Laxfeber

Sommaren står för dörren. Pirr o kroppen, en sån där skolavslutningskänsla som man fick av sommarlovets befrielse från skolbänkens bojor. Jag trivdes i skolan, men skolan gav inte utlopp för min nyfikenhet. Det fick jag under somrarna.

Numera är det laxen som orsakar pirret. Egentligen är det inget pirr utan något annat, något som är svårt att förklara. Laxfiske trotsar alla förnuftets lagar. Laxfiske kan vara total frihet, själavårdande, fullständigt underbart. Det kan samtidigt vara som en drog, en sekt, någonting som kan utvecklas till ett självdestruktivt beteende. Har man en gång trillat dit är det svårt att slita sig lös. Jag är helt fångad av laxens dragningskraft och känner inget behov att försöka lämna laxfisket. Laxarna är tidiga i år, det gör mig orolig i själen. Det är som en inre röst som mal i tinnituston, en röst som inte tystnar förrän man står där vid älven och dänger flugorna. Älvens olika ljud och dofter tystar tinnitustonen och oron försvinner för en stund. Så fort man lämnar laxfisket så återkommer tonen. Detta gäller särskilt under fiskesäsongen. Tonen kan komma även utanför säsong, då hjälper bara flugbindning och laxfiskelitteratur. Förr trodde jag att nya prylar kunde tysta tonen. Så är det inte. Tycker lite synd om de laxfiskare som tror att prylar skänker ro till kroppen. Bra prylar är viktiga, men de behöver inte bytas ut varefter laxfiskemodet växlar. Laxfisket är himmel och helvete på en gång, fiskeglädje och avundsjuka. Debatter på nätet där självutnämnda experter brer ut sig, känslor som svallar över.

En av mina förebilder inom fisket, Mikael Engström undviker sociala medier under laxsäsongen. Det rubbar hans laxfiskebalans. Jag har inte riktigt kommit dit i min utveckling, men jag har en dragning åt det hållet. Även jag har åsikter som jag då och då luftar. Det finns i mina ögon en allt för stor köttfiskarmentalitet inom delar av laxfisket idag. Jag ser det särskilt vid betonglaxälvarna. Dygnskvoter på tre laxar och obegränsade årskvoter leder till rykten om svartförsäljning av sportfiskad lax. En sportfiskare fångar bara så mycket fisk som man kan äta färsk. Det betyder att det räcker med att slå ihjäl kanske fem laxar på en säsong. Reglerna har justerats till de bättre i flera betongälvar inför den hör säsongen, vilket gläder mig. Den andra sidan av myntet är c/r-sekten, de autonoma laxfiskarna som inte slår ihjäl en enda fisk, de som tror sig vara högre stående varelser jämfört med de som tar hem en matfisk då och då och som formligen trakasserar de som inte är med i sekten. Gott omdöme är svårt att finna i laxfiskevärlden. I den älv jag fiskar mest, Ljungan så är det nya regler. Lax och havsöring som har fettfena ska återutsättas, fettfeneklippt fisk får man ta upp. Syftet med reglerna är att skydda den vilda fisken. Jag har inga problem med dessa regler och får jag en fin fisk med klippt fettfena följer den med hem.

Det har redan tagits nystigen lax i Ljungan, jag är kallsvettig och skakar lätt. Laxfebern har kommit ovanligt tidigt i år. Den brukar vanligtvis infinna sig en bit in i juni när sista förberedelserna för årets Norgeresa påbörjas. Det brukar dröja till strax efter midsommar innan laxen visar sig i Ljungan. Jag har aldrig fått en lax i Ljungan ska jag tillägga, men min ljunganlaxdröm är stark och jag kommer att lägga en del tid på att förverkliga den. Har fiskat i Ljungan sen år 2000 så det börjar kännas att det det vore dags för utdelning snart, fast och andra sidan har jag hela livet på mig att få min ljunganlax. Det tog fem år att få en lax på ett ställe i Orkla under de förhållanden jag drömt om. Enhands flugspö, Rusty Rat, den anspråkslösa men vackra flugan. En laxfiskare får aldrig ge upp, nästa kast kan laxen bita. Det är som livet själv. Det är drömmen om laxen som håller mig uppe de dagar livet är tungt att leva. Den dagen laxen åter simmar fritt i Ljusnan och Voxnan kanske tonen tystnar så att jag kan lägga laxspöt på hyllan och bara njuta av vetskapen att forna tiders synder kan rättas till.