 2025 och vad borde egentligen ha hänt?

Primärvården

Årets stora fråga var regionfullmäktiges beslut om att bolagisera primärvården. Det enda underlag som fanns är en konsultrapport från konsultbolaget Sirona, vars slutsatser är att man i ett första steg lägger hälsocentralerna i ett bolag och i nästa steg säljer ut och privatiserar hälsocentralerna. Enligt rapporten kommer en bolagisering inte att lösa problemen. Man måste privatisera hälsocentralerna om man ska kunna lösa primärvårdens ekonomiska problem. Rapporten pekar också ut potentiella köpare. Vårdbolag som SD, M, KD och Sjukvårdspartiet träffat.

Beslutet fattades utan risk och konsekvensbeskrivning, utan organisatorisk eller ekonomisk beskrivning, ja helt utan beslutsunderlag förutom Sironas privatiseringsrapport.

Vad borde man istället ha gjort?

Att primärvården haft problem under många år är väl känt, därför är det viktigt att man ta ett helhetsgrepp för att lyfta och identifiera de problem som finns. 

Det man borde ha gjort är att ta reda på grundorsaken till primärvårdens problem. Varför är det svårt att bemanna primärvården? Vad är orsaken till primärvårdens ekonomiska och organisatoriska problem? Har primärvården rätt uppdrag? Har primärvården rätt resurser?

Om man vill lösa primärvårdens problem på riktigt måste man göra en grundlig utredning istället för att slarva fram en ideologiskt grundad privatiseringsutredning som enbart lyfter fördelarna med att skapa en vårdmarknad som egentligen står i konflikt med portalparagrafen i hälso och sjukvårdslagen, att vård ska ges efter behov. 

Man borde ha tagit fram utredningen tillsammans med medarbetare, patientföreningar, kommuner och andra intressenter. 

Psykiatrin

Det har under en längre tid funnits kritik mot psykiatrin. Brist på resurser, minskat antal vårdplatser i Hudiksvall efter att SD, M, KD och Sjukvårdspartiet utan politiskt beslut stängt psykosavdelningen i Hudiksvall. Chefer har kommit och gått utan att de egentligen fått förutsättningar att ta tag i de problem som finns. Oroliga upprop från såväl medarbetare som patienter. Det enda positiva man gjort inom psykiatrin är att starta upp ett  SPOT-team i Hälsingland som är en del av öppenvården och ska arbeta för att undvika inläggningar. De har ett viktigt uppdrag och fler team borde startas.

Vad borde man istället ha gjort?

Precis som med primärvården borde man ha tagit fram en fördjupad utredning som beskriver orsakerna till de problem som finns inom psykiatrin. Att sparka chefer löser inga problem om man inte vet grundorsaken till problemen. Det skapar bara oro i organisationen. Patienter jag varit i kontakt med beskriver att det blivit otryggare vid psykiatrin i Hudiksvall sedan man slog ihop avdelningarna och minskade antalet vårdplatser. Har även fått liknande signaler från medarbetare. Människor som nekats vård efter att man bedömt deras psykos som positiv. Patienter som suttit timtals på psykakuten för att sedan bli hemskickade efter enbart ett kort samtal med läkre.

Har psykiatrin rätt förutsättningar att ge invånarna den vård de har behov av? Fungerar det som tänkt mellan psykiatrin och primärvården?

Beroendemottagningarna

Under vårvintern hade sjukvårdsförvaltningen tagit fram ett underlag för att centralisera beroendemottagningarna i Hälsingland till två orter, Bollnäs och Iggesund. Bakgrunden sägs vara den nya socialtjänstlagen och problem med att bemanna beroendemottagningar på fyra orter i Hälsingland. Valet av Iggesund berodde främst på att det var enkelt att ta sig dit med kollektivtrafik. Planen var att beslutet skulle fattas utan politiskt beslut, på samma sätt som när man stängde psykosavdelningen i Hudiksvall. De blev ett ramaskri bland berörda patientgrupper och man organiserade sig, uppvaktade politiken, anordnade ett hearing i Söderhamn.

SD, M, KD och Sjukvårdspartiet har agerat skrämmande passivt. På hearingen i Söderhamn hyllade man förvaltningen och medarbetarnas initiativ, samtidigt som man hävdade att det inte fanns något förslag om en centralisering. Samtidigt har man utarmat Hälsinglands beroendemottagningar genom att tillåtit att bemanningen har minskat.

