Moderaterna gör skillnad är rubriken på en debattartikel publicerad på nyårsaftonen signerad av de tre moderata regionråden. Jag håller med dem. Skillnaden är tydlig mellan den politik som förs av SD och M i Region Gävleborg och i landet jämfört med den politik som fördes när socialdemokraterna ledde Region Gävleborg och landet. Och det är egentligen bra!
Ibland får man ju höra när man träffar väljare att det inte spelar någon roll vilka man röstar på. Det är ju bara varianter av samma sak. Med två år av moderatledd och SD-orkestrerad politik blir det allt tydligare att det spelar roll vilka man röstar på. Det är viktigt för demokratin att skillnaderna mellan partiernas politik är tydlig.
Men den SD och M-politik som styr Region Gävleborg idag är allt annat än bra. Högre patientavgifter, dyrare tandvård, dyrare kollektivtrafik. Minskade anslag till föreningsliv och studieförbund. Minskade anslag till kulturen. Tydligare politisk styrning över vilken konst som anses vara rätt. Entréavgifter till Länsmuseet. Rekordstora ekonomiska underskott, längre köer och sämre tillgänglighet till sjukvården, främst kvinnosjukvård och ögon. Personalbrist har lett till stängda vårdavdelningar inom psykiatrin, nedlagda hälsocentraler och sämre tillgänglighet till mammografi mm. En begynnande chefsflykt inom främst sjukvården. En tystnadskultur som breder ut sig allt mer inom regionens verksamheter. En oförmåga att ta tag i de problem som finns.
Det vanliga är ju att man tar fram en gemensam politisk plattform som tar ett helhetsgrepp över samtliga politikområden och som sträcker sig över hela mandatperioden. Det har man inte inte gjort. Istället portionerar man ut sin politik genom så kallade uppdrag i budgeten. Det har i mina ögon lett till en spretig politik utan egentlig helhet och riktning.
Så visst gör moderaterna skillnad…
Årets stora fråga inom sjukvården har varit bolagiseringen av primärvården. Om det är hela primärvården eller endast hälsocentralerna som ska bolagiseras vet SD och M inte riktigt än. Man säger sig vilja ha en mer platt organisation, större inflytande för medarbetarna, tydligare fokus på ledarskap och ekonomi. Som jag ser det så kan man uppnå det redan idag utan att skapa en helt ny organisation med styrelse, VD, ekonomichef och tillhörande stab. Det är bara att fatta beslut. Bolag har dessutom en tendens att centralisera verksamhet, lägga ner de olönsamma enheterna och skapa färre men större enheter i syfte att maximera vinsten. Det finns enbart ett logiskt skäl att bolagisera hälsocentralerna och det är att lättare kunna sälja dem i ett senare skede.
Vi från oppositionen har även under året kritiserat styret för bristande beslutsunderlag. Att ha bra och väl genomarbetade beslutsunderlag är en viktig demokratifråga. Hur ska opposition, media och allmänhet kunna granska och sätta sig in i frågorna om underlag saknas? Eller att underlag inte delges till allmänhet och media innan beslut fattas? Det främsta exemplet är frågan om bolagiseringen av primärvården. Där finns egentligen ingenting förutom en beställd konsultrapport som hävdar att alla problem försvinner om man privatiserar hälsocentralerna. När vi från oppositionen kräver underlag i form av förstudier, risk och konsekvensanalyser, remissrundor mm får vi till svar att det tar man sen, efter besluten.
Ett högst annorlunda och ur demokratiskt perspektiv synnerligen tveksamt arbetssätt. Det jag grubblat på är om det handlar om inkompetens eller om det är ett medvetet arbetssätt i syfte att försvåra insyn och granskning?
