Från deltagande till tystnad
Det finns ett särskilt sorts obehag i att arbeta i en organisation där beslut fattas över ens huvud. Inte för att man inte får som man vill – det gör man sällan – utan för att man inte ens får vara med och tala. Det är det som händer nu i Region Gävleborgs primärvård. Det är inte bara ett systemskifte i vården som pågår, utan ett skifte i hur människor tillåts vara delaktiga i sina egna arbetsliv.
När SD och M driver igenom bolagiseringen av hälsocentralerna pratar de gärna om struktur, kostnadseffektivitet och flexibilitet. Men det de inte pratar om är att hela beslutet vilar på att aktivt bortse från de som jobbar i verksamheten. Läkarna. Sjuksköterskorna. Fysioterapeuterna. Kuratorerna. De som vet hur primärvård fungerar i verkligheten, men som nu reduceras till en logistikfråga och siffror.
Det som slår en när man talar med anställda om deras bild av bolagiseringen av deras arbetsplats och läser igenom frågor som dom har skickat in, är att dom efterfrågar något så grundläggande som att bli lyssnad på och ges svar: Vad ska ingå i bolaget? Hur ska det ledas? Vem blir min chef? Kommer mitt team att splittras? Kommer min utbildning att kunna fullföljas? Kommer jag ha rätt till övertid? Måste jag söka nytt arbetstillstånd? Får jag säga nej till att gå över till vårdbolaget?
Det är ingen liten sak när människor börjar ställa den typen av frågor. Det är ett tecken på att tilliten är på väg att försvinna. Att beslut tas på ett sätt som inte går att förstå. Att tystnaden börjar kännas som det säkraste valet.
Personal beskriver hur nuvarande chefer inte har mandat att driva utveckling. Hur de istället för att stå upp för verksamheten måste lyda minsta vink från högsta ledningen. Hur man nu rekryterar chefer som bekräftar snarare än ifrågasätter. Hur frågor om kvalitet, utbildning och professionens behov kommer i andra hand.
Och det finns något djupt olustigt i den tystnad som nu börjar breda ut sig. Frågan är inte varför människor slutar engagera sig, utan varför de skulle fortsätta. Man är rädd för att bli omplacerad, rädd för att förlora sin ST-utbildning, rädd för att gå in i en ny anställning utan att veta vilka villkor som gäller. Det är en arbetsplats man söker sig bort från.
Regionen står redan idag inför stora svårigheter att rekrytera och behålla personal. Det vet alla som varit i kontakt med primärvården i Gävleborg. I stället för att möta det med långsiktiga investeringar i arbetsmiljö, tillit och ansvar får medarbetarna beskedet att de ska jobba hårdare, ta fler jourer, acceptera nya strukturer som de inte varit med och utforma.
SD och M talar om effektivisering, men bygger modeller som försvårar samverkan. Man talar om flexibilitet, men skapar strukturer som splittrar team. Man talar om närhet, men tar besluten långt bort från dem som berörs. Det är så man avvecklar framtidstro.
Demokrati måste få finnas på arbetsplatsen. I samtalet mellan chef och medarbetare. I möjligheten att påverka sin arbetssituation. I tilliten till att man räknas. När det försvinner, spelar det ingen roll vad som står i styrdokumenten. Då tappar man människor.
Det är just det som håller på att hända. Inte på ett dramatiskt sätt. Inte i stora protester. Utan i små steg. En läkare och en sjuksköterska som börjar se sig om efter annat. En ST som avbryts. Ett arbetslag som slutar samarbeta. En arbetsplats där luften går ur.
Det är det som gör att det här affärsdrivande vårdbolaget inte kommer att fungera: Den bärs inte av dom som ska göra jobbet. Dom får inte vara med och förbereda och utforma sin egen arbetsplats.
När människor får vara med och forma sin vardag tar de också ansvar för helheten. Det är då man bygger något som håller. När det inte sker då återstår bara instruktioner och kontroll ovanifrån.
Och ingen vill jobba i ett system som bara ser en som någon som ska lyda.