Vad borde man istället ha gjort?

När det blev känt att förvaltningen tagit fram ett förslag m centralisering borde man fattat ett politiskt beslut i hälso och sjukvårdsnämnden att förpassa förslaget till papperskorgen och istället fattat ett beslut hur man kan stärka en decentraliserad beroendevård. Det främsta skälet till en centralisering är ju svårigheten att bemanna, särskilt i Söderhamn och i Ljusdal.

I Söderhamn har beroendemottagningen varit stängd sedan i somras pga personalbrist. Löser man inte den kommer beroendemottagningarna att centraliseras om det inte fattas ett aktivt politiskt beslut om att satsa på beroendevården. Därför är styrets passivitet oroande.

Mötesplats Afasi.

Nya regler för stöd till föreningar har ställt till det för några föreningar och särskilt för Afasiförbundet. Det har lett till att de viktiga Mötesplats Afasi kommer att stänga och den viktiga verksamheten i form av rehab och träning som utförs på Mötesplats Afasi kommer att upphöra. SD, M, KD och Sjukvårdspartiet har under året uppvaktats från Afasiförbundet, från kommunerna, från regionens egna logopeder med en vädjan om att riva upp beslutet. Men styret har valt att inte lyssna.

Vad borde man istället ha gjort?

Att se över regelverk och riktlinjer med jämna mellanrum är klokt och rätt. Men när konsekvenserna inte blir som man tänkt sig borde SD, M, KD och Sjukvårdspartiet lyssnat på de synpunkter som kommit in, rivit upp beslutet för att i stället ta fram ett regelverk som möjliggör att Mötesplats Afasi har kunnat fortsätta hålla öppet. 

Gratis TBE-vaccin för barn

TBE är en lurig fästingburen sjukdom. I de allra flesta fall är symptomen milda, men i några fall drabbas den smittade av hjärnhinneinflammation som i värsta fall kan leda till döden. Det finns inget botemedel mot TBE, men det finns ett vaccin som ger bra skydd. TBE-fallen ökar i Gävleborg i och med att antalet fästingar som bär på TBE-viruset utbreder sig allt längre norrut. Men vaccinet ingår inte i det allmänna vaccinationsprogrammet, vilket innebär att man måste bekosta vaccineringen med egna pengar. För en barnfamilj kan det bli orimligt dyrt. Det blir med andra ors en klassfråga vilka som har råd att vaccinera sig och utan risk vara ute i naturen, bada och leka. Plocka bär och svamp.

Vad borde man istället ha gjort?

Man borde självklart så som man gjort i andra regioner där fästingar som bär på TBE-virus ökat infört avgiftsfri vaccinering för barn. Istället uppmanade hälso och sjukvårdsnämndens ordförande de familjer som inte har råd att vaccinera sina barn att fira semester längre norrut där TBE-fästingar ännu inte etablerat sig…

Mötesplatser

Jag har under året träffat många föreningar, främst patient och anhörigföreningar. Dessa har lyft en hel del frågor som utifrån deras perspektiv borde ha högre prioritet. Bröstcanserföreningarna har lyft frågan om lymfmassage. En behandling som inte erbjuds i Region Gävleborg. Reumatikerna har lyft frågan om den uteblivna klimatvården trots påståenden från SD, M, KD och Sjukvårdspartiet om att man satsar på klimatvård. Patientföreningar inom psykiatrin har lyft behovet att stärka psykiatrin. Listan kan göras mycket lång.

Det som är gemensamt är att många föreningar lyfter behovet av mötesplatser för att motverka ofrivillig ensamhet. Mötesplatser där man på ett otvunget sätt kan besöka, utan att det egentligen ställs några krav, där man får vara sig själv. Jag tänker särskilt på när jag besökte Träffpunkten i Gävle och de jag träffade där var oroliga inför julen och andra helger eftersom Träffpunkten då var stängd och ensamheten dessa helger för många är som svårast.

Vad borde man istället ha gjort?

Man borde självklart ha satsat en del resurser på att möjliggöra fler mötesplatser som drivs av patientföreningar, anhörigföreningar, eller andra i civilsamhället. Den ofrivilliga, påtvingade ensamheten är ett stort gissel, ett stor anledning till psykisk ohälsa, särskilt bland grupper som redan är sköra och utsatta.

