Om demokrati och respekten för de demokratiska processerna. Vem fattar besluten?

 Jag vill lyfta en viktig fråga om hur beslut fattas i vården – och framför allt om vem som har rätt att fatta dem. Just nu diskuteras en möjlig nedläggning av beroendevård, men det är oklart om det ens kommer upp för beslut i hälso- och sjukvårdsnämnden. Det här är ett stort problem, och vill förklara varför.

 

Beroendevården är en central del av hälso- och sjukvården. Det handlar om människor som kämpar med svåra sjukdomar och som behöver samhällets stöd för att få vård, rehabilitering och en väg tillbaka till ett fungerande liv. Att fatta beslut om att lägga ner eller förändra en sådan verksamhet är inget som ska ske i det tysta eller genom informella beslut bakom stängda dörrar. Det är ett politiskt ansvar som måste hanteras öppet, och det är hälso- och sjukvårdsnämnden som ska fatta det beslutet.

 

Varför är det så viktigt? Jo, för att demokratin bygger på ansvarsutkrävande. Om vården förändras eller försämras, då ska väljarna veta vem som har fattat beslutet och på vilka grunder. Om det inte ens lyfts i nämnden, hur ska vi i oppositionen kunna granska underlagen, ställa frågor och föra en politisk debatt? Hur ska medborgarna få insyn i vad som sker?

 

Att försöka driva igenom stora förändringar utan att ta upp dem i nämnden är en genväg som skadar demokratin. Oppositionens roll är inte bara att kritisera, det handlar också om att informeras, analysera och påverka. Vi representerar en stor del av väljarna, och det är vår uppgift att säkerställa att besluten fattas på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Om majoriteten kringgår nämnden, då blir det omöjligt för oss att göra det jobbet.

 

Det här handlar också om öppenhet och transparens. Beslut som rör vården ska inte smygas igenom via interna processer där bara ett fåtal personer är involverade. Det ska finnas ordentliga beslutsunderlag, en offentlig diskussion och möjlighet för allmänheten att förstå vad som händer. Det är grunden för att invånarna ska kunna känna tillit till politiken.

 

Vi vet att beroendevården redan är hårt pressad. Vi vet att det finns ett stort behov av insatser för att hjälpa människor ur missbruk. Att förändra eller lägga ner vården är ett extremt allvarligt beslut – och det måstetas av de folkvalda som har ansvar för sjukvården, inte genom administrativa genvägar där politikerna i efterhand kan skylla på ”tjänstemannabeslut” eller vaga processer.

 

Om majoriteten i hälso- och sjukvårdsnämnden står bakom en nedläggning, då ska de våga fatta det beslutet öppet och offentligt. De ska ta ansvar för konsekvenserna, stå till svars inför väljarna och vara beredda att försvara sitt beslut. Att undvika nämnden är inte att ta ansvar – det är att gömma sig.

 

Så frågan är enkel: Kommer frågan om nedläggning av beroendevård att tas upp i hälso- och sjukvårdsnämnden? Eller försöker man driva igenom det utan en riktig politisk prövning?

Om demokratis och respekten för de demokratiska processerna 1

 Jag vill resonera lite om en viktig princip i vårt demokratiska system – rätten för oppositionen att kalla till extra sammanträden. Det kanske låter tekniskt, men i grunden handlar det om något enkelt: respekt för demokratin och för det regelverk som finns.

Vi i oppositionen har begärt ett extra sammanträde med regionstyrelsen. Det är en rättighet vi har enligt kommunallagen, och det finns inga tveksamheter kring att den ska respekteras. När en tillräckligt stor minoritet kräver ett extra sammanträde ska det hållas. Det är inte en fråga om tycke och smak, inte något som majoriteten kan välja att ignorera – det är en demokratisk skyldighet.

 

Trots detta har vi ännu inte sett någon kallelse, trots att begäran skickades in den 25 februari. Så vad innebär det? Rent juridiskt finns ingen exakt tidsgräns för när ett extra sammanträde måste hållas. Det står inte i lagen att det måste ske ”inom X antal dagar”. Men betyder det att det kan dröja hur länge som helst? Nej, självklart inte.

 

Lagen finns där för att säkerställa att vi i oppositionen kan lyfta viktiga frågor – inte för att majoriteten ska kunna gömma sig bakom teknikaliteter och förhala. Det är därför självklart att kallelsen ska komma inom rimlig tid. Rimligt för att oppositionen faktiskt ska kunna påverka. Rimligt för att demokratin ska fungera. Rimligt för att vi ska kunna lita på att de spelregler vi alla ska följa gäller, oavsett vem som har makten.

 

Men det här handlar inte bara om lagtext, utan om respekt för demokratins principer. En välfungerande demokrati bygger på att alla parter – även de som för tillfället har makten – tar ansvar för att oppositionen får göra sitt jobb. Att oppositionen ska kunna ifrågasätta, lyfta viktiga frågor och få till beslut som annars skulle kunna tystas ner. Om man börjar tänja på de principerna, om man förhalar och ignorerar minoritetens rättigheter, då är vi på ett sluttande plan. Då börjar demokratin handla mer om maktspel än om verklig öppenhet och insyn.

