Om demokrati och respekten för de demokratiska processerna. Vem fattar besluten?

 Jag vill lyfta en viktig fråga om hur beslut fattas i vården – och framför allt om vem som har rätt att fatta dem. Just nu diskuteras en möjlig nedläggning av beroendevård, men det är oklart om det ens kommer upp för beslut i hälso- och sjukvårdsnämnden. Det här är ett stort problem, och vill förklara varför.

 

Beroendevården är en central del av hälso- och sjukvården. Det handlar om människor som kämpar med svåra sjukdomar och som behöver samhällets stöd för att få vård, rehabilitering och en väg tillbaka till ett fungerande liv. Att fatta beslut om att lägga ner eller förändra en sådan verksamhet är inget som ska ske i det tysta eller genom informella beslut bakom stängda dörrar. Det är ett politiskt ansvar som måste hanteras öppet, och det är hälso- och sjukvårdsnämnden som ska fatta det beslutet.

 

Varför är det så viktigt? Jo, för att demokratin bygger på ansvarsutkrävande. Om vården förändras eller försämras, då ska väljarna veta vem som har fattat beslutet och på vilka grunder. Om det inte ens lyfts i nämnden, hur ska vi i oppositionen kunna granska underlagen, ställa frågor och föra en politisk debatt? Hur ska medborgarna få insyn i vad som sker?

 

Att försöka driva igenom stora förändringar utan att ta upp dem i nämnden är en genväg som skadar demokratin. Oppositionens roll är inte bara att kritisera, det handlar också om att informeras, analysera och påverka. Vi representerar en stor del av väljarna, och det är vår uppgift att säkerställa att besluten fattas på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt. Om majoriteten kringgår nämnden, då blir det omöjligt för oss att göra det jobbet.

 

Det här handlar också om öppenhet och transparens. Beslut som rör vården ska inte smygas igenom via interna processer där bara ett fåtal personer är involverade. Det ska finnas ordentliga beslutsunderlag, en offentlig diskussion och möjlighet för allmänheten att förstå vad som händer. Det är grunden för att invånarna ska kunna känna tillit till politiken.

 

Vi vet att beroendevården redan är hårt pressad. Vi vet att det finns ett stort behov av insatser för att hjälpa människor ur missbruk. Att förändra eller lägga ner vården är ett extremt allvarligt beslut – och det måstetas av de folkvalda som har ansvar för sjukvården, inte genom administrativa genvägar där politikerna i efterhand kan skylla på ”tjänstemannabeslut” eller vaga processer.

 

Om majoriteten i hälso- och sjukvårdsnämnden står bakom en nedläggning, då ska de våga fatta det beslutet öppet och offentligt. De ska ta ansvar för konsekvenserna, stå till svars inför väljarna och vara beredda att försvara sitt beslut. Att undvika nämnden är inte att ta ansvar – det är att gömma sig.

 

Så frågan är enkel: Kommer frågan om nedläggning av beroendevård att tas upp i hälso- och sjukvårdsnämnden? Eller försöker man driva igenom det utan en riktig politisk prövning?

Om demokratis och respekten för de demokratiska processerna 1

 Jag vill resonera lite om en viktig princip i vårt demokratiska system – rätten för oppositionen att kalla till extra sammanträden. Det kanske låter tekniskt, men i grunden handlar det om något enkelt: respekt för demokratin och för det regelverk som finns.

Vi i oppositionen har begärt ett extra sammanträde med regionstyrelsen. Det är en rättighet vi har enligt kommunallagen, och det finns inga tveksamheter kring att den ska respekteras. När en tillräckligt stor minoritet kräver ett extra sammanträde ska det hållas. Det är inte en fråga om tycke och smak, inte något som majoriteten kan välja att ignorera – det är en demokratisk skyldighet.

 

Trots detta har vi ännu inte sett någon kallelse, trots att begäran skickades in den 25 februari. Så vad innebär det? Rent juridiskt finns ingen exakt tidsgräns för när ett extra sammanträde måste hållas. Det står inte i lagen att det måste ske ”inom X antal dagar”. Men betyder det att det kan dröja hur länge som helst? Nej, självklart inte.

 

Lagen finns där för att säkerställa att vi i oppositionen kan lyfta viktiga frågor – inte för att majoriteten ska kunna gömma sig bakom teknikaliteter och förhala. Det är därför självklart att kallelsen ska komma inom rimlig tid. Rimligt för att oppositionen faktiskt ska kunna påverka. Rimligt för att demokratin ska fungera. Rimligt för att vi ska kunna lita på att de spelregler vi alla ska följa gäller, oavsett vem som har makten.

 

Men det här handlar inte bara om lagtext, utan om respekt för demokratins principer. En välfungerande demokrati bygger på att alla parter – även de som för tillfället har makten – tar ansvar för att oppositionen får göra sitt jobb. Att oppositionen ska kunna ifrågasätta, lyfta viktiga frågor och få till beslut som annars skulle kunna tystas ner. Om man börjar tänja på de principerna, om man förhalar och ignorerar minoritetens rättigheter, då är vi på ett sluttande plan. Då börjar demokratin handla mer om maktspel än om verklig öppenhet och insyn.

 

Och det här är viktigt även för medborgarna. För om de som styr börjar förhala och obstruera när det inte passar dem, vad säger det om hur de ser på transparens? Om det inte finns några sakliga skäl till att dra ut på processen, vad är då anledningen? Vill man undvika debatt? Vill man skjuta upp ett obekvämt ärende? Vill man bara markera sin makt?

 

Det är skillnad på att behöva lite tid för att planera ett sammanträde och att medvetet dra ut på tiden för att förhindra oppositionen att göra sitt jobb. Och om det nu finns någon praktisk anledning till dröjsmålet, då är det väl bara att kommunicera det? Berätta vad som händer. Sätt ut ett datum. Visa att processen hanteras på ett schysst och rättvist sätt. Då undviker man också onödiga spekulationer om att man försöker gömma sig undan granskning.

 

I slutändan är det här en fråga om hur vi behandlar varandra i politiken. Majoriteten har makten, men demokratin är inte till för enbart dem. Oppositionen har också en roll, och den rollen ska respekteras. Annars undergrävs hela systemet, och det riskerar att slå tillbaka på alla.