Det finns säkert många fler frågor som vi borde ha jobbat med. Psykisk ohälsa hos barn, bättre samverkan med kommuner inom äldrevård och skolhälsovård. Enklare och mer logiska regler för sjukresor. Man borde ha stärkt resurserna till sjukvården när införandet av Cosmic havererade osv.

Men det är klart. Sånt vill ju inte KD kännas vid när de skickar en julhälsning som beskriver sin egen härlighet. 

De säger en sak, men gör tvärtom.

 De säger att de satsar på psykiatrin men verkligheten i Hälsingland visar något helt annat

 

En ganska stor del av min arbetstid använder jag till att läsa handlingar, utredningar, beslutsunderlag och en hel massa annat.

 

Det här inlägget kommer sig av läsningen av två nationella rapporter om dels vuxenpsykiatrin och dels barn- och ungdomspsykiatrin i vårt land. Tyvärr utmärker sig behoven och vården i Gävleborg på ett vis som är politiskt motiverat.

 

Regionstyret SD, M, KD och Sjukvårdspartiet säger att de satsar. Att de prioriterar psykisk hälsa. Att barn, unga och vuxna med psykisk ohälsa är viktiga för dem.

 

Men verkligheten är en annan. Och det vet vi nu när rapporterna bekräftar det många redan anat: Region Gävleborg har allvarliga och växande brister inom psykiatrin. Både för vuxna och för barn. Och särskilt i Hälsingland.

Det är svårt att förstå hur styret fortfarande kan hävda att de satsar på psykiatrin. För samtidigt som de gör dessa påståenden har de genomfört eller medverkat till flera nedläggningar av vård.

 

Heldygnsvården i Hudiksvall har sommarstängt. Patienter i kris från Ljusdal, Bollnäs och Nordanstig måste nu ta sig hela vägen till Gävle, mitt i svåraste lidandet. Samtidigt har förslag lagts om att slå samman beroendemottagningar i Hälsingland till en enda ort. Centralisering på pappret, avveckling i praktiken.

 

Socialdemokraterna har motsatt sig detta. Vi har stått upp för rätten till vård nära, för att den inte ska bero på var du bor. Men det har inte hjälpt. SD och M har valt att köra över både professionen, brukare, patienter och anhöriga. Resultatet är att en redan hårt pressad psykiatri nu drabbas ännu mer. Det är en politisk nedmontering.

 

Och det stannar inte där. SKR:s rapport om barn- och ungdomspsykiatrin slår fast att Region Gävleborg är bland de sämsta i landet på att leva upp till vårdgarantin. Fler barn än på många andra håll får vänta mer än 30 dagar på utredning och behandling, ibland månader. Situationen är särskilt allvarlig i Hälsingland, där bristen på läkare och psykologer är akut.

 

Det innebär att barn med neuropsykiatriska diagnoser inte får den hjälp de behöver. Att barn med ångest, depression eller självskadebeteende får vänta. Att hela familjer lämnas i ovisshet. Att skolmisslyckanden och förlorad framtidstro cementeras. Rapporten beskriver en vård där barns rätt till hjälp i tid beror på vilket postnummer de råkar ha. Men SD och M har satsat på vårdformen och den är ju prioriterad.

 

Gävleborgs psykiatri har mycket omfattande och djupgående problem, inte på grund av plötsliga svårigheter utan på grund av politiska beslut. Det är SD, M, KD och Sjukvårdspartiet som bär ansvaret för den här utvecklingen. De vet vad som händer. De har fått rapporterna. De hör varningarna. Ändå har de gått vidare och verkställt sin politik.

 

Men Hälsingland förtjänar bättre. Barnen förtjänar bättre. De som kämpar med beroende, ångest, psykos, nedstämdhet eller trauma förtjänar bättre.

Från deltagande till tystnad.

 Från deltagande till tystnad

 

Det finns ett särskilt sorts obehag i att arbeta i en organisation där beslut fattas över ens huvud. Inte för att man inte får som man vill – det gör man sällan – utan för att man inte ens får vara med och tala. Det är det som händer nu i Region Gävleborgs primärvård. Det är inte bara ett systemskifte i vården som pågår, utan ett skifte i hur människor tillåts vara delaktiga i sina egna arbetsliv.