 

Och det här är viktigt även för medborgarna. För om de som styr börjar förhala och obstruera när det inte passar dem, vad säger det om hur de ser på transparens? Om det inte finns några sakliga skäl till att dra ut på processen, vad är då anledningen? Vill man undvika debatt? Vill man skjuta upp ett obekvämt ärende? Vill man bara markera sin makt?

 

Det är skillnad på att behöva lite tid för att planera ett sammanträde och att medvetet dra ut på tiden för att förhindra oppositionen att göra sitt jobb. Och om det nu finns någon praktisk anledning till dröjsmålet, då är det väl bara att kommunicera det? Berätta vad som händer. Sätt ut ett datum. Visa att processen hanteras på ett schysst och rättvist sätt. Då undviker man också onödiga spekulationer om att man försöker gömma sig undan granskning.

 

I slutändan är det här en fråga om hur vi behandlar varandra i politiken. Majoriteten har makten, men demokratin är inte till för enbart dem. Oppositionen har också en roll, och den rollen ska respekteras. Annars undergrävs hela systemet, och det riskerar att slå tillbaka på alla.

2024. Året som tydliggjorde skillnaderna i politiken, att det spelar roll vilka som styr

Moderaterna gör skillnad är rubriken på en debattartikel publicerad på nyårsaftonen signerad av de tre moderata regionråden. Jag håller med dem. Skillnaden är tydlig mellan den politik som förs av SD och M i Region Gävleborg och i landet jämfört med den politik som fördes när socialdemokraterna ledde Region Gävleborg och landet. Och det är egentligen bra! 

Ibland får man ju höra när man träffar väljare att det inte spelar någon roll vilka man röstar på. Det är ju bara varianter av samma sak. Med två år av moderatledd och SD-orkestrerad politik blir det allt tydligare att det spelar roll vilka man röstar på. Det är viktigt för demokratin att skillnaderna mellan partiernas politik är tydlig.

Men den SD och M-politik som styr Region Gävleborg idag är allt annat än bra. Högre patientavgifter, dyrare tandvård, dyrare kollektivtrafik. Minskade anslag till föreningsliv och studieförbund. Minskade anslag till kulturen. Tydligare politisk styrning över vilken konst som anses vara rätt. Entréavgifter till Länsmuseet. Rekordstora ekonomiska underskott, längre köer och sämre tillgänglighet till sjukvården, främst kvinnosjukvård och ögon. Personalbrist har lett till stängda vårdavdelningar inom psykiatrin, nedlagda hälsocentraler och sämre tillgänglighet till mammografi mm. En begynnande chefsflykt inom främst sjukvården. En tystnadskultur som breder ut sig allt mer inom regionens verksamheter. En oförmåga att ta tag i de problem som finns.

Det vanliga är ju att man tar fram en gemensam politisk plattform som tar ett helhetsgrepp över samtliga politikområden och som sträcker sig över hela mandatperioden. Det har man inte inte gjort. Istället portionerar man ut sin politik genom så kallade uppdrag i budgeten. Det har i mina ögon lett till en spretig politik utan egentlig helhet och riktning.

Så visst gör moderaterna skillnad…

Årets stora fråga inom sjukvården har varit bolagiseringen av primärvården. Om det är hela primärvården eller endast hälsocentralerna som ska bolagiseras vet SD och M inte riktigt än. Man säger sig vilja ha en mer platt organisation, större inflytande för medarbetarna, tydligare fokus på ledarskap och ekonomi. Som jag ser det så kan man uppnå det redan idag utan att skapa en helt ny organisation med styrelse, VD, ekonomichef och tillhörande stab. Det är bara att fatta beslut. Bolag har dessutom en tendens att centralisera verksamhet, lägga ner de olönsamma enheterna och skapa färre men större enheter i syfte att maximera vinsten. Det finns enbart ett logiskt skäl att bolagisera hälsocentralerna och det är att lättare kunna sälja dem i ett senare skede.

Vi från oppositionen har även under året kritiserat styret för bristande beslutsunderlag. Att ha bra och väl genomarbetade beslutsunderlag är en viktig demokratifråga. Hur ska opposition, media och allmänhet kunna granska och sätta sig in i frågorna om underlag saknas? Eller att underlag  inte delges till allmänhet och media innan beslut fattas? Det främsta exemplet är frågan om bolagiseringen av primärvården. Där finns egentligen ingenting förutom en beställd konsultrapport som hävdar att alla problem försvinner om man privatiserar hälsocentralerna. När vi från oppositionen kräver underlag i form av förstudier, risk och konsekvensanalyser, remissrundor mm får vi till svar att det tar man sen, efter besluten. 

