Det var ett tag sedan jag skrev på min blogg. De flesta inlägg jag gör numera är så pass korta att de funkar på Facebook. Nu blev det lite längre och då passar bloggen bättre.
Veckan har varit relativt tom på möten och andra aktiviteter.
Har därför ägnat en del tid till reflektion och återhämtning. Den senaste tiden har varit synnerligen intensiv så några dagar med luftigare kalender är efterlängtat. När det är som mest intensivt är det som att befinna sig i en torktumlare där frågor, åsikter och perspektiv fladdrar runt lite huller om buller. Denna vecka har jag tömt torktumlaren och sorterat upp den senaste tidens intryck.
Jag har läst, jag har skrivit och jag har funderat. Blickat såväl bakåt som framåt.
För återhämtning och reflektion är Thåströms nya skiva till stor hjälp. Den går i takt med min själ och hjälper mig att sortera. Mina ungdomshjältar, The Cure har också kommit ut med en ny skiva. Lyssnade på den när jag åkte hem från Gävle igår. Den berör inte alls trots att den fått strålande recensioner. Det är bara att inse att vi glidit ifrån varandra.
Regionstyrelsens ordförande försöker tysta mig genom att hävda att jag ljuger, att jag inte lyssnar på vad som sägs på regionfullmäktige. Mitt djupa engagemang för medborgarnas rätt till en jämlik och tillgänglig sjukvård kritiseras också genom att hävda att jag uppträder aggressivt när jag debatterar.
Att hävda att en bolagisering av primärvården är ett första steg mot en utförsäljning av hälsocentraler är ingen lögn. Det är en slutsats som bygger hur moderater sålt ut och privatiserat välfärd i kommuner och regioner där de styrt. Men även på den rapport som de själva beställt och som rekommenderade att primärvården först bolagiseras för att sedan säljas ut till privata vårdbolag.
Dessutom så menar jag att det inte finns någon anledning att bolagisera primärvården (hälsocentralerna) om man enbart vill nå de fördelar man säger sig vilja uppnå. God och Nära vård, en mer tillgänglig primärvård, ett närmare ledarskap och en ekonomi i balans. Allt detta kan man uppnå redan nu om man bara vågar fatta nödvändiga beslut. Om man ser problem med ledarskapet, varför har man inte gjort något åt det? Vill man att primärvården ska klara sin ekonomi måste man besluta om sparpaket i storleksordningen 170-200 miljoner kronor. Detta oavsett om man styrs av en nämnd eller av en bolagsstyrelse. Underskottet för 2023 låg ju på den nivån. Varken ledarskap eller ekonomi förändras bara för att man bolagiserar.
Det enda logiska skälet till att bolagisera hälsocentralerna är för att man vill underlätta en framtida försäljning och privatisering.
Det märkliga i kråksången är inte att moderaterna vill bolagisera för att kunna privatisera hälsocentralerna. Det märkliga är att SD har växlat in på det marknadsliberala spåret. Det är nog många av deras väljare som inte känner igen sig i den politik som nu förs av SD.
Det skulle ju bli billigare tandvård, inte prisökningar två år i rad inom Folktandvården när SD tog över styret av Folktandvården.
Man skulle ju få ordning på sjukvården, inte bolagisera den för att kunna sälja ut den till vårdbolag.
Summa summarum. Att påstå att jag ljuger är inget annat är ett försök att tysta mig genom att utmåla mig som opålitlig. Jag kommer att fortsätta att granska såväl deras som politik och deras ledarskap. I skarpa ordalag om det behövs. Jag gör det trots att jag vet att deras försök att utmåla mig som lögnaktig och icke pålitlig kommer att öka. Det är naturligtvis tråkigt om det sker, men jag kan inte styra hur mina politiska motståndare väljer att debattera.
Det är ju inte bara planerna på en bolagisering av hälsocentralerna och debatterna i fullmäktige och på insändarsidorna som berör.
Jag har ägnat ganska mycket tid åt att träffa anhörig, patient och brukarföreningar för att få höra deras perspektiv på vad som fungerar bra och mindre bra inom sjukvården.
Det som berört mig riktigt djupt är träffarna med Attention, RSMH, Kamratstödjarna och Mindset. Det är nog det viktigaste jag gjort under de snart två år vi befunnit oss i opposition. När vården inte funkar fullt ut för sköra människor så kan det få katastrofala följder. Det gör ont i hela mig när jag får berättelser till mig från människor som hamnat mellan stolarna, människor som inte riktigt passar in i mallen för hur sjukdomar och tillstånd ska behandlas och därför inte får den hjälp de har rätt till.
Och i de allra flesta fall när det inte fungerat tycks det bero på bemötande och människosyn. Man ser symptom och sjukdomar, inte människan som lever med symptom och sjukdomar. Jag ser en tydlig röd tråd i de berättelser jag hört och det är en stark och närmast desperat önskan att sjukvården ser hela människan. Att sjukvården bemöter människor med värdighet och respekt. Att man istället för att se en missbrukare med psykiska problem ser en människa som är i behov av vård, där missbruket är en del av problematiken.
En stor del av mitt fortsatta arbete kommer att vara att fortsätta att träffa dessa patient, brukar och anhörigföreningar och arbeta för att alla, även de som inte passar in i mallen blir bemötta med värdighet och respekt av sjukvården. Som en representant från en av föreningarna uttryckte det:
”När samhället inte fungerar i relation till mig kan det leda till ohälsa”
Kort sagt så måste vi bygga ett samhälle som fungerar i relation till alla. Och det innebär att mitt uppdrag som politiker blir så mycket större än enbart sjukvård om människor som lever med psykisk ohälsa, sjukdom eller med olika diagnoser ska få plats. Ett samhälle där alla får möjlighet att vara sitt bästa jag. Ett samhälle som där färre drabbas av psykisk ohälsa.
Därför har en vecka tom på kalenderbokningar varit viktig för mig. Att bromsa in för en stund. Tid för reflektion, tid att höja blicken, att blicka framåt ovan horisonten.
Tid att se saker i sitt sammanhang