 

När SD och M driver igenom bolagiseringen av hälsocentralerna pratar de gärna om struktur, kostnadseffektivitet och flexibilitet. Men det de inte pratar om är att hela beslutet vilar på att aktivt bortse från de som jobbar i verksamheten. Läkarna. Sjuksköterskorna. Fysioterapeuterna. Kuratorerna. De som vet hur primärvård fungerar i verkligheten, men som nu reduceras till en logistikfråga och siffror.

 

Det som slår en när man talar med anställda om deras bild av bolagiseringen av deras arbetsplats och läser igenom frågor som dom har skickat in, är att dom efterfrågar något så grundläggande som att bli lyssnad på och ges svar: Vad ska ingå i bolaget? Hur ska det ledas? Vem blir min chef? Kommer mitt team att splittras? Kommer min utbildning att kunna fullföljas? Kommer jag ha rätt till övertid? Måste jag söka nytt arbetstillstånd? Får jag säga nej till att gå över till vårdbolaget?

 

Det är ingen liten sak när människor börjar ställa den typen av frågor. Det är ett tecken på att tilliten är på väg att försvinna. Att beslut tas på ett sätt som inte går att förstå. Att tystnaden börjar kännas som det säkraste valet.

 

Personal beskriver hur nuvarande chefer inte har mandat att driva utveckling. Hur de istället för att stå upp för verksamheten måste lyda minsta vink från högsta ledningen. Hur man nu rekryterar chefer som bekräftar snarare än ifrågasätter. Hur frågor om kvalitet, utbildning och professionens behov kommer i andra hand.

 

Och det finns något djupt olustigt i den tystnad som nu börjar breda ut sig. Frågan är inte varför människor slutar engagera sig, utan varför de skulle fortsätta. Man är rädd för att bli omplacerad, rädd för att förlora sin ST-utbildning, rädd för att gå in i en ny anställning utan att veta vilka villkor som gäller. Det är en arbetsplats man söker sig bort från.

 

Regionen står redan idag inför stora svårigheter att rekrytera och behålla personal. Det vet alla som varit i kontakt med primärvården i Gävleborg. I stället för att möta det med långsiktiga investeringar i arbetsmiljö, tillit och ansvar får medarbetarna beskedet att de ska jobba hårdare, ta fler jourer, acceptera nya strukturer som de inte varit med och utforma.

 

SD och M talar om effektivisering, men bygger modeller som försvårar samverkan. Man talar om flexibilitet, men skapar strukturer som splittrar team. Man talar om närhet, men tar besluten långt bort från dem som berörs. Det är så man avvecklar framtidstro.

 

Demokrati måste få finnas på arbetsplatsen. I samtalet mellan chef och medarbetare. I möjligheten att påverka sin arbetssituation. I tilliten till att man räknas. När det försvinner, spelar det ingen roll vad som står i styrdokumenten. Då tappar man människor.

 

Det är just det som håller på att hända. Inte på ett dramatiskt sätt. Inte i stora protester. Utan i små steg. En läkare och en sjuksköterska som börjar se sig om efter annat. En ST som avbryts. Ett arbetslag som slutar samarbeta. En arbetsplats där luften går ur.

 

Det är det som gör att det här affärsdrivande vårdbolaget inte kommer att fungera: Den bärs inte av dom som ska göra jobbet. Dom får inte vara med och förbereda och utforma sin egen arbetsplats.

 

När människor får vara med och forma sin vardag tar de också ansvar för helheten. Det är då man bygger något som håller. När det inte sker då återstår bara instruktioner och kontroll ovanifrån.

Och ingen vill jobba i ett system som bara ser en som någon som ska lyda.

 

Från bolagisering till utförsäljning – vad är det egentligen som pågår i Gävleborg?

Just nu sker något allvarligt med vår vård i Gävleborg. Kanske har du hört orden i förbifarten –bolagisering, privatisering, hälsocentraler i egen regi – men inte riktigt hängt med om vad det handlar om. Det är helt rimligt. Mycket av det som händer sker bakom stängda dörrar, med få tydliga besked. Men det berör oss alla.

 

Bakgrunden är att SD, M, KD och Sjukvårdspartiet har beställt en utredning. Den kostade 1,2 miljoner kronor och togs fram av det privata konsultbolaget Sirona. Syftet var att få förslag på hur primärvården – alltså hälsocentralerna i Region Gävleborg – bättre ska klara sin ekonomi. I rapporten, som nu blivit grund för hela styrets politik, föreslås en tvåstegslösning: först ska man bolagisera den offentliga primärvården och därefter sälja den till privata vårdbolag.