Den största och egentligen viktigaste frågan inom sjukvården är ju den om kompetensförsörjningen. Det råder stor kompetensbrist inom flera områden där bristen på primärvårdsläkare är den mest akuta. Det fattas runt 60 läkare, vilket kan leda till att fler hälsocentraler än Ljusne och Baldersnäs kan tvingas att stänga. Höjer man blicken ser man att det saknas flera tusen primärvårdsläkare i hela landet. Men regeringen tycks blunda för problemet och hävdar att det är regionernas ansvar. Psykiatrin i Hudiksvall har också varit svårt drabbad av personalbrist. Det var ju det egentliga skälet till att man lade ner psykosavdelningen. I somras stängde barnavdelningen och neonatalen i Hudik under fyra veckor pga personalbrist. Mammografin i Bollnäs har varit periodvis stängd av samma skäl. Många av de köer som finns beror på personalbrist. Tyvärr verkar styret borra ner huvudet i sanden och låtsas som att dessa problem löses genom en bolagisering av de regiondrivna hälsocentralerna…
Vad har då oppositionen gjort under året?
När det gäller sjukvården har vi socialdemokrater tagit fram en plan för att hantera såväl kompetensförsörjning som organisation och ekonomi. Syftet med planen är att tydliggöra hur vi socialdemokrater hade prioriterat om vi styrt för att få ordning på sjukvårdens ekonomiska och organisatoriska problem. Att visa att det går att göra viktiga politiska prioriteringar även i svåra tider, att det går att arbeta för en mer jämlik sjukvård trots stora underskott. Vi har även skrivit ett stort antal motioner som utgått från vårt länsprogram som togs fram inför valet, dvs den politik vi lovat väljarna att driva. Vi har lämnat in ett stort antal interpellationer där vi ställer styret till svars för konsekvenserna av deras politik och prioriteringar. Vi har skrivit ett stort antal debattartiklar där vi lyft aktuella frågor och presenterat alternativ till styrets politik.
Min kanske viktigaste insats under året har varit bortom rubriker och de dagsaktuella frågorna. Det har handlat om de många träffar jag haft med patient och brukarorganisationer runt om i länet. Jag har velat veta om vi socialdemokrater har fångat rätt frågor i vårt arbete med att skapa en mer jämlik sjukvård. Det har varit möten som berört och som gett mig viktiga insikter om min roll som politiker, vilka frågor som är viktiga och vilka perspektiv jag ska ha i fokus i mitt uppdrag som politiker och medborgarföreträdare.
Det är nämligen lätt att som politiker tappa bort sig själv och bli något annat än det man är satt att göra, nämligen att företräda medborgarna. Istället blir man en slags verksamhetsföreträdare som istället för att ha medborgarnas perspektiv tar verksamhetens perspektiv även i politiska frågor. Och ibland krockar dessa perspektiv med varandra, vilket i värsta fall skapar en grogrund för politikerförakt.
Den kritik jag mött under mina möten med patient och brukarföreningar har i de flesta fall varit berättigad. Det har ofta handlat om bristande respekt från sjukvården, oförmåga eller ovilja att lyssna på patienten, oförmåga eller ovilja att se hela patienten istället för att enbart se symptom och sjukdom. Det gäller särskilt personer och patientgrupper med psykisk ohälsa. En annan viktig fråga som lyfts är frågan om mötesplatser. Ensamheten bland människor med psykisk ohälsa är stor och sjukvårdens insatser i form av olika behandlingar kan vara otillräckliga om inte ensamheten kan brytas. Att skapa mötesplatser för ensamma är en relativt billig insats som gör stor nytta. De fåtal mötesplatser som finns visar detta med önskad tydlighet.
Någonstans här, bortom de dagsaktuella frågorna finns kanske vår viktigaste uppgift som politiker.
Att utifrån våra partiers värderingar företräda människor, deras perspektiv och behov. De bortglömda, de som inte passar in eller i värsta fall sorterats bort ur samhällsgemenskapen. Jag har träffat människor som när de får vara sitt bästa jag uträttat underverk, men när samhället lämnar dem åt sitt öde sjunker ner i det svartaste av mörker orsakad av en giftcocktail av byråkrati och människosyn.
Att skapa ett samhälle som lirar med alla dess invånare är nog inte främst en fråga om resurser eller pengar. Det handlar om människosyn och respekt. Om vi kan ändra synen kan vi komma långt med de knappa resurser vi idag har. Det kanske låter som stora ord, men de berättelser och människoöden jag fått till mig i de träffar jag haft har förändrat min syn på min uppgift som politiker.
2024 har varit ett för mig nyttigt och lärorikt år som jag kommer att h stor nytta av 2025 och framåt.