Ett högst annorlunda och ur demokratiskt perspektiv synnerligen tveksamt arbetssätt. Det jag grubblat på är om det handlar om inkompetens eller om det är ett medvetet arbetssätt i syfte att försvåra insyn och granskning? 

Den största och egentligen viktigaste frågan inom sjukvården är ju den om kompetensförsörjningen. Det råder stor kompetensbrist inom flera områden där bristen på primärvårdsläkare är den mest akuta. Det fattas runt 60 läkare, vilket kan leda till att fler hälsocentraler än Ljusne och Baldersnäs kan tvingas att stänga. Höjer man blicken ser man att det saknas flera tusen primärvårdsläkare i hela landet. Men regeringen tycks blunda för problemet och hävdar att det är regionernas ansvar. Psykiatrin i Hudiksvall har också varit svårt drabbad av personalbrist. Det var ju det egentliga skälet till att man lade ner psykosavdelningen. I somras stängde barnavdelningen och neonatalen i Hudik under fyra veckor pga personalbrist. Mammografin i Bollnäs har varit periodvis stängd av samma skäl.  Många av de köer som finns beror på personalbrist. Tyvärr verkar styret borra ner huvudet i sanden och låtsas som att dessa problem löses genom en bolagisering av de regiondrivna hälsocentralerna…

Vad har då oppositionen gjort under året? 

När det gäller sjukvården har vi socialdemokrater tagit fram en plan för att hantera såväl kompetensförsörjning som organisation och ekonomi. Syftet med planen är att tydliggöra hur vi socialdemokrater hade prioriterat om vi styrt för att få ordning på sjukvårdens ekonomiska och organisatoriska problem. Att visa att det går att göra viktiga politiska prioriteringar även i svåra tider, att det går att arbeta för en mer jämlik sjukvård trots stora underskott. Vi har även skrivit ett stort antal motioner som utgått från vårt länsprogram som togs fram inför valet, dvs den politik vi lovat väljarna att driva. Vi har lämnat in ett stort antal interpellationer där vi ställer styret till svars för konsekvenserna av deras politik och prioriteringar. Vi har skrivit ett stort antal debattartiklar där vi lyft aktuella frågor och presenterat alternativ till styrets politik.

Min kanske viktigaste insats under året har varit bortom rubriker och de dagsaktuella frågorna. Det har handlat om de många träffar jag haft med patient och brukarorganisationer runt om i länet. Jag har velat veta om vi socialdemokrater har fångat rätt frågor i vårt arbete med att skapa en mer jämlik sjukvård. Det har varit möten som berört och som gett mig viktiga insikter om min roll som politiker, vilka frågor som är viktiga och vilka perspektiv jag ska ha i fokus i mitt uppdrag som politiker och medborgarföreträdare. 

Det är nämligen lätt att som politiker tappa bort sig själv och bli något annat än det man är satt att göra, nämligen att företräda medborgarna. Istället blir man en slags verksamhetsföreträdare som istället för att ha medborgarnas perspektiv tar verksamhetens perspektiv även i politiska frågor. Och ibland krockar dessa perspektiv med varandra, vilket i värsta fall skapar en grogrund för politikerförakt.

Den kritik jag mött under mina möten med patient och brukarföreningar har i de flesta fall varit berättigad. Det har ofta handlat om bristande respekt från sjukvården, oförmåga eller ovilja att lyssna på patienten, oförmåga eller ovilja att se hela patienten istället för att enbart se symptom och sjukdom. Det gäller särskilt personer och patientgrupper med psykisk ohälsa. En annan viktig fråga som lyfts är frågan om mötesplatser. Ensamheten bland människor med psykisk ohälsa är stor och sjukvårdens insatser i form av olika behandlingar kan vara otillräckliga om inte ensamheten kan brytas. Att skapa mötesplatser för ensamma är en relativt billig insats som gör stor nytta. De fåtal mötesplatser som finns visar detta med önskad tydlighet. 

Någonstans här, bortom de dagsaktuella frågorna finns kanske vår viktigaste uppgift som politiker. 

Att utifrån våra partiers värderingar företräda människor, deras perspektiv och behov. De bortglömda, de som inte passar in eller i värsta fall sorterats bort ur samhällsgemenskapen. Jag har träffat människor som när de får vara sitt bästa jag uträttat underverk, men när samhället lämnar dem åt sitt öde sjunker ner i det svartaste av mörker orsakad av en giftcocktail av byråkrati och människosyn.

Att skapa ett samhälle som lirar med alla dess invånare är nog inte främst en fråga om resurser eller pengar. Det handlar om människosyn och respekt. Om vi kan ändra synen kan vi komma långt med de knappa resurser vi idag har. Det kanske låter som stora ord, men de berättelser och människoöden jag fått till mig i de träffar jag haft har förändrat min syn på min uppgift som politiker. 

2024 har varit ett för mig nyttigt och lärorikt år som jag kommer att h stor nytta av 2025 och framåt.