 

Bolagiseringen är alltså bara första steget. Men det är ett nödvändigt steg för att kunna sälja. För att ett privat bolag ska kunna ta över en hälsocentral måste den först göras om till ett aktiebolag – med vinstintresse, styrelse och affärslogik. Det är exakt det som nu pågår i Region Gävleborg.

 

I rapporten, som är framtagen av styrets egna partier, rekommenderas detta alternativ mycket tydligt. På sidorna 21 till 23 lyfts så kallat “åtgärdsalternativ B” fram som det mest effektiva: att sälja hälsocentralerna till privata vårdbolag. Det är där man ser störst chans att få bort underskotten, enligt rapporten. På sidan 76 nämns till och med vilka företag som kan bli köpare: Capio, Praktikertjänst, Premicare, Hälsopartner, Doktorama och Gefle Läkargrupp. Några är redan verksamma i regionen och går med överskott, vilket enligt Sirona gör dem attraktiva som framtida ägare.

 

Samtidigt som detta händer – medan projektledare anställs, bolagsordningar förbereds och ägardirektiv skrivs – försäkrar styret att de inteplanerar att sälja någon hälsocentral. Men varför ska man tro på det löftet, när hela modellen man följer bygger på just en sådan försäljning? När regionstyrelsens ordförande inte ens vill lova att någon försäljning inte kommer att ske? Och framför allt: varför ska man lita på dem, när de gång på gång brutit tidigare löften?

 

Löftet om att inte stänga hälsocentralerna i Ljusne och Baldersnäs? Sveket är ett faktum, båda är stängda. Löftet om att återöppna familjeläkarjouren i Sandviken? Också brutet. Psykosavdelningen i Hudiksvall är nedlagd. Beroendevården i Hälsingland centraliseras.

 

Det är ett mönster. Ett där man säger en sak men gör en annan. Och nu gäller det hälsocentralerna.

 

Så nästa gång du hör att “ingen hälsocentral kommer att säljas” – ställ frågan: varför bolagiserar ni då, om ni inte tänker sälja? Och varför följer ni en rapport där det uttryckligen står att försäljning är nästa steg, med företag och allt redan listade?

I grunden handlar det om tillit. Om man kan lita på att den vård vi alla betalar för också ska finnas kvar för oss alla. Och just nu pekar allt på att det inte är fallet.

 

Om demokrati och respekten för de demokratiska processerna. Vem fattar besluten?

 Jag vill lyfta en viktig fråga om hur beslut fattas i vården – och framför allt om vem som har rätt att fatta dem. Just nu diskuteras en möjlig nedläggning av beroendevård, men det är oklart om det ens kommer upp för beslut i hälso- och sjukvårdsnämnden. Det här är ett stort problem, och vill förklara varför.

 

Beroendevården är en central del av hälso- och sjukvården. Det handlar om människor som kämpar med svåra sjukdomar och som behöver samhällets stöd för att få vård, rehabilitering och en väg tillbaka till ett fungerande liv. Att fatta beslut om att lägga ner eller förändra en sådan verksamhet är inget som ska ske i det tysta eller genom informella beslut bakom stängda dörrar. Det är ett politiskt ansvar som måste hanteras öppet, och det är hälso- och sjukvårdsnämnden som ska fatta det beslutet.

 

Varför är det så viktigt? Jo, för att demokratin bygger på ansvarsutkrävande. Om vården förändras eller försämras, då ska väljarna veta vem som har fattat beslutet och på vilka grunder. Om det inte ens lyfts i nämnden, hur ska vi i oppositionen kunna granska underlagen, ställa frågor och föra en politisk debatt? Hur ska medborgarna få insyn i vad som sker?

 

Att försöka driva igenom stora förändringar utan att ta upp dem i nämnden är en genväg som skadar demokratin. Oppositionens roll är inte bara att kritisera, det handlar också om att informeras, analysera och påverka. Vi representerar en stor del av väljarna, och det är vår uppgift att säkerställa att besluten fattas på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Om majoriteten kringgår nämnden, då blir det omöjligt för oss att göra det jobbet.

 

Det här handlar också om öppenhet och transparens. Beslut som rör vården ska inte smygas igenom via interna processer där bara ett fåtal personer är involverade. Det ska finnas ordentliga beslutsunderlag, en offentlig diskussion och möjlighet för allmänheten att förstå vad som händer. Det är grunden för att invånarna ska kunna känna tillit till politiken.

 

Vi vet att beroendevården redan är hårt pressad. Vi vet att det finns ett stort behov av insatser för att hjälpa människor ur missbruk. Att förändra eller lägga ner vården är ett extremt allvarligt beslut – och det måstetas av de folkvalda som har ansvar för sjukvården, inte genom administrativa genvägar där politikerna i efterhand kan skylla på ”tjänstemannabeslut” eller vaga processer.

 

Om majoriteten i hälso- och sjukvårdsnämnden står bakom en nedläggning, då ska de våga fatta det beslutet öppet och offentligt. De ska ta ansvar för konsekvenserna, stå till svars inför väljarna och vara beredda att försvara sitt beslut. Att undvika nämnden är inte att ta ansvar – det är att gömma sig.

 

Så frågan är enkel: Kommer frågan om nedläggning av beroendevård att tas upp i hälso- och sjukvårdsnämnden? Eller försöker man driva igenom det utan en riktig politisk prövning?

Om demokratis och respekten för de demokratiska processerna 1

 Jag vill resonera lite om en viktig princip i vårt demokratiska system – rätten för oppositionen att kalla till extra sammanträden. Det kanske låter tekniskt, men i grunden handlar det om något enkelt: respekt för demokratin och för det regelverk som finns.

Vi i oppositionen har begärt ett extra sammanträde med regionstyrelsen. Det är en rättighet vi har enligt kommunallagen, och det finns inga tveksamheter kring att den ska respekteras. När en tillräckligt stor minoritet kräver ett extra sammanträde ska det hållas. Det är inte en fråga om tycke och smak, inte något som majoriteten kan välja att ignorera – det är en demokratisk skyldighet.

 

Trots detta har vi ännu inte sett någon kallelse, trots att begäran skickades in den 25 februari. Så vad innebär det? Rent juridiskt finns ingen exakt tidsgräns för när ett extra sammanträde måste hållas. Det står inte i lagen att det måste ske ”inom X antal dagar”. Men betyder det att det kan dröja hur länge som helst? Nej, självklart inte.

 

Lagen finns där för att säkerställa att vi i oppositionen kan lyfta viktiga frågor – inte för att majoriteten ska kunna gömma sig bakom teknikaliteter och förhala. Det är därför självklart att kallelsen ska komma inom rimlig tid. Rimligt för att oppositionen faktiskt ska kunna påverka. Rimligt för att demokratin ska fungera. Rimligt för att vi ska kunna lita på att de spelregler vi alla ska följa gäller, oavsett vem som har makten.

 

Men det här handlar inte bara om lagtext, utan om respekt för demokratins principer. En välfungerande demokrati bygger på att alla parter – även de som för tillfället har makten – tar ansvar för att oppositionen får göra sitt jobb. Att oppositionen ska kunna ifrågasätta, lyfta viktiga frågor och få till beslut som annars skulle kunna tystas ner. Om man börjar tänja på de principerna, om man förhalar och ignorerar minoritetens rättigheter, då är vi på ett sluttande plan. Då börjar demokratin handla mer om maktspel än om verklig öppenhet och insyn.

 

Och det här är viktigt även för medborgarna. För om de som styr börjar förhala och obstruera när det inte passar dem, vad säger det om hur de ser på transparens? Om det inte finns några sakliga skäl till att dra ut på processen, vad är då anledningen? Vill man undvika debatt? Vill man skjuta upp ett obekvämt ärende? Vill man bara markera sin makt?

 

Det är skillnad på att behöva lite tid för att planera ett sammanträde och att medvetet dra ut på tiden för att förhindra oppositionen att göra sitt jobb. Och om det nu finns någon praktisk anledning till dröjsmålet, då är det väl bara att kommunicera det? Berätta vad som händer. Sätt ut ett datum. Visa att processen hanteras på ett schysst och rättvist sätt. Då undviker man också onödiga spekulationer om att man försöker gömma sig undan granskning.

 

I slutändan är det här en fråga om hur vi behandlar varandra i politiken. Majoriteten har makten, men demokratin är inte till för enbart dem. Oppositionen har också en roll, och den rollen ska respekteras. Annars undergrävs hela systemet, och det riskerar att slå tillbaka på alla.

2024. Året som tydliggjorde skillnaderna i politiken, att det spelar roll vilka som styr

Moderaterna gör skillnad är rubriken på en debattartikel publicerad på nyårsaftonen signerad av de tre moderata regionråden. Jag håller med dem. Skillnaden är tydlig mellan den politik som förs av SD och M i Region Gävleborg och i landet jämfört med den politik som fördes när socialdemokraterna ledde Region Gävleborg och landet. Och det är egentligen bra! 

Ibland får man ju höra när man träffar väljare att det inte spelar någon roll vilka man röstar på. Det är ju bara varianter av samma sak. Med två år av moderatledd och SD-orkestrerad politik blir det allt tydligare att det spelar roll vilka man röstar på. Det är viktigt för demokratin att skillnaderna mellan partiernas politik är tydlig.

Men den SD och M-politik som styr Region Gävleborg idag är allt annat än bra. Högre patientavgifter, dyrare tandvård, dyrare kollektivtrafik. Minskade anslag till föreningsliv och studieförbund. Minskade anslag till kulturen. Tydligare politisk styrning över vilken konst som anses vara rätt. Entréavgifter till Länsmuseet. Rekordstora ekonomiska underskott, längre köer och sämre tillgänglighet till sjukvården, främst kvinnosjukvård och ögon. Personalbrist har lett till stängda vårdavdelningar inom psykiatrin, nedlagda hälsocentraler och sämre tillgänglighet till mammografi mm. En begynnande chefsflykt inom främst sjukvården. En tystnadskultur som breder ut sig allt mer inom regionens verksamheter. En oförmåga att ta tag i de problem som finns.

Det vanliga är ju att man tar fram en gemensam politisk plattform som tar ett helhetsgrepp över samtliga politikområden och som sträcker sig över hela mandatperioden. Det har man inte inte gjort. Istället portionerar man ut sin politik genom så kallade uppdrag i budgeten. Det har i mina ögon lett till en spretig politik utan egentlig helhet och riktning.

Så visst gör moderaterna skillnad…

Årets stora fråga inom sjukvården har varit bolagiseringen av primärvården. Om det är hela primärvården eller endast hälsocentralerna som ska bolagiseras vet SD och M inte riktigt än. Man säger sig vilja ha en mer platt organisation, större inflytande för medarbetarna, tydligare fokus på ledarskap och ekonomi. Som jag ser det så kan man uppnå det redan idag utan att skapa en helt ny organisation med styrelse, VD, ekonomichef och tillhörande stab. Det är bara att fatta beslut. Bolag har dessutom en tendens att centralisera verksamhet, lägga ner de olönsamma enheterna och skapa färre men större enheter i syfte att maximera vinsten. Det finns enbart ett logiskt skäl att bolagisera hälsocentralerna och det är att lättare kunna sälja dem i ett senare skede.

Vi från oppositionen har även under året kritiserat styret för bristande beslutsunderlag. Att ha bra och väl genomarbetade beslutsunderlag är en viktig demokratifråga. Hur ska opposition, media och allmänhet kunna granska och sätta sig in i frågorna om underlag saknas? Eller att underlag  inte delges till allmänhet och media innan beslut fattas? Det främsta exemplet är frågan om bolagiseringen av primärvården. Där finns egentligen ingenting förutom en beställd konsultrapport som hävdar att alla problem försvinner om man privatiserar hälsocentralerna. När vi från oppositionen kräver underlag i form av förstudier, risk och konsekvensanalyser, remissrundor mm får vi till svar att det tar man sen, efter besluten. 

Ett högst annorlunda och ur demokratiskt perspektiv synnerligen tveksamt arbetssätt. Det jag grubblat på är om det handlar om inkompetens eller om det är ett medvetet arbetssätt i syfte att försvåra insyn och granskning? 

Den största och egentligen viktigaste frågan inom sjukvården är ju den om kompetensförsörjningen. Det råder stor kompetensbrist inom flera områden där bristen på primärvårdsläkare är den mest akuta. Det fattas runt 60 läkare, vilket kan leda till att fler hälsocentraler än Ljusne och Baldersnäs kan tvingas att stänga. Höjer man blicken ser man att det saknas flera tusen primärvårdsläkare i hela landet. Men regeringen tycks blunda för problemet och hävdar att det är regionernas ansvar. Psykiatrin i Hudiksvall har också varit svårt drabbad av personalbrist. Det var ju det egentliga skälet till att man lade ner psykosavdelningen. I somras stängde barnavdelningen och neonatalen i Hudik under fyra veckor pga personalbrist. Mammografin i Bollnäs har varit periodvis stängd av samma skäl.  Många av de köer som finns beror på personalbrist. Tyvärr verkar styret borra ner huvudet i sanden och låtsas som att dessa problem löses genom en bolagisering av de regiondrivna hälsocentralerna…

Vad har då oppositionen gjort under året? 

När det gäller sjukvården har vi socialdemokrater tagit fram en plan för att hantera såväl kompetensförsörjning som organisation och ekonomi. Syftet med planen är att tydliggöra hur vi socialdemokrater hade prioriterat om vi styrt för att få ordning på sjukvårdens ekonomiska och organisatoriska problem. Att visa att det går att göra viktiga politiska prioriteringar även i svåra tider, att det går att arbeta för en mer jämlik sjukvård trots stora underskott. Vi har även skrivit ett stort antal motioner som utgått från vårt länsprogram som togs fram inför valet, dvs den politik vi lovat väljarna att driva. Vi har lämnat in ett stort antal interpellationer där vi ställer styret till svars för konsekvenserna av deras politik och prioriteringar. Vi har skrivit ett stort antal debattartiklar där vi lyft aktuella frågor och presenterat alternativ till styrets politik.

Min kanske viktigaste insats under året har varit bortom rubriker och de dagsaktuella frågorna. Det har handlat om de många träffar jag haft med patient och brukarorganisationer runt om i länet. Jag har velat veta om vi socialdemokrater har fångat rätt frågor i vårt arbete med att skapa en mer jämlik sjukvård. Det har varit möten som berört och som gett mig viktiga insikter om min roll som politiker, vilka frågor som är viktiga och vilka perspektiv jag ska ha i fokus i mitt uppdrag som politiker och medborgarföreträdare. 

Det är nämligen lätt att som politiker tappa bort sig själv och bli något annat än det man är satt att göra, nämligen att företräda medborgarna. Istället blir man en slags verksamhetsföreträdare som istället för att ha medborgarnas perspektiv tar verksamhetens perspektiv även i politiska frågor. Och ibland krockar dessa perspektiv med varandra, vilket i värsta fall skapar en grogrund för politikerförakt.

Den kritik jag mött under mina möten med patient och brukarföreningar har i de flesta fall varit berättigad. Det har ofta handlat om bristande respekt från sjukvården, oförmåga eller ovilja att lyssna på patienten, oförmåga eller ovilja att se hela patienten istället för att enbart se symptom och sjukdom. Det gäller särskilt personer och patientgrupper med psykisk ohälsa. En annan viktig fråga som lyfts är frågan om mötesplatser. Ensamheten bland människor med psykisk ohälsa är stor och sjukvårdens insatser i form av olika behandlingar kan vara otillräckliga om inte ensamheten kan brytas. Att skapa mötesplatser för ensamma är en relativt billig insats som gör stor nytta. De fåtal mötesplatser som finns visar detta med önskad tydlighet. 

Någonstans här, bortom de dagsaktuella frågorna finns kanske vår viktigaste uppgift som politiker. 

Att utifrån våra partiers värderingar företräda människor, deras perspektiv och behov. De bortglömda, de som inte passar in eller i värsta fall sorterats bort ur samhällsgemenskapen. Jag har träffat människor som när de får vara sitt bästa jag uträttat underverk, men när samhället lämnar dem åt sitt öde sjunker ner i det svartaste av mörker orsakad av en giftcocktail av byråkrati och människosyn.

Att skapa ett samhälle som lirar med alla dess invånare är nog inte främst en fråga om resurser eller pengar. Det handlar om människosyn och respekt. Om vi kan ändra synen kan vi komma långt med de knappa resurser vi idag har. Det kanske låter som stora ord, men de berättelser och människoöden jag fått till mig i de träffar jag haft har förändrat min syn på min uppgift som politiker. 

2024 har varit ett för mig nyttigt och lärorikt år som jag kommer att h stor nytta av 2025 och framåt.